Brottning i Paris

Régine Debatty besöker en konstutställning utan konst.

Palais de Tokyo må vara ett av Paris mest kända centrum för samtidskonst. Men hela stället skriker ”Jag är ingen konstinstitution!” Dörrarna står öppna från lunch till midnatt, en härligt vresig Edith Piaf-lookalike rasar omkring i prylbutiken – ja, de har en sådan – och biljetterna säljs från en gammal släpvagn.

Bobo och framåtanda

”Palais” har ett utbud som präglas av en blandning av framåtanda och bobo (bourgeois boheme). Och för att utrycka sig diplomatiskt: Den utställning som visas fram till den 4 januari kommer knappast att bemötas med ointresse av snobbiga konstkritiker.

Carte Blanche

Utställningen med namnet ”From one revolution to another”, är ett Carte Blanche

Länkar Palais de Tokyo We Make Money Not Art

till konstnären Jeremy Deller. 2004 fick han Turnerpriset för det sätt hans projekt hyllar kreativiteten hos personen på gatan. Så varför överge en arbetsprocess som redan lett till framgång och erkännande? Deller har gjort om hela Palais till ett ”inofficiellt Storbritannien”, där man bland annat möter en mekanisk elefant, reliker från den industriella revolutionen, en bild av en sidovagn ombyggd till likvagn, färgglada banderoller som propagerar för pensionärers och prostituerades intressen, det spektakulära porträttet av Adrian Street, ”The Queen Bitch of Wrestling”, som poserar med sin far och andra gruvarbetare i protest mot de brutala arbetsvillkoren i en Walesisk kolgruva, och mycket annat.   

Genuint "brittiskt"

Inget av dessa objekt och fotografier har skapats av någon som vi traditionellt skulle betrakta som konstnär. Dessutom: Det mesta av det som visas finns där för att vittna om det genuint ”brittiska”. Varför skulle parisarna bry sig? Tilltalas de av det exotiska, det bisarra? Vad är meningen med en konstutställning utan konst?

Ifrågasätta dogmer

Jag tycker att Deller´s inlägg är fullt relevant. Vad kan vara bättre än detta rena, provocerande utryck när man ska få besökaren att ifrågasätta sina dogmer och livsval? ”From one revolution to another” stäcker sig långt bortom Union Jack. Faktum är att utställningen finner återklanger inte bara i Frankrikes hyllade Dadarörelse, men också i årets São Paulo-biennal, som fick journalister att ösa både bläck och galla, tack vara curatorn Ivo Mesquitas radikala val att låta andra våningen i Oscar Niemeyer´s biennalpaviljong stå helt tom på konstföremål.

Régine Debatty
Redaktör för bloggen We Make Money Not Art