En bra utställning ska vara som en tidningsartikel, säger Camilla Mordhorst. Bilden från Deutsches Hygiene Museum.


Camilla Mordhorst:

”Utställningen ska argumentera och förföra”


Ge besökaren en brainstorm i stället för ett linjärt tidsflöde! Utställningsforskaren Camilla Mordhorst efterlyser mer experimenterande. Och på Världskulturmuseet når man en ung publik genom att låta tiderna flyta in i varandra.   

Kolla in vilket museum som helst. Av utställningarna att döma rör sig den kulturhistoriska utvecklingen i en prydlig linje från det primitiva till det avancerade: från budkavle till mobiltelefon, från flintyxa till atombomb och från by till betongförort.

Spikrak utvecklingskedja

Den danska utställningsforskaren Camilla Mordhorst kallar det linjära sättet att beskriva världen och historien − där händelse fogas till händelse i en spikrak utvecklingskedja − för ”additivt berättande”. Som motsats ställer hon det ”associativa berättandet”, något hon beskriver som en brainstorm: Man hoppar lekfullt mellan teman som mer eller mindre tydligt hänger samman, men utan att försöka smälta ihop dem till en entydig slutsats.  

Traditionalism/förnyelse

Till vardags är Camilla Mordhorst utställningsledare vid Medicinskt Museion, Köpenhamns universitet men just nu är hon tjänstledig för att forska vid Stanford University i Kalifornien. I uppsatsen ”The exhibition narrative in flux” berättar hon om tre utställningar som producerades i Paris, Berlin och London vid millennieskiftet. Enligt henne stod dessa tre utställningar för olika grader av traditionalism visavi förnyelse, där Parisutställningen ”Utopia” var mest linjär, Berlinutställningen ”Sieben Hügel” (sju kullar) den mest associativa medan Londonutställningen ”The story of time” förenade dessa båda berättartekniker.

− Visst har har det hänt en del sedan dess. Bodo-Michael Baumunk, som ansvarade för Berlinutställningen, har fortsatt sitt intuitiva formspråk, bland annat på Deutsches Hygienisches Museum(läs intervjun med honom här intill. Red.). I basutställningarna om sexualitet, liv och död kan man se exempel på samma slags associativa rundgång som i ”Sieben Hugel”.

− Och i London har folket bakom Wellcome Collection, under ledning av Ken Arnold, (ja, vi intervjuar honom också. Red.) arbetat med ett liknande formspråk i utställningar som ”Future Face”, ”Pain” och ”Sleeping and dreaming”. Rent berättartekniskt har de  inte utvecklats så långt sedan sekelskiftet men de har till perfektion utvecklat en berättarteknik som har visat sig fungera oerhört bra i utställningssammanhang.

Men annars då? Tycker du att utställningsmediet utvecklats vidare på dessa åtta år?
−  Nej! De flesta utställningar jag ser i Danmark och i utlandet är förbluffande traditionella. Man experimenterar oerhört lite. Och i den mån man  inkorporerar nya medier använder man inte de möjligheter som dessa inrymmer.

Blandar tider och begrepp

Ett aktuellt svenskt undantag från den klassiska linjära berättelsen kan vara Historiska Museet i Stockholm som nyligen öppnade den tematiska utställningen ”Maria – drömmen om kvinnan”. Medeltida Mariaskulpturer samsas här med nyskriven musik, dans med mera i vad Svenska Dagbladet kallar ”en visuell och en emotionell upplevelse”. Och på Världskulturmuseet i Göteborg har man nått en ny publik genom att blanda tider och begrepp i utställningarna. Av de 200 000 besökarna som varje år hittar till museet är 60 procent yngre än 30 år, berättar utställningsproducent Cajsa Lagerkvist.
− Och då räknar vi inte bara in skolbesöken!

