Huvudfrågan handlar som jag ser det om detta: vad händer med kvalitén på kulturen i den här situationen? Kvalitet är inte ett oproblematiskt begrepp. Vad betyder det? Men återkommande röster vittnar om samma sak: att utställningars eller konstverks innehåll i högre grad påverkas av finansiärernas intressen. Andrea Fraser, en konstnär som blivit känd för sitt institutionskritiska arbete, ger i essän ”A museum is not a business. It is run in a businesslike fashion” (2) exempel på händelse efter händelse i den amerikanska museivärlden de senaste tio åren som visar på hur curatorer och konstnärer allt oftare blir underställda andra intressen än de konstnärliga. Hur innehållet i konstverk och utställningar påverkas av en förändrad ekonomisk situation. I vissa fall på ett direkt sätt, som i den Coco Chanel-retrospektiv som Metropolitan museum i New York planerade år 2000, och som till slut ställdes in eftersom museichefen kände sig obekväm med Karl Lagerfelds försök att ställa krav på utställningen. (Museet har samtidigt producerat utställningar under liknande förutsättningar med Dior, Yves Saint Laurent, Versace och Cartier.)

Och i många fall sker påverkan på ett mer indirekt sätt. Det gäller till exempel de processer som bestämmer ett konstverks värde. Många är överens om att konstinstitutionen i dag i mindre grad än tidigare har makt att påverka och formulera ett konstverks värde, som i stället definieras av försäljningspris på en andrahandsmarknad. Den tyska konstkritikern Isabelle Graw skriver till exempel:

 “The new power of the art market manifests itself, then, in the replacement of artistic criteria by economic imperatives. An artist who is considered economically successful will be seen, almost automatically, as ‘important’ or ‘interesting’ by galleries, curators, and many critics alike.” (3)

Jämför man med 1960-talet är konstinstitutionen i dag mycket svagare, menar Graw. Då hade institutionens arbete inverkan på konstens värdeproduktion. I dag styrs museerna ofta av styrelsemedlemmar som tenderar att reproducera konstmarknadens rådande konsensus, med till exempel MoMA i New York som ett tydligt exempel, om man ser till deras samlingar. Lynn Zelevansky hävdar något liknande i samma bok, också med konkreta exempel på hur konstinstitutioner tänker i dag:

”During the 1960s and 1970s public and corporate funding for the arts was not only on the rise, it was also far less controlling and more supportive of the mission of artists and museums than is the case today /.../ (4)

Större museer, som LACMA i Los Angeles eller MoMA, skriver hon, försöker hålla uppe besökssiffrorna genom att ta in populära utställningar som Tutankhamen and the Golden Age of Pharaohs eller Pixar, organiserade av fristående vinstdrivande företag. Och Museum of Fine Arts in Boston har infört en strategisk analysavdelning som ska pröva innehållet i en utställning på en publik innan den tas in i programmet, som ett sätt att säkra inkomsterna.

Det här är bara ett par exempel av många. Trots kritiska röster, trots många institutioner som försöker stå för en annan hållning, drivs de flesta stora offentliga konstinstitutionerna i den riktningen. Moderna museet i Stockholm gör det snyggt och välavvägt: tar in företagsaktiviteter, utökar sponsorsamarbeten, följer den värdekanon som reproduceras på stora västerländska museer och av inflytelserika samlare. Det är också tydligt om man ser till en institution som Svenska Institutet, som har till uppgift att marknadsföra Sverige utomlands. Ser man till de projekt de finansierat de senaste åren är verksamheten utan tvekan mer konventionell och mindre experimentell än tidigare.

Den övergripande slutsatsen i Iaspis publikation är att konsten går, och kommer att gå, mot en starkare styrning, både från offentligt och privat håll. Det gäller Europa i stort, även om situationen i olika länder varierar. Hüysein Alptekin (som olyckligt gick bort förra året) menade till exempel att situationen i Turkiet i vilket fall inte kunde bli sämre. Och i dag sker också parallellt med utvecklingen på de stora institutionerna en rad försök att tänka om hur en institution kan verka och vilken konstsyn den ska stå för. Som tidskriften Site skriver i ledaren till sitt senaste nummer: “...there is no doubt a deeply felt need to rethink institutionality, which is why ideas of the workshop, the laboratory, the open university, etc., in one form or another have imposed themselves as viable options, although the ultimate result of such strategies is by no means clear.” (5)

Konsten har i alla tider tjänat olika syften, politiska eller ekonomiska, kan man invända. Det är ingen ursäkt att se på när en så markant förändring sker som i dag. Om skribenterna i ”European Cultural Policies 2015” har rätt är det en dubbelt deppig utveckling vi går mot: både en hårdare politisk styrning och en hårdare styrning genom privata intressen. Konstmuseet blir en mer och mer en plats för varumärkesbyggande, både för institutionen som sådan och för externa företag.

Nina Möntmann skriver i “Institutional Critique”:

”’The corporate turn’ in the institutional landscape mirrors the general power relations in a late-capitalist, neo-liberal social constitution. /.../ Apart from the privatization of the budget, the corporate turn includes also a changed profile for the curators and directors, who are increasingly appointed for their management qualities as well as their ability for marketing.”

Vem tycker att det här är bra? Många tycker uppenbart att det är en utveckling i rätt riktning. Och många i institutions- och konstvärlden menar att det inte går att göra på något annat sätt. Man får hänga med, det finns inga alternativ. Det är, som jag ser det, den stora frågan i dag: hur kan en kulturinstitution göra motstånd mot det politiska skifte som tar form? En sak är säker: om de kritiska röster som diskuterar utvecklingen i dag har rätt, då är det hög tid för varje institutionschef att fundera över åt vilket håll man vill att utvecklingen ska gå. För de verksamheter som institutionerna bygger upp i dag är inte bara beroende av hur man tolkar och implementerar de befintliga kulturpolitiska direktiven. De är också med och formar, sätter standard för, en kommande kulturpolitik.