European Kunsthalle c/o Ebertplatz
INTERVJU European Kunsthalle föddes där arkitekturen slutar: i ruiner. Vad sitter i konsthallens väggar och vad händer när det inte finns några? Lina Wennersten träffade Anders Kreuger, curator på European Kunsthalle och intendent vid bofasta Lunds konsthall.
En slinga av svartglänsande videoband dansar i främre hallen och blir som en ständigt föränderlig teckning mot de vita väggarna. Jag och Anders Kreuger möts i Lunds konsthall framför Zilvinas Kempinas installation ”Big O”, ett verk som har anpassats för att fungera ihop med Klas Anshelms industriinspirerade funkisarkitektur från 1957.
– Det här är ett av Sveriges finaste utställningsrum, men allt går inte att göra här. Rummet är aktivt och dikterar lite hur utställningen ska byggas, säger Anders Kreuger.
Kempinas hade tidigare gjort en mindre och horisontell version av ”Big O”, men just takhöjden krävde att verket förstorades och att slingan placerades vertikalt.
Från Lund till Köln
Ljudet från de sex fläktar som håller slingan i luften gör att vi snart lämnar utställningen ”Den omedelbara framtiden” och sätter oss på kontoret i grannbyggnaden. Det här är en av Anders Kreugers arbetsplatser. Förutom att vara intendent på Lunds konsthall under Åsa Nackings ledning är han både föreståndare för Konsthögskolan i Malmö och curator på European Kunsthalle, en konsthall som bedrägligt nog låter som om den skulle kunna inrymmas i en monumental och påkostad byggnad.
Köln i skuggan av Berlin
Historien om European Kunsthalle börjar i stället där arkitekturen slutar, nämligen i ruiner. Fram till 1990 var Köln Tysklands ledande kulturstad. När muren mellan Öst- och Västtyskland rämnade var det inte bara geografiböckerna som fick skrivas om – även kulturkartan förändrades. Galleri efter galleri packade ihop för att bege sig till Berlin och på bara några år tappade Köln sin status som Tysklands ledande kulturstad. Att Kölns konsthall revs år 2002 blev som en slutgiltig bekräftelse på att staden nu dränerats på kultur. Botten var nådd och uppgivenheten kompakt.
Vad är en konsthall?
Det var här som projektet European Kunsthalle började ta form. Konstnärerna Rosemarie Trockel och Marcel Odenbach, museimannen Kasper König och skådespelaren Udo Kier – fyra tyska stjärnor inom sitt respektive gebiet – beslöt sig för att bärga konsthallens varumärke och påbörja en diskussion om vad en konsthall är och kan vara. Två curatorer rekryterades, Nicolaus Schafhausen och Vanessa Joan Müller, och därmed var arbetet i gång. Tre år efter att konsthallen jämnats med marken fick Köln en ny och frivilligt hemlös institution: European Kunsthalle.
Fysiska förutsättningar för att visa konst
Hösten 2007 tar projektet en ny vändning. Kritikern och curatorn Astrid Wege tar över rodret tillsammans med två andra curatorer, Rike Frank och Anders Kreuger, och då börjar de första årens diskussion plötsligt omsättas i praktik.
– Vi bestämde att vi ska visa konst, säger Anders Kreuger och tycker inte att det är så självklart som det kan låta.
– Det finns en rörelse i konsten som handlar om forskning och social förankring. Vi har alla tre varit verksamma inom detta fält, men det finns också ett behov av att arbeta rumsligt och visuellt. Nu ville vi att European Kunsthalle skulle skapa fysiska förutsättningar för att visa konst.
Offentlig konst utifrån sin miljö
Konsthallens styrelse hade fått upp ögonen för Ebertplatz, ett föga insmickrande och delvis övertäckt sjuttiotalstorg i Köln, och den nya curatortrion tog tag i idén. I denna genomgångsmiljö skulle det alltså visas konst, men frågan var hur de skulle hitta en passande arkitektonisk inramning åt projektet. Flera konstnärer bjöds in att komma med förslag, däribland tyske Michael Beutler och franske Loris Gréaud, men till slut föll valet på den österrikiska konstnären Dorit Margreiters idé.
