© Aaron Cobbett
Syna en Armani i sömmarna
Valerie Steele är modeteoretiker, professor och huvudcurator på Fashion Institute of Technology – lika bekväm på modevisningarnas front row som i katedern. Anja Cronberg träffar henne under modeveckan i New York.
New York formligen dräller av unga damer med smala ben och skyhöga klackar som kliver in eller ut ur taxibilar. Själv tar jag mig runt på en skruttig cykel. Efter att med andan i halsen ha kastat mig in på ett otal visningar runt om i staden är det en välkommen förändring i schemat att få ta en kaffe med Dr Valerie Steele, direktör och huvudcurator på Fashion Institute of Technologys (FIT) museum som passande nog ligger på Midtowns Fashion Street.
En vision i svart och praktfull dekadens
Medan jag väntar på Valerie, som New York Times en gång beskrev som ”den högklackade historikern”, passar jag på att än en gång titta in på FIT:s omtalade utställning ”Gothic: Dark Glamour”, en vision i svart och praktfull dekadens. Bland blodröda fjädrar och glasskapelser signerade Alexander McQueen, metamorfosiska klänningar av modevärldens gunstlingar Comme des Garçons och Hussein Chalayan, diverse svarta sjok av Rick Owens, Ann Demeulemeester, Yohji Yamamoto och Givenchys Riccardo Tisci och fler döskallar än jag lyckats räkna samman kryssar jag fram mellan dåtida vampyrer och nutida gother, till det är dags för att åka upp ett par våningar till Steeles kontor som är belamrat med böcker om mode från golv till tak.
Bygger broar mellan akademin och industrin
Valerie Steele har varit ett välbekant ansikte för både akademiker och designers sedan sex år tillbaka när hon tog över rodret på FIT. Mån om att bygga broar mellan akademin och industrin har hon drivit tidskriften Fashion Theory: The Journal of Dress, Body and Culture i tolv år och har sedan 2009 även tagit sig an modets mer materiella aspekter i Fashion Practice. Lika bekväm på front row som i katedern har Steele lyckats med konststycket att bli citerad i Vogue i samma omfattning som hon har blivit hänvisad till i diverse doktorsavhandlingar världen över.
Tre stora utställningar per år
Hennes främsta jobb är dock som curator på FIT där hon, tillsammans med sitt team, sätter upp tre stora utställningar per år i museets huvudgalleri, samt en handfull mindre i dess övriga lokaler. Inför varje utställning, berättar Valerie, förbereder sig curatorerna i ungefär två år, tid som behövs för att göra grundlig research om ämnet, intervjua relevanta parter, lokalisera de plagg som ska ställas ut samt hitta de ekonomiska förutsättningarna.
Problematisk finansiering
Eftersom inget statligt stöd ges till museer är just finansieringen den absolut viktigaste delen av förarbetet, en del som både öppnar för kritik och skapar en problematik som varje institution och curator tvingas ta ställning till. Steele berättar om hur FIT anordnar årliga välgörenhetsluncher, och hur de därigenom har lyckats samla in stommen av den budget som museet behöver varje år. Utöver detta är FIT, precis som alla andra museer, alltid på jakt efter privata bolag som kan bidra ekonomiskt.
Allianser med privata bolag
Inför MadameGrès-utställningen 2007 lyckades FIT:s verkställande direktör Patricia Mears säkra en betydlig summa från det japanska företag som äger rättigheterna till varumärket och ”Gothic: Dark Glamour” fick en knuff på vägen av The Coby Foundation. Dessa allianser med privata bolag är dock inte utan problem.
”Vem skulle vilja finansiera en Armaniutställning om inte just Armani?”
Precis som The Metropolitan Museum fick utstå vinande klagomål när de tog sig an Yves Saint-Laurent fick senare Guggenheim ta emot samma kritik med sin Armaniutställning (se Madelaine Levys reportage), men likväl måste varje museum idag fortsätta att träda över den fina linjen mellan att säkra det ekonomiska stöd som är absolut nödvändigt för att kunna arrangera en utställning samtidigt som de, oavsett var budgeten kommer ifrån, måste säkra sin integritet och autonoma röst.
– Att arrangera utställningar med ännu levande designers är ständigt problematiskt, säger Steele. Vem skulle vilja finansiera en Armaniutställning om inte just Armani?
