Helene Larsson:

”Glappet intresserar mig”

Produktionen av utställningen ”Maria – drömmen om kvinnan” på Historiska Museet var också en utställning – som blev producenternas arbetsplats under åtta månader. Helene Larsson berättar om ett nytt sätt att möta publiken.
 
Sedan maj 2007 arbetar jag som utställningsproducent på Historiska museet. Mitt första uppdrag på museet var att producera en utställning om jungfru Maria.

Av olika anledningar, i olika tider, har bilden av Maria förändrats. Nya tolkningar av bibelorden har skett, nya berättelser och legender har tillkommit och andra har försvunnit. Därtill har denna tusenårig berättelse tolkats och omtolkats av konstnärer, musiker, mystiker, filosofer och feminister. Att göra en utställning om en person som hela tiden omtolkas och omkonstruktruerats har känts utmanande.

Ambivalent till Maria

Hur jag än vänder och vrider på Maria förblir jag ambivalent – ömsom kritisk, ömsom attraherad. För bilden av Maria kan lätt kopplas till ett patriakats tolkningar av ett skeede, djupt existensiella frågor, och om människors behov av villkorslös kärlek och tröst i svåra stunder. Det handlar om makt, vishet, mod, girighet, politik och tro. Och samtidigt bekräftar berättelsen om Maria vår längtan efter andlighet och närhet.

Glappet

Det var komplexiteten med Maria som gjorde att vi beslutade oss for att försöka visa den process vi gick igenom i utställningsarbetet. För det är i glappet mellan idé och färdigt resultat, som saker förändras och utvecklas. Detta glapp som alltid intresserat mig. När jag var liten tyckte jag bast om barnprogram när man fick följa sardinens väg från haven, via trålen, fiskrensarnas händer, löpande bandet in i konservburken. Eller tändstickans väg från skogen, via skogsmaskiner, sågverk, löpande band ner i tändsticksasken. Eller mjölkens väg från kons juver, via mjölkmaskinen, mjölkbilen, kylanläggningar in i tetrapacken fram till köksbordet.

Vila i situationen

Detta var magi. Att förstå. Att avmystifiera en process som för mig innan var fullkomligt otillgänglig. Att producera en utställning innebär också en process, en utveckling över tid. Och ibland kan man inte svara på frågan ”varför?” utan man måste lita på sin intuition och våga vila i situationen. Just detta glapp, denna process, ville vi visa i installationen Work in
Progress.

Installationen vår arbetsplats

Installationen Work in Progress var vår arbetsplats mitt i Romanska hallen under nästan åtta månader. Förutom en arbetsplats, tillika mötesplats, fanns i installationen en modell, en film från våra magasin, researchmaterial, föremål och litteratur, och ständigt nya människor. Installationen byggde på tre ledord – transparens, förändring och rörelse. Vi ville visa en del av museets arbete för öppen ridå – transparens.  Rörelsen innebar att arbetade inför museets publik så ofta vi kunde. Ofta skedde detta vid våra projektgruppsmöten eller då vi träffade externa parter. De förändringar som skedde vid dessa tillfällen blev synliga i installationen. Installationen Work in progress blev en sorts långsam performance, ibland befolkad, ibland inte.

Skriftliga kommentarer
 

Under dessa åtta månader fick vi ett stort antal skriftliga kommentarer från besökarna. Många av kommentarerna tog vi med oss i vårt arbete, precis som alla de samtal vi haft med representanter från svenska och katolska kyrkan, konsthistoriker och genusforskare, kvinnor och män, troende och icke troende.

Ingen kontroll över upplevelsen

I slutändan är det ändå mötet med besökarna som är avgörande. Och människor väljer att ta till sig det som intresserar dem och som de har behov av. Precis som vi inte bör ha kontroll över en process i alla sina delar, har vi inte kontroll över besökarnas upplevelse av en utställning. Vår uppgift är att ge verktyg för att uppnå de mål vi har satt upp – kanske är det att lära ut något, ge en stark upplevelse eller provocera. Och det är precis som det skall vara.

Helene Larsson
Utställningsproducent på Historiska Museet samt medlem i Spanas redaktionsråd