Följer två spår

Spana lyckas haffa Cajsa Lagerkvist dagen före vernissagen av utställningen ”En stulen värld”, som utgår från en samling textil från Paracasshalvön i Mexico. Samlingen smugglades till Sverige på 1930-talet och donerades till Etnografiska avdelningen på Göteborgs museum.

− Vi följer två spår, dels historien om varför föremålen finns här. Hur kan det komma sig att en av de finaste samlingarna i världen av sådana här tyger hamnat i Göteborg? Men vi visar naturligtvis också upp dem som exempel på en fascinerande textiltradition. Kulturen som skapade dem hade inget skriftspråk och nästan all information om tygerna har gått förlorad. Sedan gör vi en koppling till samtiden genom att koppla en utställning om ekologiska kläder och hållbart mode till detta.

Linjärt inte alltid fel

Tradition är ett av de viktigaste skälen till att så många museer väljer att förklara historien utifrån ett linjärt tidsflöde,  tror Cajsa Lagerkvist. Som utställningsproducent är det lätt att förmedla fakta på samma sätt som man själv lärt sig dem. Men i många sammanhang behöver det linjära berättandet heller inte vara fel, tycker hon.

− Till exempel tidslinjer kan vara nödvändiga för att förklara ett skeende, inte minst eftersom vi har en förkunskap om den sortens presentation. Då kan vi kanske också fördjupa oss bättre. Men vi på Världskulturmuseet jobbar ganska lite med linjärt berättande. I stället gör vi tematiska utställningar där tiderna flyter in i varandra.

Snabb förändring av medievanor

Dagens teknik har snabbt lett till en förändring av medievanorna, berättar Cajsa Lagerkvist. Äldre besökare tycks behöva mer hjälp att binda ihop informationen så att den blir meningsfull, medan yngre är vana vid att själva söka efter information. Brytningsgränsen går vid 35 år ungefär.
 − De yngre hoppar gärna mellan tider och sammanhang och ser inget behov av gå från a till ö. De störs inte av det saknas en traditionell kronologi.

Poäng med schematisk modell

Huruvida det är klokt att överge det linjära berättandet beror alltså lite på vilken publik man vill nå. Och för historiska museer finns det en poäng med att förklara komplexa skeenden utifrån utifrån en schematisk modell, tror Cajsa Lagerkvist. I fallet Världskulturmuseet handlar det om att man valt att ta ställning i aktuella frågor och arbeta med ett konfliktfyllt stoff i utställningarna, oftast med fokus på globalisering och mångkultur.
− Vi vill vara samtida, men vi har också samlingar att visa upp och ta ansvar för. Då har vi mycket att vinna på att arbeta som vi gör!

Lämnar besökaren i sticket

Tidigare i våras pågick en debatt om huruvida museerna i dag börjat se sin kunskapförmedlande roll som en belastning, och att man lämnar besökaren i sticket genom att ställa frågor i stället för att erbjuda insikter och kunskap.

− Vi har sett samma tendenser i Danmark, säger Camilla Mordhorst. Men det är ett utbrett missförstånd att färre upplysningar i en utställning skapar större tolkningsmöjlighet. För att man ska kunna engagera sig måste man ju ha något att förhålla sig till. Information och texter är inte detsamma som pekpinnar!

Osynlig avsändare

På samma sätt är det med den, som oftast i utställningssammanhang, sorgligt osynliga avsändaren. Fakta presenteras utan att besökaren får möjlighet att bilda sig en uppfattning om de personer som valt ut dem.

− När man retuscherar bort avsändaren hämmar man utställningens formspråk. Föreställningen om någon slags neutralitet är förödande för kreativiteten, säger Camilla Mordhorst.

− Men att överge en neutral inställning innebär inte att utställningen behöver bli subjektiv så som vi brukar mena med det ordet. Precis som en god artikel, ska en utställning vara argumenterande och förförisk: den ska bäras fram av påståenden, enkla eller komplicerade. Det sker inget intressant om man bara ställer fram föremålen.

Mårten Janson