Konstexplosion i Argentina

I Buenos Aires flyttade politiken ut på gatan. Gatukonstens explosion skapade ett kreativt myller, en stolt konstscen som sträcker ut sig över stadens offentliga rum. Julia Milder rapporterar om en undergroundrörelse som hittat rakt in i utställningshallarna.

Utanför stationen Avellaneda i södra Buenos Aires står Frederico ”Aguja” Langer, politisk konstnär och street art-artist. Han berättar om gatukonstens explosion som skedde i Buenos Aires för snart tio år sedan.
– Efter den ekonomiska krisen i Argentina 2001 steg arbetslösheten till 20 procent och flera miljoner människor försattes i extrem fattigdom och misär. Det gjorde att folk blev väldigt politiskt medvetna och började visa sitt missnöje genom att fylla husväggar med politisk konst och genom att hålla demonstrationer.

Morden på Dario och Maxi

Det var under en sådan demonstration för snart sju år sedan som två män blev brutalt mördade av polisen. Händelsen ägde rum på just den här stationen och numera kallas den Dario y Maxi i folkmun, efter namnen på de båda männen.

Aguja kryssar genom människorna utanför ingången och tar oss med in på stationen som blivit en minnesplats för de båda offren – och en permanent utställning.
– Vi ville visa vår ilska och frustration över det som hänt, berättar han medan han guidar oss runt bland konstverken på stationen.

Här blandas konstformer friskt – man möts av graffiti, schablonkonst, mosaik, skulptur, tapet och collage. Men alla konstverk har en gemensam nämnare – de handlar om morden på Dario och Maxi.

Tågstation som utställningsrum

Det är här vi måste börja, mitt i den politiska gatukonsten. Att uttrycka sina politiska åsikter och värderingar togs till en ny dimension i och med att gatukonsten spreds som en löpeld genom staden i efterskalven av den ekonomiska krisen.

Daniel Malnati är konstlärare och har bara ägnat sig åt politisk street art de senaste åren. Han berättar om hur tågstationen sakta men säkert förvandlades till ett utställningsrum.

Polisen gav upp

– Vi började långsamt ockupera stationen efter morden genom att fylla den med politisk konst. När polisen kom och rev ner det vi gjort började vi göra konst i starkare material. Vi tapetserade väggarna och satte upp mosaikplattor som var svåra att ta bort, berättar han.

– Till slut var både polisen och företaget som ägde stationen tvungna att ge upp och gilla läget. Vi tog ner den gamla stationsskylten och satte upp en ny med Darios och Maxis namn istället. Nu för tiden är det många som inte ens vet vad stationen egentligen heter.

”En utställning som är gratis, dygnet runt-öppen, utan varken köpare eller säljare”

Argentinas oroliga politiska och ekonomiska läge, statens frånvaro, korruption, arbetslöshet och fattigdom har gjort landet till en perfekt grogrund för gatukonsten. Och Argentina har fortfarande mycket annat att ta itu med innan man kan börja tvätta bort street art från gatorna med skattefinansierade medel. Gatukonsten får vara kvar som en del av det urbana utrymmet och har numera blivit ett viktigt inslag i Buenos Aires unga konstscen.  Det är en utställning som är gratis, dygnet runt-öppen, utan varken köpare eller säljare. I alla fall var det så det började.
– Gatukonsten växer hela tiden i Buenos Aires, det märker man eftersom företag har börjat använda den i marknadsföringssyfte. Nu har konstformen mognat och folk börjar förstå värdet av den, säger Ezequiel Wasserman.

Ett myller av kreativ energi

Han är en av arrangörerna bakom Codigo País, en av Buenos Aires tyngsta designfestivaler. Och han vet fördelarna med att ta in konsten från gatan till mer etablerade sammanhang.
– Gallerierna behöver något nytt – de letar efter något speciellt och de ser något spännande i gatukonsten. Den har ett väldigt fritt uttryck, vilket är en stor tillgång.På den stora gatan Avenida del Libertador köar folk för att komma in på det populära festivalområdet där Codigo País huserar, trots att klockan knappt har hunnit bli eftermiddag. Folk poppar upp överallt i den kladdiga hettan i det som ska bli Buneos Aires sista sommardagar för det här året. Här finns alla representerade: konststudenter, arkitekter, musiker, fotografer, filmare, skejtare, graffiti-kids, burlesk-artister och designers –  för att bara nämna några.
– Tanken med festivalen är att den ska fungera som en plattform för den nya kreativa energi som Buenos Aires har, förklarar Ezequiel Wasserman.

