©Amada Farah

Personliga kontakter fixar finansieringen   

I ett land där nittio procent av utställningsverksamheten finansieras med privata pengar får man lita till ”The American way of giving”. Edward M Gomez berättar om hur USA:s museer kämpar om sponsorerna och donatorernas gunst.

I början av 2000-talet skulle Milwaukee Art Museum (MAM) i Wisconsin bygga en ny flygel. Det visade sig dock att det saknades 30 miljoner dollar för att slutföra nybygget, ritat av den spanska arkitekten Santiago Calatrava. En av styrelsens medlemmar åtog sig då att själv dra in de medel som saknades. Han började med att själv donera en rejäl slant och lovade att resten av pengarna skulle vara tillgängliga inom två år. Det tog 18 månader.

− Han var hängiven museets uppdrag och det nya byggprojektet. Hans entusiasm och förmåga att övertala andra donatorer förkroppsligar ”The American way of giving”, säger Mary Louise Mussoline, utvecklingschef vid MAM.

Bidrag tre procent av budgeten

MAM har närmare 20 000 verk i sina samlingar och tar emot 300 000 besökare varje år. Den ursprungliga byggnaden ritades på 50-talet av den finsk-svenska arkitekten Eero Saarinen. De statliga bidragen täcker ungefär tre procent av årsbudgeten på 13 miljoner dollar. Resten kommer från intäkter från driften, sponsorer och avkastning på investeringar. Mussolines utvecklingskontor har tio medarbetare, som ägnar mycket av sin uppmärksamhet åt individuella donatorer.

− Vår viktigaste finansieringskälla, som hon uttrycker det.

Började minska på 80-talet

Mussoline, som arbetat med finansiering i 30 år, minns att det var på 1980-talet som den statliga finansieringen började minska på allvar.

− I dag gäller det att lägga rejält med ansträngning för att få in biljettintäkter, inkomster från caféet och butiken och uthyrning av lokaler, tillsammans med bidrag och intjänade pengar, för att klara årsbudgeten.

Lång tradition

USA har en lång tradition av filantropisk verksamhet i sin offentliga sektor. Den sträcker sig tillbaka till de gyllene åren under 1800-talet, då många blivit extremt rika i den expanderande ekonomi som drevs fram med hjälp av olja, järnväg och gruv- och tillverkningsindustri. Dessa ”captains of industry” delade med sig av sin rikedom för att grunda konstmuseer, skolor, bibliotek och sjukhus runtom i landet. Ett exempel är stålmagnaten Andrew Carnegie, som på toppen av sin karriär var värd omkring 300 miljarder dollar i dagens valuta. ”Rikedomens evangelium” var hans namn på det intresse dåtidens supperika visade för ge tillbaka lite av sin rikedom till samhället.

Samarbete mellan affärsliv och konstliv

Till exempel Metropolitan Art Museum i New York grundades 1870 av en grupp representanter för finans- och affärsvärlden, i samarbete med ledande konstnärer och intellektuella. Två år senare öppnade museet för publiken och kunde då visa upp den konstsamling som donerats av en välkänd järnvägsmagnat. Denna samling blev grunden till vad som senare skulle bli en av världens största samlingar av konst och antikviteter.

Allvarlig sits

I dag har dock USA:s museer hamnat i en allvarlig sits, och i centrum står just finansieringen. I motsats till de europeiska länderna saknar USA ett nationellt kulturministerium. Kongressen anslår små belopp till regeringsfinansierad konst och kultur genom ”the National Endowment for the Arts”, (NEA), en federal instans. För 2008 anslog NEA 145 miljoner dollar, vilket är en ökning med drygt 20 miljoner dollar jämfört med året före. Man kan dock jämföra med Irakkriget som kostar USA:s skattebetalare 200 miljoner dollar − om dagen.

Lever väl på investeringar

Somliga amerikanska museer lever väl på sina investeringsportföljer med aktier, obligationer och fastigheter. En nyligen publicerad rapport visar att värdet på de amerikanska museernas investeringar är högt, även om det vacklar just nu. Art Institute of Chicago har investeringar värda 889 miljoner dollar, medan Museum of Modern Art i New York  har investeringar på uppemot 648 miljoner dollar. The Getty Center i Malibu, Kalifornien, står i en liga för sig med investeringar värda tre miljarder dollar. De flesta museer i USA är dock beroende av en blandning av offentliga och privata anslag, sponsring och bidrag från privata stiftelser och individuella donatorer.

Långsiktiga relationer

Nittio procent av all finansiering av utställningsverksamhet i USA kommer i dag från individuella donatorer. Dit räknas också vänföreningarnas medlemmar, som stödjer organisationerna med sina medlemsavgifter.