– Hon föreslog att man skulle betrakta hela torget som en konsthall och placera ut element av utställningsarkitektur på platsen. Det är ett intelligent koncept. Margreiter vände på idén om att offentlig konst ska involvera betraktarna i en social och performativ process och tog i stället sin utgångspunkt i den arkitektoniska interventionen, berättar Anders Kreuger.
c/o Ebertplatz
Ebertplatz försågs med en projektionsyta för videokonst och en L-formad utställningsskärm, byggd av eternitplattor med en stadig stålram. Förslaget inkluderar också en paviljong och en sittskulptur, men de har inte uppförts än. Projektet går under namnet ”c/o Ebertplatz” och hittills har man bland annat visat verk av Michel Auder, Michaela Eichwald, Janice Kerbel, Marcel Odenbach, och Jürgen Stollhans.
– Projektet har fungerat ganska bra, fast det var lite trevande i början, folk visste inte vad de skulle tro och varför de borde komma till just detta torg, säger Anders Kreuger.
Ultraurban betongmiljö
Hur konsten har förhållit sig till platsen har skiftat, men i Michel Auders fall projicerades verken på konsthallskontorets skyltfönster och utställningen blev ett sätt att tänja på det offentliga rummet. Hans videokonst, som bygger på fyrtio års inspelat material, har ett flugan-på-väggen-perspektiv och handlar bland annat om droger och pornografi, teman som ju får en särskild laddning när det visas i en ultraurban betongmiljö.
Inga problem med skadegörelse
I utställningen med Jürgen Stollhans användes eternitskärmen för att visa teckningar, collage och animationer som förändrades under utställningens gång. Delar tillfogades kontinuerligt av konstnären, men mot vad man kunnat förmoda gjordes inga oönskade tillägg.
– Nej, vi har faktiskt inte haft någon skadegörelse alls, trots att det är ett ständigt flöde av människor på platsen. Kanske beror det på att vi har haft goda relationer med de affärer och nattöppna barer vi har som grannar. Det har säkert skyddat oss.
Dialog med människorna kring Ebertplatz
Hittills har utställningarna på Ebertplatz inte varit av det undersökande slag som man kanske kan förvänta sig av konstprojekt i utomhusmiljö. Men i sommar är det dags för en sådan utställning. Den brittiske konstnären Stephen Willats har gjort ett verk baserat på en dokumentation av möten mellan olika människor som rör sig över torget. Tanken är att verket ska utformas i dialog med människorna som bor i närheten av Ebertplatz.
Gästspel i New York
Förutom fortsatt närvaro på det tyska torget planerar European Kunsthalle en resa till New York där konsthallen ska gästspela på galleriet Ludlow 38 under hösten och vintern. Friheten i att driva en konsthall utan eget tak är uppenbar, men Anders Kreuger påpekar att det rumsliga tänkandet inte är mindre viktigt än för en bofast konsthall.
– Man ska inte romantisera hemlösheten. Visst kan det här med att inte ha en fast lokal leda till nya, spännande idéer, men det kan också göra att man inte utvecklar det rumsliga tänkandet.
Rumsliga problem
Vi återvänder till Lunds konsthall där Anders Kreuger pekar ut de problem som man ställs inför vid ett utställningsbygge här.
– De vackra, grå stengolven är en begränsning, eftersom det är svårt att fästa något i dem. Och den generösa takhöjden är inte till fördel när något kräver punktbelysning.
Dessutom bidrar det distinkta, närmast dominanta arkitektoniska formspråket till att man i princip inte tar in färdiga utställningspaket utifrån, utan att programmet och de enskilda utställningarna utformas särskilt för Lunds konsthall med rummet som ram.
Känner du dig begränsad av lokalen?
– Egentligen inte. Man måste lära sig att förhålla sig kreativt till de begränsningar som finns. Och gränserna kan tänjas – det är bara det att vissa saker är svårare och dyrare att göra.
I den förra utställningen, ”Den omedelbara framtiden”, byggde de till exempel upp två rum för att, som Anders säger, ”stoppa flödet”.
– Men rätt ofta behövs inga särskilda tillägg till arkitekturen. Det handlar om att förändra intrycket av rummet och förhållandet mellan väggar och golv.
När det gäller Kempinas videobandsslinga förblev väggarna till exempel tomma, medan de fylldes av bilder i utställningen ”Tio fotografer”.
– Vi försöker erbjuda besökarna en ny rumslig upplevelse i varje utställning.
Lina Wennersten