Återvinning som tema

Inne på festivalområdet fastnar vi framför ett litet trähus. Det är ett konstverk under uppbyggnad, helt gjort på återvunnet material. Konstverket är ett samarbete mellan arkitekter, formgivare och konstnärer, och ska så småningom bli en offentlig toalett. Här står street art-kollektivet eMePeCe med sprayfärger i högsta hugg och skissar på en målning som ska täcka hela huset.

Temat för designfestivalen detta år handlar om återvinning. Orsakerna är flera. Den givna förklaringen är miljöengagemanget som väckts runtom i världen, men det finns också en annan förklaring till återvinningsintresset och till den kreativa energi man ser överallt i Buenos Aires.
– Efter krisen blev det extremt dyrt för oss i Argentina att importera saker, så vi var helt enkelt tvungna att tänka om och göra allt själva. Det uppstod en stor kreativ rörelse i Buenos Aires konstnärskvarter, och det gällde allt – kläder, musik, konst och kultur, berättar Santiago Fallon, en av killarna från eMePeCe.

I kärlek och krig – och i street art – är allt tillåtet

Man behöver egentligen inte åka på designfestival för att känna av den pyrande, kreativa energi som ligger som glödande kol över hela staden. Att promenera runt i Buenos Aires – kvarter för kvarter – är som att ständigt befinna sig mitt inne i ett konstgalleri. Det är som att någon hällt färgpytsar över hela 12 miljonersstaden och börjat skapa frenetiskt. Och i myllret av all gatukonst ser man en lekfullhet som är svår att jämföra med något annat. Material och tekniker blandas obehindrat: sprayer, spritpennor, kakel, kartong, tapet, mosaik, plastpärlor. I kärlek och krig – och i street art – är allt tillåtet. Och allt är möjligt.

”Att syssla med gatukonst är ren kärlek för mig”

Killarna från eMePeCe jobbar koncentrerat med målningen på trähuset. Schablonmallarna de använder liknar gamla röntgenplåtar. Santiago Fallon jobbar till vardags som arkitekt, men varje minut han är ledig går till det brinnande intresset för konsten på gatan.
– Att syssla med gatukonst är ren kärlek för mig.

Street art-kollektivet eMePeCe målar mest illegalt på nätterna, men det händer att gruppen får i uppdrag att måla någonstans, som här på festivalen Codigo País.

Ingen äger gatorna – gatorna är allas

– Det är bra att gatukonsten har tagit sig in på den etablerade konstscenen för att angripa den världen på något sätt. Det är schysst att se vår konst i ett forum som det här, folk går hit bara för att se det vi har skapat. På gatan får de se det vi gjort vare sig de vill eller inte, säger Santiago Fallon och fortsätter:
– Gallerierna vill ha vår konst för att det är väldigt hippt och trendigt just nu. Men det har inte bara lett till bra saker. Till och med vår gamla sprayburksaffär har renoverats om till en minimalistisk design- och konceptaffär. Konsumtion är inte grejen med street art. Ingen äger gatorna – gatorna är allas. I gallerierna har man andra koder – sälja – köpa – nätverka. Därför är det en oerhörd frihet att måla på gatorna.

Delade meningar och kritik

Meningarna går isär om kopplingen till konstvärlden. En del anser att den är logisk och självklar, medan andra tycker att gatukonsten tappar sin mening när den flyttar in i gallerierna. Kritikerna menar att det skett en ”balsamering” av gatukonsten, vilket lett till att den självdött. Andra menar att den aldrig varit så levande och vital som nu.
– Det är givetvis bra att kunna sälja sin konst. Och det gör man bland annat för att man ställer ut på gallerier, säger Louis Danjou, en välkänd street art-profil i Buenos Aires.

