Lena Adelsohn Liljeroth:
”Vi i Sverige är dåliga på att ta för oss”

Lena Adelsohn Liljeroth har haft många omtumlande kulturupplevelser − men inte i en utställningslokal. Internationell samverkan, ny teknik och skärpning i tillgänglighetsarbetet hör till det hon vill se hos de utställande organisationerna framöver. Och det blir fler utredningar, avslöjar kulturministern.

Nordiska Museikonferensen, Malmö, mars 2009. På scen står kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, redo att dela ut priset för Årets museum. Det är första gången sedan 2003 som priset delas ut och i år går det till Världskulturmuseet. Samma museum som tidigare samma år fått kritik av en utredning tillsatt av Kulturdepartementet. Spana träffar kulturministern under en stekhet Almedalsvecka i Visby, juni 2009. Hon står för såväl den kritik hon då uttalade som för det pris hon senare delade ut inför 500 nordiska museiproffs.
− Det fanns saker som revisionsbyrån KPMG kritiserade. Mycket av detta har man tagit till sig på museet och de gör många bra utställningar. Jag har ingen prestige i den delen.

”Det här är inte konst”, sa du vid ett annat tillfälle och fick utstå en del kritik. Lärde du dig något av det?
− Nej. Jag tycker det är viktigt att man har armlängds avstånd, men det innebär inte att man inte får ha några synpunkter alls. Oftast får jag kritik för att jag tycker för lite, och det kan bero på att en fråga inte är färdigdiskuterad och att vi har olika synpunkter i regeringen. Men att jag reagerade spontant när jag såg den här utställningen (Konstmässan Market), det skäms jag inte ett dugg för!

Tack vare vårens utredningar har kulturen fått plats i samhällsdebatten, men du har som du säger själv, kritiserats för att hålla en förhållandevis låg profil. Hur tänker du agera för att göra kulturen till en stark fråga i valet 2010?
− Vi har ju Kulturutredningen och vi har fått in rätt många remissvar, om ej så många som vi trodde. Så vi har ett bra underlag för att lägga en proposition och sedan kommer det, som vi ser det, att innebära ett par uppföljningsuppdrag, för allting ryms inte i den här utredningen.

Så det kan bli nya utredningar?
− Ja, små och stora. Utredarna skriver själva att vissa frågor behöver följas upp och det har ju vi också kunnat konstatera. Allt är inte färdigutrett och uppdraget blev större än de kanske hade väntat sig.

Utan att föregå den utlovade kulturpropositionen – var i Sveriges kulturliv ser du störst behov av förändring?
− Jag tycker att det finns mycket som handlar om samarbeten och nätverkande. Arbetsmarknaden inom kultursektorn är rätt liten, många som går in i en kulturinstitution förblir där livet ut. Det tycker jag är ett problem i sig. Trots att allt mer handlar om att interagera – vi kan komma in mer på det när det gäller utställningsmediet – om att få en rotation, en ny syn, samverkan med civilsamhället, såväl som med forskningssamhället. Det här sker inte, tycker jag, i den grad som det skulle kunna göra.

Samarbeten mellan kultur och näringsliv är inte alltid så lätt, för man kan ha olika bild av vad ett samarbete är. Hur vill du vara en brygga mellan kulturinstitutionerna och näringslivet?
− Väldigt många företag rekryterar väldig homogent. Man rekryterar folk som har samma uppfattning, samma ålder och då blir det inget nytänkande. Sedan upplever jag att det finns ett bildningsförakt i Sverige. Det gör att det kanske är lättare att ta till sig idrott som ett sätt att samverka, de som talar om böcker, om konst, om utställningar, poesi, ses som något suspekt. Sedan är det ju så att även inom kulturvärlden har det funnits en skepsis mot samarbeten med företag, och då kanske man inom företagen känner att ”varför ska vi samarbeta med några som inte vill veta av oss”. Och även om det inte är så längre så hänger den här bilden kvar, det möter jag rätt ofta. Sedan finns det hos de företag som är på, en insikt om att här måste kulturfolket in därför att de berikar våra processer, inte genom att anpassa sig utan genom att ifrågasätta.

Kan du vara en ambassadör för ett mer dynamiskt förhållningssätt mellan kultur och näringsliv?
− Jag hoppas det, genom att prata om det. Sedan är det min bedömning att droppen urholkar stenen.

Du har också visat tydlig ambition vad gäller kulturlivets internationalisering. Vad blir nästa steg?
− Mja, att utvärdera det som nu har skett. Sedan är EU-medlemsskapet viktigt, och inom EU talar man ständigt om detta att samverka över gränserna. Det gäller såväl människor såväl som föreställningar med mera. Men det är viktigt att det inte bara handlar om gästspel utan om att man faktiskt gör olika projekt tillsammans. Vi är ganska dåliga på det i Sverige, vi är dåliga på att ta för oss, trots att hindren är ganska små, till exempel vad gäller språk. Men det finns en självtillräcklighet, en självbelåtenhet där vi ofta kommer ut och ska tala om för andra vad de ska göra i stället. Vi har rätt mycket att lära av hur man gör i andra länder.

Något som vi har märkt är att många institutioner vill nå ut men man har svårt att klara det på egen hand.
− Mm, Museikoordinatorn har ju lagt ett förslag också, där delar kommer att gå in i kulturproppen. Behovet av samverkan pekar hon tydligt på och det gör ju också många av museerna och institutionerna själva i sina remissvar. Men nästa steg är att ta vara på det som ni tillsammans, kulturinstitutionerna, kommer fram till. Det är inte säkert att det handlar om pengar, det kan handla om kontakter, mod, specialutbildningar med mera, någon form av utbytesverksamhet, residensprogram, i en ny form.