Publikt och medialt intresse
Dock är arrangerandet av utställningar, oavsett om budgeten kommer från statligt stöd eller privata sponsorer, sällan en fullkomligt neutral process och trots att mode de senaste tjugo åren åtnjutit ett enormt uppsving både i publikt och medialt intresse anses modeutställningar på grund av sin association med kommers av många fortfarande som alltför triviala, banala och även korrupta.
Köper sig kulturellt kapital
Modehusen själva verkar lida av någon form av mindervärdeskomplex och ses ofta sponsra konst istället för mode. Vare sig det gäller Fondazione Prada, Chanel Mobile Art eller något utav de andra modehus som lägger pengar på konst, är det svårt att låta bli att fråga sig varför dessa företag väljer att aktivt stödja en annan kulturform än sin egen.
– Konst anses fortfarande vara den högsta formen av kultur, vilket i sin tur innebär att de modehus som associerar sig med konstnärer i princip köper sig kulturellt kapital, samtidigt som de signalerar att de besitter både aura och autenticitet utöver den merkantila sfär som modet vanligtvis anses förfoga över, menar Steele.
Uppmanar modeföretag att ifrågasätta sin egen bransch
För konstnärer ger associationen med modevärlden en strålglans av glamour, och i de bästa fallen möjlighet att nå ut till en masspublik och konsument som vanligtvis varken skulle ha tillgång eller möjlighet att ta sig an sagd konstnärs verk. Steele nämner Takashi Murakamis samarbete med Louis Vuitton för ett par år sedan som ett exempel på ett lyckat samarbete, men menar att kombinationen mode/konst idag i stort sett har spelat ut sin roll och uppmanar modeföretag att satsa på att utveckla och ifrågasätta sin egen bransch i stället.
– För museum är synergin mellan mode och konst fortfarande ett relativt outforskat område, och trots ett antal utställningar som på senare år försökt ta sig an ämnet är det få som lyckats göra det väl, anser Steele.
”Gothic: Dark Glamour” fick positiv kritik
Istället menar Steele att de bästa utställningarna är de som lyckas sätta ett modefenomen eller trend i sin kontext, uppmärksamma relationen designers emellan samt se hur en specifik designer relaterar till sin egen epok. För FIT har just ”Gothic: Dark Glamour” varit den allra mest framgångsrika expositionen, både i publiksiffror och positiv kritik och Steele är själv mycket nöjd med vad museet lyckats åstadkomma.
Gothtemat i popkulturen och museivärlden
– Det slog mig för ett par år sedan att gothtemat har varit ett återkommande och väldigt viktigt ämne inom mode och att det aldrig tagits upp i museivärlden. Inte sedan nittiotalet har vi sett goter på catwalken och jag kunde känna på mig att det var dags för en revival. Mycket riktigt började designers ta sig an drama och dekadens, samtidigt som samma estetik kunde anas inom konst, musik och film. Vår utställning visade sig slå an på en signifikant sträng inom popkulturen i allmänhet, säger Steele.
Kommande utställningar på FIT
Nästa stora utställning på FIT är designern Isabel Toledo, FIT:s Couture Council Award-vinnare 2008. Det är Toledos första soloutställning, en vältimad sådan med tanke på att hon nyligen klätt Michelle Obama på hennes makes första dag som Amerikas nya president. Sedan följer utställningar om amerikanskt och så småningom japanskt mode.
Ge möjligheten att betrakta de stora modehusens kreationer
Valerie Steele är diskret med sina drömprojekt men medger omsider att hon drömmer om att anordna antingen Alexander McQueens eller John Gallianos första stora soloutställning. Att ge chansen till dem som aldrig haft möjlighet att syna en McQueen, Galliano, Owens, YSL eller Armaniskapelse i sömmarna och låta dem betrakta dessa fenomenala kreationer i lugn och ro, precis så länge som de önskar.
– Det är den allra största behållningen för en curator, säger Steele.
Anja Cronberg
Redaktör för Acne Paper
Viktoriansk sorgedräkt från ca 1880. © MFIT
Klänning från Alexander McQueens kollektion “Voss” från vår/sommar 2001 vars inspiration hämtades från mentalsjukhus. © Alexander McQueen
Viktorianska sorgesmycken från ca 1880 (“Revivalist Gutta Percha suite”). © MFIT
|