Från den etablerade konstvärlden till gatukonsten

Vi möter honom på Olazabal, en gata i stadsdelen Belgrano, där det luktar starkt av sprayfärg. Han håller som bäst på att avsluta en målning på en garageinfart till ett vandrarhem här.
– Vandrarhemmet har en tydlig Indienprofil, så jag ville göra något som hade anknytning till det. Ett stort öppet öga med massor av färg tyckte jag passade bra i det här sammanhanget.

I mohikanfrisyr, gröna sneakers, kläder fläckiga av gammal färg och en stor tatuering på högerarmen står han med sprayburken i högsta hugg.
– I jämförelse med andra street art-konstnärer gick jag den motsatta vägen, berättar han och syftar på att han gick från den etablerade konstvärlden till gatukonsten.

Kan leva på sin konst

Uppvuxen i en konstnärsfamilj i Bordeaux i Frankrike har han sysslat med konst sedan barnsben. Sin första konstutställning hade han när han var 14 år. Efter att ha pluggat grafisk design i Belgien kom han till Buenos Aires för tre år sedan.
– I Frankrike är man sedd som en brottsling om man håller på med street art. Här uppskattar folk min konst och det gör att jag kan leva på det, förklarar han.

Målningen på garageinfarten är ett beställningsjobb. Vandrarhemmet betalar hans färger och ger honom motsvarande 750 svenska kronor för jobbet. På ett par timmar är han klar, så för att vara i Argentina är det en väldigt bra timlön. Det kan jämföras med de som jobbar på restauranger och i klädbutiker som tjänar mellan 20 och 25 kronor i timmen. Louis har redan en ivrig publik som stannat på gatan för att beskåda livekonsten. En mamma och hennes dotter står storögt och ser på och plötsligt kommer en granne förbi och frågar om han kan måla hans garageuppfart också.

Uppskattning från stadens invånare

Det sägs att temperaturen och ljuset i Argentinas huvudstad är perfekt för street art. Men framför allt har folk en annan uppfattning om konstformen här än i Europa. Utan att vara en helt legal konstutövning så har den vunnit acceptans och stor uppskattning bland majoriteten av invånarna i Buenos Aires. Louis Danjou skapade sig ett namn genom att måla på gatorna, och blev efter ett tag erbjuden jobb av både företag och privatpersoner. Sedan dess har han haft utställningar på gallerier både här i Buenos Aires, Lima i Peru och Santiago i Chile.

Intresset väcks

Julian Manzelli är en av galleristerna som ställt ut Louis Danjous gatukonst.
– Gatukonsten i Buenos Aires är väldig ung i jämförelse med Europa och USA. Det är först de senaste åren som folk i allmänhet har börjat intressera sig för den, ungefär samtidigt som curators och gallerister började ta in konsten från gatorna till etablerade konstforum, berättar han.

Tillsammans med sitt konstnärskollektiv Doma äger han Galería Turbo, som främst fokuserar på street art. Julian är själv street art-konstnär.
– Synsättet på konst här i Argentina bland gallerister och konstsamlare är ofta väldigt konservativt. Men det håller på att ändras i och med att det kommer fler yngre köpare och för att konstsamlare och gallerister reser och ser att gatukonsten är det nyaste och fräschaste som hänt konstvärlden på senaste tiden.

”Allt som görs på gatan är politiskt”

Varje street art-konstnär har givetvis sin egen agenda och sitt eget syfte med

Länkar Codigo País eMePeCe blogg eMePeCe eMePeCe Galería Turbo

konsten. Från att ha varit en konstform med mestadels politiska ambitioner har en gren utvecklats till att ha strikt konstnärliga syften. Vissa enbart lukrativa. Men all street art kan sägas i någon mening vara en politisk handling eftersom den ifrågasätter vem som har rätt till städerna och det offentliga rummet. Julian Manzelli startade sitt eget galleri för ett år sedan men fortsätter som street art-konstnär att använda gatan som utställningsplats.

– Allt som någon gör på gatan för att alla ska ha tillgång till det är politiskt. Vi har aldrig haft tillgång till etablerade konstinstitutioner utan har alltid fått lita på vår egen självständighet. I stället för att bråka med etablerade gallerier har vi gått ut på gatan och skapat konst för alla människor, helt gratis. Och gallerister och konstsamlare, säljare och köpare – alla har kommit till oss efteråt.

Julia Milder, frilansjournalist