Kweku Owusu-Desei och Ernest Oeymey intill Kwekus favoritföremål i Ghanas nationalmuseum. Foto: Kajsa Hallberg Adu

Den panafrikanska idén lever vidare på museet

Ghanas nationalmuseum i Accra är en dag äldre än själva landet. Kajsa Hallberg Adu rapporterar från en institution där nationsbygget fortsätter.

När Ghanas första premiärminister Kwame Nkrumah förklarade landet självständigt den sjätte mars 1957 var nationalmuseet på Barnes Road redan invigt.

– Vårt nationalmuseum är i själva verket en dag äldre än vårt land, säger Raymond Agbo, chef för de statliga museerna, inte utan stolthet i rösten.

Efter självständigheten påbörjades stora omvälvningar av Ghanas samhälle, med konstruktion av hamnar, industri och vattenkraft. Man införde också fri utbildning. Nationalmuseet var en del i Nkrumahs statsbyggnadsprojekt. Samlingarna stammar från det etnografiska museet i Achimota College strax utanför huvudstaden Accra.

Panafrikansk idé

Nkrumah hoppades kunna locka till sig utländska investerare, stärka sitt folk och skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling. Dessutom ville han inspirera andra afrikanska nationer att resa sig från kolonialismen. Ghana var under Nkrumahs år som först premiärminister och senare president en grogrund för den så kallade panafrikanska idén och med sina visioner om ett enat Afrika bjöd han in afrikanska ledare för konferenser, utbildning och diskussioner.

– Vår första president hade en idé, en gigantisk idé om nationsskapande och kulturens roll i den processen, berättar Raymond Agbo, men ingen – inte ens bland hans anhängare ­­– delade riktigt hans syn. När han avsattes kunde ingen förstå nyttan av ett nationalmuseum.

Nybygge övergavs

Raymond pekar mot en massiv betongstruktur med armeringsjärn som sticker upp.

– Det här skulle vara museets huvudbyggnad, med arkiv i källaren och galleri på övervåningen. Den byggnad vi nu använder som utställningslokal skulle vara föreläsningssal.

Men bygget av ett större museum övergavs när Nkrumah avsattes 1966. Han hade också långt gångna planer för fler museer.

– Längs hela Barnes Road skulle det vara museer, parker och plats för människor att mötas, säger Raymond och gestikulerar med händerna.

Gata som alla andra

I dag är det en gata som alla andra i centrala Accra. Den rymmer nationalmuseet längst upp, ett sjukhus och en kyrka. En del tomter gapar fortfarande obebyggda.  Men Raymond försäkrar att bygget av det nya museet fortsätter.

– Nu när skalet är klart bygger vi inifrån. Vi börjar snart planera för utställningar och till 2010 kan det stå klart.

Många etniciteter

Ghana är ett land med många olika etniciteter. Jämför man med andra länder i regionen, till exempel grannlandet Elfenbenskusten, är Ghana fredligt. Frågan är om kulturen har något med detta att göra? Raymond svarar med att berätta om den nationella kulturfestivalen NAFAC som infaller vartannat år:

– Varje region i Ghana får en egen dag. Eftersom Ghana har tio regioner pågår festen i tio dagar med mat, konst, hantverk, dans och utställningar. Festivalen roterar också mellan regionerna, förra året hölls den i Ashantiregionen. Alla kulturinstitutioner får också en chans att visa upp sig och vi brukar vara med. Festivalen avslutas med en stor durbar, ungefär procession, med alla hövdingar från de tio regionerna.

Föremål från hela kontintenten

Styrelseordföranden för Ghanas museer och monument Joseph Maisie håller fram ghananernas sammanhållning som en del i den panafrikanska idén och berättar hur den lever i museet i dag.

– I nationalmuseet ställer vi ut föremål från hela afrikanska kontinenten för att visa att vi delar kulturarv. Kwame Nkrumah reste mycket i hela Afrika redan innan han blev president och som du kan se har vi föremål från hela Afrika. 

Charles Osei på utbildningsenheten säger att sammanhållningen snarare beror på sociologiska faktorer:

– Man går i skolan med människor från andra stammar, man pratar varandras språk och många gifter sig över kulturella barriärer. Vi lever alla tillsammans.

I museet finns bruksföremål och hantverk, och dessutom träskulpturer, keramik, textil, leksaker och musikinstrument. Det finns många bidrag från Västafrika, men också andra afrikanska länder som Egypten och Kenya har mindre avdelningar.

Utställning om slavhandeln

En större historisk utställning om slavhandeln fyller upp tre rum. Det är en varierad och välbyggd utställning med både montrar, modeller, levnadsbeskrivningar och bilder. Men den är sliten på sina håll –­ kartorna över slavhandelns vägar har nötts ner av tusentals pekande fingrar. Ändå är det en intressant och för många utländska besökare med rötter i Västafrika eller i kolonialmakterna en relevant utställning. Liknande utställningar finns på handelsforten i Cape Coast och Elmina som också ingår i de statliga museerna.