− Det gäller att bygga långsiktiga relationer till de betalande medlemmarna och ”big dollar-donatorerna”, säger Mary-Louise Mussoline på Milwaukee Art Museum.

− De som stöttar museet utvecklar själva en känsla för institutionen och ser till att både de själva och deras familjer får ta del av dess utbud. Med tiden blir engagemanget allt starkare och därmed ökar också intresset för att vara med och finansiera verksamheten.

Lilla Smithsonian

Det tar en halvtimme att resa med tåg från centrala New York till Newark, New Jersey. Här finns The Newark Museum, en av de mest respekterade konstinstitutionerna i nordöstra USA. Museet kallas ibland ”Lilla Smithsonian”, efter det statliga Smithsonian Institution network of museums, med 19 museer utspridda över hela USA och bas i Washington D.C.
 

Personliga kontakter

The Newark Museum har en årlig budget på 16 miljoner dollar. Kristin Curry är ansvarig för relationerna med museets finansiärer − bland annat staten och diverse företag. Hon berättar att de statliga, skattefinansierade anslagen minskat med två miljoner dollar  jämfört med 2007. År 1993 kom 86 procent av budgeten från statligt håll, nu är det 58 procent.

Liksom för hennes kollegor på museer runt om i USA innebär Currys arbete att ständigt söka efter nya intäktsmöjligheter, berättar hon.

− Någon kollega lyckas kanske höra talas om en potentiell finansiär, en stiftelse, ett företag eller en privat donator. Då tar vi, med hjälp av museets styrelse, en första kontakt. Sedan är det upp till museidirektören att personligen vända sig till finansiären med en vädjan om stöd. Att söka nya medel till driften är i dag en stor del av museidirektörens jobb. För att odla nya kontakter är den personliga kontakten extremt viktig.

Se långt fram

Sökandet efter finansiärer, och det formella ansökningsförfarandet, tar ofta månader i anspråk.
− Arbetet tar aldrig slut! Eftersom förberedelsetiden för en ny utställning kan handla om år gäller det att se långt fram i tiden när vi leter medel för vår verksamhet.

Krympande kaka

USA:s alltmer ansträngda ekonomi har inneburit att många företag dragit ner på sitt stöd till kulturverksamhet. Turbulens i näringslivet innebär att sponsorkakan krymper.

− Det har hänt att  två olika företag som båda stött oss ekonomiskt gått samman. Det nya företaget kommer knappast att stödja oss med samma belopp som de två företagen var för sig, säger Kristin Curry.

Även om USA − till skillnad från Sverige – tillåter skatteavdrag för kultursponsring, är det sällan huvudskälet till att man skänker pengar till kulturverksamhet.

− Man ger för att man tycker om att ge, och för att man vill stödja institutioner som man tycker är viktiga.

”Titta på tacklistan”

− Om du vill veta hur amerikanska museer finansierar sin verksamhet, titta bara på tacklistan i vilken utställningskatalog som helst, eller på skyltarna i utställningarna, säger Rand Castile, numera pensionerad chef för Asian Art Museum i San Francisco.

− En av de längsta skyltar jag sett hörde till en målning på Metropolitan Museum of Art i New York. Dussintals namn fanns på den listan och vart och ett representerade en värdefull relation som museet odlat under lång tid, och som lett fram till att just detta verk fanns på museet!

Vårda relationer

Castila representerar en av de sista i sitt slag bland amerikanska museichefer: då de fortfarande var akademiker, konstkännare, esteter. I dag måste en amerikansk museichef vara lika duktig på att säkra institutionens ekonomi som på att formulera nya konstnäriga visioner. Det är också viktigt att vårda relationen till styrelsemedlemmarna. Varje amerikanskt museum har en styrelse, vars medlemmar formulerar institutionens visioner och de finansiella målen. Däremot är det inte meningen att de ska vara involverade i den dagliga driften.

− Däremot är de ansvariga för att anställa och avskeda chefen för museet. Därför är det superviktigt för varje museichef att upprätthålla riktigt starka och nära band till varje styrelsemedlem.
 

Prestigeuppdrag

Att sitta i en sådan styrelse är för övrigt ett prestigeuppdrag som attraherar många förmögna och inflyelserika amerikaner, påpekar Castile.

− Oftast handlar det om företagsledare, konstsamlare, forskare och andra. De sköter uppdragen med hängivenhet, man vill verkligen göra ett bra jobb.

Ger kontakter

En annan sida av det myntet är att det ger möjlighet att få kontakter inom det mest förmögna och inflytelserika skiktet i hela det amerikanske samhället.

− Man väljer ofta styrelsemedlemmar utifrån det faktum att de är förmögna och kan förväntas göra donationer till museet. De attraherar i sin tur andra förmögna personer som vill vara med och stödja verksamheten.

Edward M. Gómez