Försvinnande lite utställningskritik

Maria Jansén, chef för Östergötlands länsmuseum, är i princip nöjd med det gensvar museet får från medierna, framförallt lokalt.

– Vi får bra mediabevakning. Jag har inte siffrorna i huvudet men jag skulle tro att det sammantaget handlar om mer än 250 nedslag i medierna under förra året.

Men av dessa är det förmodligen mindre än en procent som rör sig om regelrätt utställningskritik, påpekar hon.

– För det mesta handlar det om reportage och featurematerial. Om inte tonen i artiklarna är positiv i grunden så är innehållet rent refererande: "Detta kan man titta på". Diskussionen om vårt urval och hur vi jobbar är försvinnande liten. Det är synd, jag skulle verkligen uppmuntra till en diskussion om utställningarnas innehåll.

Inte rätt kunskap

Maria Jansén framhåller att det framförallt är lokaltidningarna som hellre tycks göra reportage än recensioner.

– På riksplanet ser det annorlunda ut, inte minst Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har ju börjat ha en viss bevakning. Men lokaltidningarna har kanske inte riktigt rätt kunskap, det kan vara så att det är svårt för dem att få folk med den kompetensen.

Svårt eftersatt

Journalisten Lars Linder på rikstäckande Dagens Nyheter har det senaste året publicerat ett antal recensioner av utställningar, främst från Stockholms statliga museiinstitutioner.

– Museisektorn är svårt eftersatt i hela mediasverige, så är det, och så har det nog alltid varit, säger han.

– Och egentligen finns nog inget riktigt skäl till det, det har blivit så helt enkelt. Museer och museiverksamhet har ansetts viktigt men tråkigt.

Nationalismen död

En del av förklaringen till det tror han finns i att nationalismen som viktig strömning i samhället slutgiltigt dog under efterkrigsåren. I det stora nationella projektet hade de tunga statliga museerna – Historiska Museum, Nationalmuseum och Naturhistoriska Riksmuseet med flera – en central position. Den försvann snabbt i en tid när hela kultursektorn var på väg att definiera kultur som något fritt och fristående, påpekar Lars Linder.

– Det kom fria teatergrupper, men när såg man en fri museigrupp? Museerna hittade inga självklara former för förnyelse!

Utställningar på lika villkor

På Dagens Nyheters kulturredaktion recenserar man numera utställningar på samma villkor som annan kulturverksamhet.

– Urvalen styrs ungefär som våra övriga urval, utifrån något slags känsla för vad som är av allmänt intresse. Och eftersom vi är en stockholmsbaserad tidning är det i första hand Stockholm vi besöker, säger Lars Linder.

Betraktar du dig som utställningskritiker?

– Jag prövar det begreppet. Och då jobbar jag på samma sätt som om jag vore teater- eller konstkritiker. Jag går inte dit med ambitionen att vara en museiexpert eller att kunna hela spelet bakom utan jag går dit som reflekterande betraktare och som publikens öga.

Idrotten får ett helt annat utrymme i medierna än kulturen, trots att betydligt fler besöker museer, teatrar och konsertsalar än idrottsevenemang. Kan det bero på en brist på självförtroende hos kulturredaktörerna?

– Nja, idrotten har ett dagligt nyhetsflöde som inte kulturen kan konkurrera med. Men jag tycker att det verkar finnas en vacklande självkänsla och ett svagt offentligt självförtroende hos museerna. Det finns ingen förväntan på att det man gör ska väcka något större intresse!

Lars Linder drar en parallell till det stora intresset för kunskap som finns i dag. Populärvetenskap i form av böcker, tidskrifter, tevekanaler och dvd-filmer säljer som smör.

– Det finns ett enormt växande intresse för allt vad kunskap är – omvärlden, historien, livet – men där har museisektorn av någon anledning inte har varit med. Kanske har man inte förstått att man har en plats att fylla här.

Vad skulle du efterlysa från museerna för att få redaktionerna att vilja recensera dem?

– Ja, det är ju inte så att det saknas pressmeddelanden eller inbjudningar att komma och skriva... och det finns ett potentiellt intresse på redaktionerna! Men museerna måste göra sig mer intressanta. De måste hitta sätt att tala med publiken, med offentligheten.

Du menar att det faller tillbaka på museerna själva att bli mer relevanta?

– Ja, precis det menar jag. Missförstå mig inte, jag menar inte att medierna inte har något ansvar. Men museerna kommer ju aldrig undan sin del av ansvaret: Att dra till sig uppmärksamheten!

Andra källådror

Numera söker sig kunskapen fram genom andra källådror än för mer ett sekel sedan när många museer grundades: Genom bloggar, debattforum på Internet, videosajter som You Tube med mera. Men i denna tid när allt finns tillgängligt blir museernas institutionella kunskap inte mindre relevant, tycker Lars Linder.

– Det finns ett behov av den kunskap och kunskapsoffentlighet som museerna står för. Museerna bör se sin framtida roll som att hitta fokus för diskussion. Man måste hitta debattpositioner, och då menar jag inte att man ska stå på barrikaderna och göra påståenden, utan att söka upp frågorna i samtiden. Det handlar om att fungera mer som övriga kultursektorn, att hitta tidens frågor och jobba med dem!

Lysande framtid

– Om museerna bara sköter sina kort rätt så tror jag att de går en lysande framtid till mötes, säger Lars Linder. Vetandehungern är stor, fältet är splittrat och oklart och här finns alla möjligheter att rycka åt sig ett initiativ.

Museer för snälla

Maria Jansén på Östergötlands Länsmuseum tror att museerna ofta är för snälla. Det finns en risk att man gör utställningar som är allmänt positiva och lättillgängliga, inte minst gäller det länsmuseerna som i sin verksamhet måste vara betydligt bredare än de statliga nischmuseerna.

– Jag tror att vi skulle kunna provocera mer än vad vi gör.

Är bristen på recensioner något man pratar om på länsmuseerna?

 – Ja, här på museet har vi gjort det och säkert på andra museer också, men det är inte en fråga som kommit upp när länsmuseicheferna har träffats. Inte under den tiden jag har varit museichef i alla fall. Men nu när du fört det på tal börjar jag faktiskt fundera över om jag ska ta upp det nästa gång vi träffas!

Mårten Janson