Föremål med många betydelser

Den avdelning som ligger styrelseordföranden varmast om hjärtat är den med hövdingregalia. Jag frågar varför och han plirar med ögonen och nästan viskar:

– Varför? För att de föremålen bär på så många betydelser. I hövdingens närhet blir man placerad utifrån rang och hövdingen bärs fram. Visste du förresten att man aldrig talar direkt till en hövding? Allt måste gå genom en lingvist som omformulerar det man har sagt på ett sätt som är värdigt hövdingen.

100 besökare per dag

Museet har cirka 100 besökare dagligen under större delen av året och 300 besökare dagligen under högsäsongen som sträcker sig från juli till oktober. Det är en mix av turister, ghananer, och skolklasser. I dag möter jag skoleleverna Kweku Owusu-Desei och Ernest Oeymey. De har varit på museet med sin skolklass och bestämt sig för att återvända efter skoldagens slut.

– Vi har betalat 20 pesewas var (1,30 SEK) för jag tycker det är intressant, säger Ernest när jag frågar hur det kommer sig att de är på museet denna fredagseftermiddag.

– Min favorit är lejonet här, säger Kweku och pekar på ett lejon som gömmer sig under en ammande madonnafigur i polerat trä.

Jag träffar också den tyska studenten Katerina Dittcher som är i museet eftersom hon gärna vill skriva uppsats om kulturmanagement i fattiga länder. Katerina är bekymrad över att hon nästan är ensam i museet.

– Marknadsföringen av museet är verkligen minimal. Hemsidan har gjorts av en italiensk NGO, så de kan inte ens uppdatera den själva.

Från snäckor till inflationssedlar

En av de nyare utställningarna visar ”Ghanas valuta genom tiderna”. Den har Raymond byggt själv med stöd från Bank of Ghana. Den börjar med snäckor och guldstoft och slutar med de senaste årens inflationssedlar. Han berättar hur han gjorde utställningen inför Ghanas 50-årsjubileum förra året och hur Bank of Ghana inte hade några föremål att bidra med.

– Vi hade en del och kunde efter mina efterforskningar köpa in resten, berättar Raymond allvarligt. Tänk att riksbanken inte hade en enda pesewa!

När Ghana förra året firade 50 år av självständighet var det många som trodde att det skulle märkas i hela nationalmuseet, även de anställda.

– Vi hade skrivit ett förslag på aktiviteter och investeringar, med prioriteringar och budget. Det var ett stort arbete och vi gjorde ett ambitiöst förslag, förklarar Raymond. Men nu har jubileet passerat och vi har inte sett några pengar.

Samarbete ledde till brain drain

– För ett par år sedan fick vi till ett samarbete med Smithsonian Institution i USA, berättar Raymond. Vi var jätteglada. I samarbetet ingick förutom att tillsammans konstruera utställningar för forten i Cape Coast och Elmina, vidareutbildning av våra anställda. Det var en grafisk designer, en fotograf, en utställningsproducent, en pedagog och hantverkare, totalt sju personer som fick upp till sex månaders utbildning med Smithsonian. Men när kurserna sedan var slut stannade alla utom en anställd kvar i USA.

Berättelsen känns igen från andra sektorer i Ghana. Många välutbildade emigrerar för att få en bättre levnadsstandard och ofta är det en katastrof för institutionerna de lämnar bakom sig.

– Omsättningen av personal är hög. Det är vårt största problem, bekräftar museistyrelsens ordförande Joseph Maisie.

Turnerande utställningar

Nationalmuseet har också turnerande utställningar som vänder sig till skolungdomar. Utställningarna fraktas med minibuss till skolor i Accraområdet som har svårt att själva ta sig till museet. Charles Osei som har en bakgrund som socionom, jobbar nu på utbildningsenheten för den statliga museistyrelsen. Han berättar om en av de utställningar han har jobbat med. En handlar om adinkra, symboler som trycks på tyg. Charles pekar på färgglada tyger och mönsterstämplar tillverkade av kalebasser.

 – Det här kan vi använda som utgångspunkt när vi pratar om varför vi tycker man ska klä sig i adinkra – det visar vår identitet. Men man kan också använda föremålen för att diskutera varför man klär sig överhuvudtaget.

Föreläsning om kläder

Berättandet går över i en liten föreläsning om tyg och kläders historia. Det känns som om Charles talade till en skolklass. Men hans föreläsning innehåller också tydligt moraliserande inslag som kan kännas problematiska för en svensk museianställd. Han börjar i bibeln och resonemanget landar i att genomskinliga eller små kläder är en influens från väst, med undertonen att de bör undvikas. Han menar att klädsel har betydelse, ofta handlar det om tillhörighet.

– Vi utbildar eleverna, vi säger ”Med dina kläder berättar du vem du är”.

Kajsa Hallberg Adu

Student  i Afrikastudier vid University of Ghana. Hon är bosatt i hamnstaden Tema.