Forskning riktar blicken mot museerna
Besökaren skapar utställningen. Men hur? I alla fall inte alltid så som producenterna tänkt sig. Det har kommit fram i den stora studien ”Museet, utställningen, besökaren”. Spana kommer att berätta om projektet i en serie artiklar.

En utställning är som en text. Föremål, bilder, färger, skrivna texter, utställningsgestaltning – allt detta är tecken som skapar form och betydelse. Och liksom i en dikt är det besökaren/läsaren som ger texten mening, i sitt medvetande. Hur detta går till, och vad det får för konsekvenser för utställningsmakarna, är föremål för ett forskningsprojekt med säte hos Lärarutbildningen vid Stockholms Universitet.

Treårigt projekt
Studien är en del av det treåriga forskningsprojektet ”Museet, utställningen, besökaren”. Det finansieras av Vetenskapsrådet och inleddes på allvar våren 2007. I projektet tittar man på utställningsmediet utifrån tre olika aspekter: Museets identitet och självbild, de digitala verktygen och deras betydelse, samt besökarens meningsskapande i utställningen. Fem institutioner deltar, förutom Lärarutbildningen är det Institutionen för kultur och medievetenskap i Umeå, Interaktiva Institutet, Institute of Education i London och University of the arts i Philadelphia, USA.

Djupanalys
Eva Insulander är doktorand på Institutionen för didaktik vid Lärarutbildningen och skriver sin avhandling inom ramen för projektet. I sin studie tittar hon på två utställningar på Historiska museet i Stockholm: Forntider 1 och 2.  Metoden går ut på djupanalys av cirka tjugo besökare, och hur de agerar och interagerar med utställningens föremål och andra resurser.
− Det gäller att stå i entrén och fråga folk om de kan tänka sig att delta, berättar Eva Insulander.

I denna delstudie ingår också Fredrik Lindstrand, även han från Lärarutbildningen. Han tittar närmare på besökarna på utställningen ”Mittens rike” vid Östasiatiska museet i Stockholm.

Filma besökare
Studien består sedan av tre steg: Först videofilmar man besökarna medan de rör sig i utställningen. Besökarna får också själva fotografera inslag  i utställningen som de intresserar sig för, finner konstiga eller på något annat sätt reagerar extra mycket på. Efter utställningsbesöket får de rita en karta över utställningen, som sedan får beskriva hur de rört sig och interagerar med installationerna.

Deltagarna får sedan redogöra för de bilder de tagit och de kartor de ritat.
− Vi koncentrerar oss på personer som kommer till utställningen i par. Det är viktigt att det är två personer som tillsammans resonerar om det de ser. En hel familj blir för stökigt och en person för lite.

Tittar på allt
Sammanlagt kommer studien att bestå av tjugo besökar par. Varje videofilm kommer att studeras ingående.
Sådana undersökningar har gjorts förut, men det nya med denna studie är, enligt Eva Insulander, att man tittar på precis alla komponenter − eller teckensystem som Eva kallar det − som ingår i utställningen. På forskarspråk kallas dessa ”Modes”. Det handlar om att analysera hur besökarna skapar mening kring texter, föremål, bilder och bildernas motiv och komposition men också mer svårbeskrivliga saker som färger och andra komponenter som har betydelse för utställningens form och presentation, snarare än innehållet.

Många faktorer spelar in
Det hela går tillbaka till ett relativt nytt begrepp inom kommunikationsteorin, ”Multimodalitet”, som beskriver hur ett stort antal faktorer i omgivningen spelar in för att skapa mening och betydelse när vi kommunicerar med varandra.
− Det är precis vad den här studien går ut på, förklarar Eva. Vi vill veta mer om hur alla komponenter samverkar för att påverka hur besökaren skapar mening och betydelse i utställningen.

Intervjuar producenterna
Sista steget i studien går ut på att intervjua de som producerat utställningen.
− Det gör vi inte för att komma med någon sorts facit, att stämma av hur väl producenternas intentioner stämmer överens med besökarnas bild av utställningen. Men det är viktigt för oss att veta hur man tänkt under produktionen. Annars får vi inte hela bilden.

Anar tendenser
Studien är inte klar, men man kan redan ana vissa tendenser i materialet. Till exempel visar det sig att olika besökare skapar vittskilda meningar ur samma utställningsmaterial. Ett av de studerade besökarparen var en mamma och hennes tolvåriga dotter. När man studerade materialet från deras besök kom det fram att mamman såg sig främst som en guide, med uppgift att leda barnet genom salarna. Dottern fastnade framförallt för olika spännande föremål, till exempel rekonstruktionen av en kvinna från stenåldern. Men ingen av de båda besökarna brydde sig om att läsa de större skyltar som ger ingångar till den tid utställningen skildrar. De visade heller inget större intresse för den dramaturgi som producenterna tänkt ut. I stort sett de enda texter man tog till sig var de som finns intill föremålen och ger information om ålder och ursprung.

Museers självbild
Den andra delen av forskningsprojektet är baserad  på Institutionen för Museologi vid Umeå Universititet och Lärarutbildningen i Stockholm. Här tittar man på museernas självbild, främst genom att djupintervjua ett antal museichefer i Sverige och utomlands . Man tittar också på musernas formella dokument. Dem kan man jämföra med äldre dokument ur museernas arkiv och får då en bild av hur självbilden förändrats.

Framåtsyftande teknikstudie
Den tredje delen tittar på hur digitala verktyg förändrat museiarbetet. Här medverkar Halina Gottlieb från Interactive Insititute.
− Den delen av studien är mer framåtsyftande, och kommer bland annat att titta på vilka verktyg som har möjlighet att förändra framförallt  det pedagogiska arbetet på sikt, säger Eva Insulander. Studien går bland annat ut på man testar nya applikationer och ser hur de tas emot av besökare och personal på museer.

Parallell utveckling
Det är första gången någon tar ett så här stort grepp runt flera aspekter på utställningsmediet i ett gemensamt forskningsprojekt. Och frågan kanske är: Varför just nu?
− Vi upplever att det händer väldigt mycket på museerna just nu. Och detta är en utveckling som sker parallellt med utvecklingen på skolområdet. Man talar mindre om utbildning ur ett ovanifrånperspektiv och talar i stället om den lärande individen och hennes behov. Vad betyder det för pedagogiken att man börjat använda en ny terminologi?