I början tänkte hon sig det hela som ett ett fiktivt grepp för att konfrontera och problematisera europeers syn på adoptionsfrågor men också på Syd, eller den del av världen som man med ett felaktigt och i dag irrelevant uttryck brukar kalla ”tredje världen”. På flera utställningsbesökares initiativ har det dock utvecklats till ett verkligt kulturutbyte mellan Nord och Syd.

Står på tre ben

I dag står ”Adopted” på tre ben: en utställning, kommunikationen mellan de afrikanska familjerna och deras adopterade européer samt en film som dokumenterar tre av dessa möten.

Centrum i utställningen är det förmedlingskontor där man kan anmäla sitt intresse att bli antingen ”adoptivfamilj” eller ”adopterad”. Här finns 100 fotografier på européer som önskar sig en afrikansk familj samt en målning där en afrikansk familj håller i en bild på sin nya, europeiska familjemedlem.

Vill öppna sina hem

I juli visades utställningen på Goetheinstitutet i Accra, Ghana. Vernissagen besöktes av ghananer i alla åldrar som generöst vill öppna sina hem för europeiska främlingar. Adjoa Tetteh var en av dem.

−Jag studerar tyska här på Goetheinstitutet och var nyfiken, därför kom jag hit i dag. Vill du ha en familj? Hon tar tag i min arm. Har du kanske en syster som också vill ha en?

På gränsen

Hela projektet balanserar på gränsen mellan fabrikation och autenticitet. Jag träffar Gudrun F. Widlok bakom utställningslokalen på den skuggiga uteserveringen, där hon berättar om den första utställningen.

− Jag är intresserad av konst som ett sätt att skapa nya verkligheter. Ofta fungerar det. Människor involverar sig och en alternativ värld föds.

− Inför första utställningen i Berlin tänkte jag att det skulle räcka med att presentera idén. Men besökarna tvingade mig att göra det verkligt, att fortsätta. Men Ghana har verkligen varit speciellt, när vi presenterade projektet här blev det fullständigt kaos vid vårt bord. Alla ville ha en katalog, folk skrattade och väsnades. I Burkina Faso var det lugnare, inte alls samma kalasstämning som här i Ghana.

Jobbar med klichéer

Jag frågar om utställningen inte bara förmedlar en annan kliché, den om den fattiga men glada afrikanska storfamiljen.

−Visst, men det är medvetet, jag jobbar med klichéer. Det är ju inte heller sant att alla européer är ensamma. Men det är en intressant trend att många i väst känner sig vilsna och deprimerade. Efter att ha rest runt i afrikanska länder tycker jag mig också se att människor här umgås mer med sina familjer och ofta är mer nyfikna på sina medmänniskor.

Filmade deltagarnas erfarenheter

Gudrun är noga med att betona att alla kontakter inte kommer att leda till besök i verkligheten, även om tre av ”adoptionerna” redan har lett till besök. Dessa möten har Gudrun följt och filmat deltagarnas erfarenheter.

−Även om vi berättade för familjerna att vi spelar in en film, verkade ingen vara speciellt intresserad av vad som skulle hända med den. Ingen verkade tycka att det var konstigt att vi kom med filmkamera, ljudanläggning och ett team varje morgon.

Femtonåriga Portia Mansu från en av de deltagande familjerna skrattar stort.

−Jag tänkte inte så mycket på det, jag tänkte att de kanske spelade in en familjefilm. Jag såg faktiskt teamet som en del av vår familj också.

Har skaffat e-post

Hon pratar med värme om den europeiska man som kom och bodde i hennes familj i fem veckor.

−Jag kallar honom storebror. Men han var tvungen att åka tillbaka och jobba. Nu har jag skaffat en e-postadress så att vi kan skriva till varandra.

När filmen är färdigredigerad någon gång nästa år ska den visas på TV, festivaler runt om i världen och såklart i Accra. Men Portia rycker på axlarna, 

−Filmen? Mmm, vi får se, men jag hoppas att min storebror kommer tillbaka nästa år!

Förutom i Tyskland och Ghana har utställningen visats i Spanien, Österrike, Italien, USA och Burkina Faso, men ännu inte i Sverige.

Kajsa Hallberg Adu

widlok@gmx.de

http://adopted.de/