Den uppkopplade konstens pionjärer

För nätkonstens pionjärer är det själva nätverket och de okontrollerbara processerna som skapar mening, skriver Nilo Casares.

När man får frågan vad konst är och inte kan komma med någon standardformulering, då sitter man i knipa. Läsaren väntar sig faktiskt ett intelligent svar. Men när man för några år sedan började få frågan om vad nätkonst var, så var det mycket enklare: nätkonst var konst på internet och kunde inte existera utan en internetuppkoppling. 

Vara uppkopplad

Men vi visste fortfarande inte vad vi skulle säga om själva konsten, innehållet. Det viktigaste med nätkonsten var att man måste vara uppkopplad, inte bara mot nätet utan mot ett antal människor, och dessutom behärska den teknik som har förbättrats i samma frenetiska takt som hårdvaran. Innehållet kom i andra hand.

Uppstod för tio år sedan

Även om experterna inte är helt överens om den exakt tidpunkten, har det gått mer än tio år sedan nätkonsten uppstod. Vissa experter vill sätta datumet till det ögonblick 1995, då uttrycket ”Net Art” på grund av ett tekniskt fel uppstod på nätkonstpionjären Vuc Cosics datorskärm. På grund av olika programvaror som inte ville samverka förvandlades texten i ett mejl som Vuc Cosic öppnade till obegriplig ASCII-kod. Det enda som innehöll någon begriplig information var textsnutten J8~g#|Net. Art{-^s1. Vuc Cosic tog orden Net. Art till sitt hjärta. Till hans glädje hade nätet självt döpt den konstart som då redan var i vardande.

Uppstod ännu tidigare

Men om nätverkarna har rätt i sin beskrivning av nätkonst som ett fenomen som bygger gemenskaper för konstnärligt utbyte via internet, då måste vi gå ännu längre tillbaka för att hitta nätkonstens ursprung − så långt tillbaka som före Internets uppkomst 1969. 1962 grundade popkonstnären Ray Johnson New York Correspondence School. Han experimenterade med en brevkonst som utgick från dadaisternas ordkonstlek The Exquisite Cadaver, där en grupp deltagare lägger till ord i en text utifrån förutbestämda regler men utan att veta vad de övriga deltagarna lägger till. I stället för att ställa ut sin konst på gallerier skickade Ray Johnson verk till utvalda mottagare, som uppmuntrades att lägga till något själva.

Man kan alltså betrakta nätkonst som en i första hand en nätverkande konstart − konst som kan skickas genom nätet till andra uppkopplade personer.

Många möjligheter

Men i dag är det knepigare att prata om nätkonst än det var 1995, eftersom det nu finns så många fler möjligheter. Det första problemet dök upp nästan samtidigt som namnet. Vuc Cosic sökte efter en term för att särskilja sina verk från andras liknande verk; ett namn som drog en linje mellan honom och de som utnyttjade tekniken i de grafiska webbläsarna − webbkonstnärerna, de som enligt honom mest var ute efter nyhetens behag, fångade av musklickandets sirensång. Deras motsats var nätkonstnärerna, som främst riktade in sig på de processer som uppstår i ett nät av uppkopplade enheter.

Alternativ till vinna-förlora

Denna ursprungliga distinktion är dock inte längre relevant. I dag finns det konstnärer som producerar oberoende programvara byggt av bitar av existerande koder. Vissa förändrar kanske populära videospel för att ge oss ett alternativ till det normala vinna/förlora-scenariot (vinna-vinna-varianten, till exempel). Andra skapar enheter med flexibla liv som kan förekomma antingen på internet eller i andra digitala programvaror, som till exempel soundtoys som låter surfaren flytta runt grafik för att skapa ljud. Slutligen, låt oss inte glömma dem som utvecklar virus vars enda syfte är att förstöra dina datafiler och din dator.

Det vi dagligen ser mer av är upphovspersoner som rör sig in och ut ur Internet, utan någon lojalitet till sitt medium. Utan att förneka den ”fysiska” konstens värde drar de fördel av nätets möjligheter för att marknadsföra sina egna verk och får oss att se fram emot något som är lika solitt som vi själva.

Nilo Casares, konstvetare baserad i Valencia

Joan Leandros serie ”retroYou R/C”, 1999-2002, utgick från källkoden till ett bildataspel.

“Anima” av Arcángel Constantini. Konstnären väcker nytt liv i föremål som han hittat på loppmarknader genom att skapa digitala bilder.

”Mapa”, en soundtoy skapad av Rafael Marchetti för den brasilianska konstnärsgruppen Influenza.