©A1one

A1one slår ur underläge

− Hela vår nation håller på att förlora sig själv − varför skulle jag också göra det?

Det säger signaturen A1one, som bröt med ”den kommersiella skiten” och blev Irans första graffitikonstnär. 

26 år gammal, 182 cm lång, singel. Gillar Bob Marley och poesi av Rimbaud och Neruda. Så presenterar sig Irans mest kända graffitikonstnär på Internetcommunityn Myspace. På Teherans gator och ett antal bloggar och webbsidor går han under namnet ”A1one”. 

Känsla av instängdhet

Sedan 2003 har han kommenterat utvecklingen i Iran: våldet i Mellanöstern, känslan av instängdhet i ett slutet samhälle, allt uttrycker han med sprejburkar och schabloner som verktyg. Men han gör också mer personliga, svårtolkade bilder. Och hans allra första influens var van Gogh, berättar han.    

− Som barn hade jag flera bilder av Van Gogh i mitt rum och på mina föräldrars bokhyllor stod fantastiska konstböcker. Det inspirerade mig att börja måla och teckna redan som liten.

Båda föräldrarna är intellektuella på vänsterkanten. Hans mamma är matematiklärare och var bland annat med och producerade en uppslagsbok för barn. Pappan är dokumentärfotograf.

− Det pågick ständigt spännande samtal hemma, mellan mina föräldrar och deras vänner.

Grafisk formgivare

1999 började han arbeta som grafisk formgivare för en stor filmtidning i Iran. Senare blev han art director på en dagstidning.

− Men efter ha gjort mainstream-media i fyra år bestämde jag mig för att sluta med den kommersiella skiten. Hela vår nation håller på att förlora sig själv − varför skulle jag också göra det?

− Att jobba i ”officiella” sammanhang i Iran innebär att samarbeta med dem som fått etablissemangets tillstånd att existera − det är ett brott för mig! Så jag började uttrycka mig själv i stället.

Utslängd efter gräl

A1one började på konstskola − men blev utslängd halvvägs genom utbildningen efter att ha grälat med skolans rektor. Hans första graffiti var en schablonbild av Edward Munch:s ”Skriet”, som han målade på universitetets väggar för att ge en bild det hårda tryck som Irans universitetsstudenter lever under, och som de får uthärda i tystnad.   

Och nu är du Teherans mest kända graffitikonstnär, hur gick det till?

− Jag var först! I två år var jag ensam om att måla på husväggarna utan att be om lov, nu är vi ett tiotal graffitikonstnärer i Teheran.

− Jag vill inte påstå att jag är skickligare än någon annan, men många av de som börjar med graffiti i dag är väldigt unga och mer intresserade av hiphopkulturens ”tags”. De försöker imitera vad andra gör och då blir det bara fult. Men de tar samma risker som jag och jag respekterar dem för det.

Vad är det du vill uttrycka med din konst?

− Mitt liv! Jag vill hämnas de begränsningar som vi som lever här utsätts för. Ibland blir jag galen av hat över den situation som råder i mitt land!

A1one framstår inte bara som kompromisslös − i sin kritik av iransk politik och världsläget i stort ger han ett närmast uppgivet intryck. Frågan om hur han ser på USA:s senaste utstpel mot Iran besvarar han med att politik är ”en enda stor lögn”:

− USA:s och Irans regeringar är lika galna! Ibland undrar jag om de inte egentligen är på samma sida allihop. Människor är vänner, regeringar krigar!

”Not art”

Samtidigt får man en känsla av ett konstnärskap som njuter av att slå ur underläge. På sin innehållsrika sida på bildsajten Flickr.com kommenterar A1one sina verk och berättar om hur de kommit till. Ett exempel är texten ”Not art”, sprejad med grova bokstäver på väggen inne i ett av Teherans museer:

”Förlåt. Jag erkänner att jag är en vandal. Men jag tyckte inte om det jag bjudits in att titta på i Saba Cultural Museum, Teheran.”, är A1one:s kommentar.

På en annan bild har han dokumenterat i i tre stadier hur en man målar över ett av hans egna verk. Målningen gjordes på en vägg som tillhör Iranian Artist´s Forum, ett stort konstgalleri i Teheran:

”Den där mannen målar över en av mina bilder. Jag älskar att jobba i högriskmiljöer…”

− Jag hatar allt som är mainstream, avslutar A1one intervjun.

− Jag har vägrat att delta i massor av sammanhang som kunde fått stor betydelse för att göra mitt namn mer känt inom Irans konstscen. Jag har till och med vägrat att delta i biennaler och andra officiella sammanhang, eftersom de är censurerade och alldeles för ängsliga.

Mårten Janson