I Bodos värld vet ingen vad som väntar

INTERVJU Bodo-Michael Baumunk gjorde av med 150 miljoner kronor på en utställning som gjorde religion av vetenskapen.  Han utmanar den traditionella berättartekniken − men målet är alltid att besökaren ska lära sig något.

Mitt i rummet står en mångarmad skulptur. Längs väggarna klättrar projicerade lianer och de virtuella trädstammarna står tätt. Det är något med skulpturens ögon som lockar besökaren närmare. De lyser, och den som vågar sig riktigt nära märker att den som tittar in i gudinnan Kalis ögon kan se in i framtiden. På hennes näthinnor visas bilder av en förstörd framtida värld.

− Vi var rätt tidiga med att använda oss av den nya tekniken, datoranimationer med mera, säger Bodo-Michael Baumunk och visar ännu en bild av millennieutställningen ”Sieben Hügel” – Sju kullar – med undertiteln ”Bilder från det 21 århundradet”.

Året var 2000 och utställningen i Martin Gropius-Bau i Berlin var på allas läppar. Här samsades ett par tusen objekt i 40 rum, där besökaren fritt kunde ströva mellan de sju kullarnas olika teman. Här rymdes allt från Drömmar till Djungel.

Intellektuell utmaning

− Det var inte lätt att förklara vad de sju kullarna skulle betyda. Det spekulerades otroligt mycket i media. En tidning skrev att vi hade gjort religion av vetenskap, vilket inte är helt fel tänkt, säger Bodo-Michael Baumunk åtta år senare på sitt överraskande vita kontor, ett stenkast från det judiska museet i Berlin.

Att väggarna är tomt vita är kanske inte så konstigt, Baumunk har gjort sig ett namn som frilansade curator och kontoret är tillfälligt. Nästa uppdrag är just för judiska museet.

Fick eget liv

Bodo-Michael Baumunk förklarar att han ville göra en intellektuell expo med Sieben Hügel, och att under de drygt fyra år det tog att förbereda utställningen så fick den eget liv.

− Den var fantastisk, allt glittrade och rörde på sig. Där fanns stora skärmar som visade världsalltet och en självlysande jordkärna, men den blev till en levande organism som vi förlorade kontrollen över, skrattar han och visar ännu ett av de få fotografier som finns av spektaklet. Det visar sig nämligen att till slut hade varken Baumunk eller någon av de andra organisatörerna energi eller pengar till att dokumentera sin skapelse. Vartenda öre av de dryga 150 miljoner kronor Sieben Hügel kostade att göra var slut, och Lotto-stiftelsen som hade bekostat kalaset var inte intresserade av att skjuta till mer.

En stjärna var född

Den som stiger in i Bodo-Michael Baumunks värld vet aldrig vad som väntar. Och det är just hans förmåga att leka med associationer och att överraska publiken, som gjort honom till en av Tysklands mest uppskattade curatorer. Själv säger han att allt är en slump och att han lika gärna kunnat bli lärare. Under studietiden i Berlin jobbade han extra på Berliner Festspiele som inte bara anordnade film- och litteraturfestivalen, utan även utställningar. När chefen en dag fick i uppgift att skapa en utställning om Preussen, så fanns det ingen annan än den unge studenten i konsthistoria som kunde ställa upp. Sedan rullade det på, och även om Bodo-Michael Baumunk skruvar på sig när jag frågar om Sieben Hügel var hans stora publika genombrott, så håller han med om att den är en stor anledning till att han är fullbokad fram till 2011.

Vill lära oss något

− Det som gör mina utställningar annorlunda är att jag utgår från objektet och ser vart det leder mig, medan andra bestämmer sig för ett tema och sen försöker de hitta lämpliga verk för att illustrera det, säger Bodo-Michael Baumunk och lägger ett långt kostymklätt ben över det andra. Han förklarar att han inte vill att publiken ska förvänta sig en Baumunk-utställning utan att han försöker att förnya sig varje gång. Det som förenar hans olika projekt är att han tar komplexa frågor och försöker förenkla dem och göra de så lättbegripliga som möjligt.

Vill du att publiken ska lära sig något?
− Ja precis, det måste alltid vara målet, säger han och skiner upp.

Efter millennieutställningen har han under ett par år byggt upp Hygienisches Museums basutställning i Dresden, och skapat en annan om robotar som just nu är på turné i Europa.

Mat och religion

Nästa höst kommer nästa utmaning. Judiska Museet i Berlin har gett honom i uppgift att illustrera mat och religion, och just nu håller Baumunk på att läsa in sig. Såväl bibeln som koranen är plöjd från pärm till pärm, och även om han ännu inte vet exakt hur den kommer att gestalta sig är det en sak som är säker: Besökaren ska få det så bekvämt som möjligt.

− Det lärde jag mig på Hygienisches Museum. De ville att jag skulle anpassa allt för funktionshindrade, och även om det kan vara problematiskt att hitta lösningar, så kommer det alla till godo, förklarar Baumunk och berättar om fördelen med att ha stolar överallt, låga vitriner som gör att alla kommer åt att se, och extra ljudspår för att även synskadade kan få berättat vad andra ser.

Men blir han då inte uttråkad när han ser vanliga, linjärt berättade utställningar?

− Absolut inte. Det har aldrig hänt att jag inte fått ut något av det jag sett och jag slås ständigt av vilken mångfald det finns. Jag tycker att diskussionen om hur man ska berätta är ganska ointressant.

Therese Larsson
frilansskribent baserad i Berlin