Öppnar kåkstaden för samtidskonsten

”Akuchanywa, pissa inte här”: Konstkollektivet Gugulectives första happening fick namn efter en uppmaning på en mur. Genom att söka upp alternativa lokaler för sin konst vänder de relationen mellan centrum och periferi bak och fram. Det här är den första av en serie artiklar från Sydafrika.

Long Street är Cape Towns kreativa nerv, en lång gata som löper ända från järnvägsstationen och en bra bit upp mot stadsdelen Boo Kaap. Vart man än tittar skymtar Table Mountain över taken på gatans tvåvåningshus med balkonger i kolonialstil.

På café Lola´s, med uteservering på trottoaren någon halvmeter från den mördande sydafrikanska biltrafiken, träffar jag Dathini Mzayiya och Kemang Wa Lehulere från konstnärskollektivet ”Gugulective”.

”Ingen konst överhuvudtaget”

Kollektivets namn är sammansatt av orden ”collective” och Gugulethu, en av många kåkstäder som breder ut sig miltals över de sandiga slätterna runt Sydafrikas kulturella huvudstad. Det är i Gugulethu som Gugulective har valt att verka.  

− Det är jätteviktigt att det händer kreativa saker i kåkstäderna, konstaterar Kemang Wa Lehulere, 23 år, som framförallt ägnar sig åt videokonst.

− I 99% av Sydafrikas bostadsområden finns ingen konst överhuvudtaget! Folk tittar på teve hela dagarna men de har aldrig sett en videoinstallation!

Två happenings

Hans kollega Dathini, 28, är främst verksam som bildkonstnär, men har också jobbat som stand up-komiker och dansare. Förutom konstnärer ingår också poeter och musiker i gruppen, som hittills arrangerat tre happenings, alla med utgångspunkt i en så kallad shebeen i Gugulethu.

Kreativa andrum

Att driva en shebeen − en illegal krog − var ett av få sätt för ensamma kvinnor att försörja sig under apartheidåren. Shebeenerna blev andrum, där kreativa hjärnor och politiska aktivister kunde mötas. I dag är en shebeen detsamma som en bar i kåkstaden, somliga präglas av rå fylla och prostitution men många är välskötta etablissemang som kunde ligga var som helst.

− Shebeenens historiska betydelse gör att det kändes som en bra plats för att ta samtidskonst till kåkstaden, säger Kemang.

− Vi omskapar bilden av vad en shebeen kan vara, och därigenom hela vår sociala kontext!     

En fadersfigur

Att kollektivet råkade känna ägaren till "Kwa Mlamli", en shebeen i Gugulethu, gjorde inte saken mindre lämplig. Två gånger har han upplåtit hela lokalen och gården utanför kostnadsfritt åt kollektivet, att disponera efter behov.

− Han är som en fadersfigur för hela sitt grannskap, kör kvartertets ungar till fotbollsträningen och hjälper till på alla möjliga sätt!

Installation av ölflaskor

Kollektivets första konsthappening i juni 2007 kallades ”Akuchanywa”: ”Pissa inte här!”. Just den uppmaningen stod målad på shebeenens mur mot gatan. Kollektivet valde att kopiera den gnetigt skrivna texten exakt och förstora den på en skylt. En stor del av gården togs upp av en installation tillverkad av tomma ölflaskor och andra upphittade föremål från grannskapets dikeskanter. På gården uppträdde musiker och poeter och inomhus var det bar, konstutställning och debatter.

Men vilka var det som kom?

− Nja, mest folk från staden, erkänner Dhatini. Men på vårt andra happening kom faktiskt majoriteten av besökarna från Gugulethu. Och nu kommer folk fram på gatan och frågar när nästa show blir!

Att få Cape Towns välbärgade medelklass att bege sig till kåkstäderna är för övrigt också det en viktig gärning, påpekar Dhatini:

− Många av de som besökte ”Akuchanywa” hade aldrig varit i Gugulethu förut. De tittar på kåkstäderna från tryggt avstånd och säger ”Hu, där är det farligt”. Att ge folk en anledning att bege sig dit är ett sätt att hantera det problemet!

Kollektivets senaste produktion "Titled/Untitled" var en konsthappening som ägde rum samtidigt på galleriet "Blank Space" i centrala Cape Town och på Kwa Mlamli. 
 

Inget stöd från samhället

Hittills har Gugulective klarat sig utan stöd från samhället (förutom shebeenägaren, alltså). Cape Towns miljöförvaltning hade lovat att låna ut en videoprojektor till deras första happening men ångrade sig när de insåg att det var meningen att den skulle användas i Gugulethu.

− De var rädda att den skulle bli stulen, förklarar Kemang, så jag fick visa det videoverk jag producerat för utställningen på en laptop i stället!

Flera timmars pendlande

− Arvet efter apartheid är fortfarande synligt, inte minst i den fysiska miljön, säger Kemang.

De flesta svarta bor kvar i de områden långt utanför stadskärnorna, dit de tvingades under apartheidregimen. Många människor tvingas till flera timmars pendlande per dag för att ta sig till sina jobb.

− Det här sägs om och om igen. Folk börjar tycka att det är tråkigt att snacka om klyftorna i samhället. Men kåkstäderna finns kvar − och de växer hela tiden!

Mårten Janson