Francesco Vezzolis artificiella parfym ”Greed” har nyligen ställts ut i Rom. En flört med Hollywood och modevärlden, med tydlig referens till Marcel Duchamp’s “Belle Haleine: Eau de Voilette”. © Gagosian Gallery
Inte bara tyg
Kristoffer Poppius reflekterar kring konstens intåg i modehusen – om hummerklänningar, Warhols tomhet och livsstilskonceptsvaruhus.
Stilettklackade skor på piedestaler i Louis Vuittons futuristiskt inredda flaggskeppsbutik på 101 Champs Elysées i Paris som ser ut som om de ställdes ut som falliska skulpturer, klänningar som liknar minimalistiskt abstrakta färgkompositioner på galgar, eller små väskor som påminner om glansiga objects trouvés på ett galleri. En trappa – eller rättare sagt hiss, ritad av Olafur Eliasson, utan ljud eller ljus, för att man inte ska känna åt vilket håll man färdas.
Metamorfoser
På vitmålade väggar hänger Hyongkoo Lees ”Homo Animus”, en serie verklighetstrogna skelett av tecknade figurer som Pluto och Snurre Sprätt. Tillsammans med verk av nio andra unga koreanska konstnärer ingår de i utställningen ”Métamorphoses”.Temat – visioner om vår relation i förändring till samhället, kroppen och arkitekturen, till det (post-) moderna urbana livet om man så vill – kunde inte vara mer träffande för tiden och platsen.
Mer än ett PR-trick
För detta konstens intåg i modehusen – trenden att klädmärken med självaktning ska tillhandahålla ett espace för konst, är onekligen ett tecken på något, och mer än bara ett PR-trick. Det som började med Foundation Cartier 1994, fortsatte med Pradas Fondazione (som ställt ut Anish Kapoor, Louise Bourgeoise och Nathalie Djurberg) och som förra året togs till nya nivåer med Karl Lagerfeldts ambulerande utställningspaviljong Chanel Mobile Art, designad av spektakulära arkitekten Zaha Hadid och som presenterade verk av Sophie Calle, Tabaimo, Yoko Ono och The Blue Noses i Hong Kong, Paris och New York.
Hummerklänningar och fläskkotletthattar
Att konsten närmar sig modet är inte ett nytt fenomen. Redan Ingres eller impressionisterna försökte fånga tidens tecken i ett kjoltyg på en bar eller söndagspromenad och Gustav Klimt beställde specialsydda guldtunikor av Emilie Flöge som skulle se bra ut på bild. Elsa Schiaparellis och Salvador Dalís surrealistiska samhällskritik i hummerklänningar och fläskkotletthattar, Cindy Shermans poserande modeller och Andy Warhols tomhet eller kanske insikt om att ytan är allt. En glansigt visuell anda som nutida konstnärer fortsatt att jobba i. Till exempel Jeff Koons och Francesco Vezzoli.
Att översätta konstverk till kläder
Modet har blivit mer än bara tyg att värma sig eller vara fin i – istället ett visuellt uttryck med pretentioner, allt sedan Sonia Delauaney började att översätta konstverk till kläder för att ifrågasätta hur man såg på sig själv genom hur man klädde sig. Bauhausskolans estetiska helhetsidé till Commes de Garçons motto om att inget som setts förut är värt att visa och Margielas återanvända material, via Mette Prawitz (och senare Minimarkets) Baertling-klänning och Yves Saint-Laurents legendariska Mondrian-dito, Stephen Sprouses kläd- och väskgraffitti och det sedan sjuttiotalet allt friare modefotografiet.
Fint och fult, maskulint och feminint
Uppenbarligen har dessa besläktade discipliner mycket gemensamt och att lära av varann. Framförallt kan det i ett möte dem emellan – i skärningspunkten mellan traditionella värden som fint och fult, maskulint och feminint, evigt och föränderligt – uppstå och skapas något som speglar den allt mer hierarkilösa och relationella samtiden, vad det än må kallas.
”Livsstilskonceptsvaruhus”
Jag säger inte att det är fel att uppleva/konsumera konst i butiksmiljöer – i en punkig DIY-shop i London eller ett exklusivt haute couture-showroom i Milano, eller ens i PUB:s nya ”livsstilskonceptvaruhus” i Stockholm med en våning för varje personlighetstyp och där konst och kläder går hand i hand – istället för i ett museum eller galleri sponsrat av näringslivsdonatorer med dåligt samvete och samarbetsvilliga Champagnetillverkare.
Konsumtion som religion
Jag kan bara konstatera att i den samtiden är religion utbytt mot konsumtion, identitet är sociala och kulturella koder till salu och att konst bara är ytterligare ett betydelsebärande (men ganska meningslöst) tecken i mängden att skaffa – för modeindustrin, för mecenatmiljonären som tycker att pengar är fult och vill ”ge tillbaka” eller för mannen på gatan – för att få djup, kredd och kulturellt kapital likt ett par svarta glasögonbågar och en matchande polotröja på ett vernissage. Möjligen existerar den största, mest sublima, konsten utanför det kapitalistiska systemets snäva ramar och går inte att köpa för pengar.
Kristoffer Poppius
Frilansjournalist
Stephen Sprouse, Debbie Harry Cut Out Dress Polaroid, Courtesy Sprouse Family Archives
© Deitch Gallery, New York
Stephen Sprouse, TV Sketch, Courtesy Sprouse Family Archives
© Deitch Gallery, New York
|