Vartåt i världen tittar du?
− Jag kan inte påstå att jag tittar åt ett särskilt håll, jag tycker att Storbritannien gör mycket intressant. Man har en helt annan syn på det här med kreativa näringar och man har ett helt annat civilt engagemang, det gäller nog hela den anglosaxiska världen. Där finns det mycket intressant att hämta. Sedan är jag fascinerad av det som sker i forna Östeuropa, där kulturen i någon mening har varit nedtryckt eftersom den har utgjort ett hot. Det jag har sett i Kina har varit väldigt spännande. Att vi ska inrätta ett kulturråd i Peking från och med nästa år tycker jag är jätteviktigt. Vi har också numera ett kulturråd i Belgrad. I länder som har varit förtryckta men nu börjar öppna sig mot omvärlden, där tycker jag det finns mycket att hämta.

Om vi tittar mer konkret på utställningsmediet, vad ser du där som du skulle vilja förändra? Hur skulle du vilja förbättra förutsättningarna för de som jobbar med utställningar?
− Det finns två delar i det. Dels att det måste bli mycket mer interaktivt. Och då tror jag det är jätteviktigt att hålla kontakt med den yngre generationen. De talar inte om nya medier, för dem är det ju medierna. Att få in dem, som rådgivare, som sakkunniga tror jag är jätteviktigt. Även vi som är äldre tycker ibland att utställningsmediet är föråldrat. Det som Riksutställningar nu alltmer förväntas jobba med, pedagogik, forskning, att använda olika tekniker, det tror jag är jätteviktigt för sådant kan inte varje institution bygga upp själv. Sedan är det ju det som handlar om tillgänglighet, och då inte bara att ta sig uppför trappan om man sitter i rullstol eller har svårt att gå utan det är synbarheten. Jag är dötrött på alla de här utställningsmontrarna med affischtavlor med liten text, tätt hoppressat. Det kan vara grafiskt snyggt, men helt hopplöst att läsa och hopplöst att ta till sig även om man har god språklig förmåga och ser hyggligt. Om man inte ser hyggligt är det jättesvårt. På ljudsidan sker det mycket, bland annat med audioguider.

Var kommer politiken in där?
− Politiken kommer in med tuffare krav. Det kan komma i regleringsbreven: Gör det här och det här och det här!

Kan det bli så?
− Till viss del har det redan blivit så och jag kommer att verka för att det blir så även i fortsättningen.

Till år 2010 fanns målet att de mest flagranta tillgänglighetshindren skulle vara borta. Det målet kommer inte att nås.
− Nej, och det beror på att det har visat sig svårare än vad många kanske har trott. Om vi tittar på våra institutioner, så handlar det ofta om gamla byggnader som kanske är K-märkta, då kan man inte dra ramper och hissar hur som helst. Man måste tänka nytt och det blir ofta väldigt dyrt.

Fanns det något feltänkande där?
− Ambitionerna kan ibland krocka med verkligheten. Och den här ambitionen gjordes upp för tio år sedan. Vi kommer inte att nå nollvisionen i trafiken heller. Och trots allt har mycket blivit bättre.

Men hur växlar man upp detta?
− Genom att inte ge upp. Vi kom inte ända fram, då måste vi kanske ändra våra ambitioner eller mål. Behövs det mer pengar, behövs det en ny tidsram eller vad är problemet? Kanske är det så att det som vi sett som problem inte längre är det?

Kan du nämna en stark utställningsupplevelse det senaste året?
− Jag tycker många museer har bra utställningar, men inte någon som har skakat om mig. Jag har sett många teaterföreställningar och läst böcker som har skakat om mig men jag kan inte säga att jag sett någon utställning som i grunden förändrat mig eller fått mig att se annorlunda på saker och ting. Fördjupade kunskaper, ja, men jag har inte känt att ”det här var en riktigt häftig upplevelse”. Det kan jag inte påstå. Men jag tycker att Naturhistoriska Riksmuseet gör väldigt bra utställningar, Armémuseum är duktiga, Nationalmuseum, Moderna Museet jobbar bra med konstutställningar och så finns det säkert en hel del jag inte har sett.

Vill du dra några slutsatser av det du just sa – du har läst romaner, du har sett scenkonst men utställningar som verkligen känns, det kan du inte nämna någon?
− Man kan absolut göra mer där, och jag tror att det handlar om att ta ny teknik i bruk. Det har man ju bland annat gjort på Vasamuseet. Men allt handlar ju inte bara om museer, man kan ju visa utställningar på andra ställen, skolor, bibliotek, konserthallar, kanske företag. Det handlar om att bjuda in dem som kommer för att se utställningen så att de inte bara blir betraktare utan i hög grad delaktiga.

Om vi ska gå tillbaka till vårens utredningar, främst museikoordinatorns, så kan man uppleva att det är de stora tunga institutionerna som ska dansa med varandra medan civilsamhället lämnas utanför. Hur ser du på detta?
− Det har funnits önskemål om att museerna borde samverka bättre. Då tillsatte vi en museikoordinator. Sedan hade kulturutredningen sina direktiv och där kom civilsamhället in. Jag som har mina rötter i den delen av samhället, via kvinnojourer, via Fryshuset, jag tycker det är jättebra om man kan hitta någon form av dialog. Sedan får man akta sig för att inlemma de här organisationerna för mycket, de får inte bli för institutionaliserade, så att de förlorar sin ”gerillaaktighet”.

Hur gör man för att få in dem i samarbetet?
− Ja, till exempel kan man ju skriva in det i regleringsbreven, ge ett uppdrag att samverka med civilsamhället.

Kommer vi att se det redan inför 2010?
− Kanske, om vi hinner med! Något jag gärna skulle se är att Volontärbyrån byggde ut sin verksamhet även mot kulturområdet.

Mårten Janson