I periferins periferi

The Israeli Center for Digital Art grundades genom ett antal missförstånd, berättar chefen Galit Eilat. I dag ordnar man tre till fyra utställningar om året och satsar på samarbeten så politiskt känsliga att man inte vågar prata om dem ens med Spanas redaktion.

Bland de sömniga bostadshusen i Tel Aviv-förorten Holon förväntar man sig inte att hitta ett gränsöverskridande kulturcenter för digital konst. Men i en gammal skolbyggnad på Yirmiyahugatan 16 ligger The Israeli Center for Digital Art. Centrets föreståndare Galit Eilat tar emot på sitt kontor, kedjerökandes framför en pistagegrön vägg täckt med vernissagekort, utställningsbroschyrer och politiska stickers.

− Det här är ingen traditionell konstmiljö. Vi befinner oss i periferins periferi, säger Eilat.

Grundades av en slump

I början kom nästan alla besökare från Tel Aviv men nu har lokalbefolkningen börjat upptäcka centret. Centret grundades 2001 av en slump. Galit studerade i Holland och kontaktades av staden Holon som erbjöd henne att öppna ett videogalleri.

− Det var en kombination av missförstånd. Jag skickade ett förslag som de beviljade. Ett år senare fick jag reda på att de hade trott att jag skulle öppna ett videotek för barn. Jag öppnade det som jag tyckte behövdes i området. Och som tur var visade staden prov på öppenhet och flexibilitet och valde att satsa på något som man från början inte hade tänkt sig.

Tre till fyra större utställningar per år

Eilat visar mig runt i den gamla skolbyggnaden som i dag rymmer designstudio, konferensrum, radiostationen Halas, videotek och utställningsyta. Man arrangerar tre till fyra större utställningar per år men för att nå ut till nya grupper äger en stor del av verksamheten fysiskt inte rum här. Föreläsningarna läggs upp på hemsidan och delar av videosamligarna "reser runt" på olika konstinstitut.

Helt team på plats

I början drev Eilat centret själv i en liten del av skolbyggnaden men nu används hela huset och ett helt team finns på plats. Centret vill vara en kritisk frizon där nationalistiska barriärer bryts ned och där den förda politiken i Israel ifrågasätts. Men hur går det ihop med stödet från kommunen?

− Jag förstår att det kan verka schizofrent. Men kommunen tar inte ställning till våra konstprojekt. Själva aktiviteterna finansieras med externa resurser medan kommunen står för den grundläggande infrastrukturen. Det ger oss makt över vår egen verksamhet och total konstnärlig frihet. Det är någonting unikt. 

Kan inte undvika kontroverser

Men i ett land som Israel där politiska frågor alltid är brännheta går det inte att undvika kontroverser.

− Under det senaste Libanon-kriget 2006 använde vi vårt magasin för att uttrycka vår kritik mot Israels krigspolitik. Det ledde till att vissa började ifrågasätta hur vi kunde använda kommunala medel för att kritisera den statliga politiken. Men det politiska tempot är så högt här så frågan var bortglömd efter tre dagar, säger Eilat och ler.

Vill vara en föregångare

Centret vill med sin politiska inriktning vara en föregångare. Man var först i Israel med att även publicera all information på landets andra officiella språk – arabiska. Nu har flera museer tagit efter.

− Det är fördelen med att vara direkt, man sår frön som sedan ger resultat. Att ställa ut konst räcker inte idag, man måste ha en agenda.  Men det handlar inte bara om vilka teman man tar upp utan även om språkvalet. Det är inte många institut ioner i Israel som använder ordet "ockupation" utan man talar i stället om "konflikten med palestinierna".

Tre murar

I centrets videotek står en vägg fylld med konstfilmer på DVD. Arbetsbänken intill täcks av en illustration som visar tre platser med murar: Berlin, USA/Mexiko, Israel/Palestina. Hit kommer konstnärer, studenter och kuratorer för att botanisera bland över 2000 indexerade videoverk. Det finns ett visningsrum med projektor och snart ligger katalogen även online.

Belyser militariseringen

Jag slår mig ner i visningsrummet och tittar på videosamlingen "We are All Army" som Eilat själv curerat . Filmerna belyser militariseringen av det israeliska samhället. I Avi Mograbis “Details 1 & 2” konfronterar filmaren militären med kamera i hand och Yossi Atia och Itamar Rose driver i sina sketchartade kortfilmer med säkerhetstänkande och nationalism.

Känsliga samarbeten

När de flesta konstinstitutioner i Israel vänder blicken mot Europa och Nordamerika har The Israeli Center for Digital Art valt att prioritera samarbeten med aktörer från Mellanöstern och Balkan. Kuratorer från Albanien och Kosovo har bjudits in och man samarbetar med biennaler i Tirana och Zagreb.

− I forna Jugoslavien har man genomlevt något som påminner om situationen här. Det får folk att reflektera på ett nytt sätt. I Israel är det annars lätt att folk hamnar på defensiven när man tar upp en fråga som ockupationen. Det blir lättare att få till stånd en diskussion om frågorna tas upp indirekt, ur en annan vinkel.

Nu ökar även samarbetena med institut i Mellanöstern, men flera av dem är så politiskt känsliga att Eilat inte kan gå in på detaljer.

Erbjuder alternativ

The Israeli Center for Digital Art vill inte bara kritisera det rådande systemet utan erbjuda ett alternativ. Med projektet Liminal Spaces ville man undersöka ockupationens dynamik genom att närma sig begrepp som urbana ytor, gränser, mental och fysisk segregation, kulturella sfärer och politiska ramverk. Projektet ägde delvis rum i Ramallah, minst sagt komplicerat eftersom israeler inte får vistas i Ramallah på grund av israelisk militärlag och palestinier från Västbanken inte får vistas i Israel utan särskilda tillstånd.

− 20 israeliska konstnärer tog sig in utan tillstånd och vi fick skaffa tillstånd för 20 palestinska konstnärer från Västbanken för att ta sig in i Israel. Föreställ er vilka förhandlingar vi hade med armén. Vid sidan av det konstnärliga så är det en utmaning att arbeta i en region där ingen av oss har tillgång till den "andra sidan".

Skapa plattform

Eilat menar att Liminal Spaces lärde dem en hel del om hur systemet fungerar och vilka hinder som begränsar samarbeten. Man lyckades också skapa en plattform för fortsatt samarbete mellan israeliska, palestinska och internationella konstnärer. För Galit Eilat är det viktigare än några militärlagar.

− Jag var i Ramallah förra veckan. Jag kan inte resa dit enligt lagen, men jag kan förflytta mig dit, säger hon och skrattar.

Utställningen som kom ut ur Liminal Spaces har bara visats i Leipzig i Tyskland. Den föränderliga situationen i Israel/Palestina omöjliggjorde en utställning där. Dessutom tror inte Galit att det i nuläget alltid är rätt att ställa ut palestinska konstnärer i Israel.

− Det finns en risk att det skapar en känsla av normalisering: "visst, det pågår en ockupation men allt är ändå möjligt". Då ger man bilden av en verklighet som inte är sann.

Upphängda spegelskärvor

Kvällen efter återvänder jag till Holon för en vernissage. Nere i källaren projiceras videobilder på upphängda spegelskärvor. Verket är gjort av en anonym iransk konstnär men ställs ut av en israel. Samtidigt sker det motsatta i Teheran. De politiska konflikterna i Mellanöstern tvingar fram nya samarbetsformer. Och i det gränsöverskridande arbetet spelar The Israeli Center for Digital Art en viktig roll.
 

Tigran Feiler

Frilansjournalist