Unga skapar geoemotionell konstkarta 

Projektet City Telling öppnade Bolognas konstmuseum för nya målgrupper. Dessutom fick ett 25-tal unga invånare i bostadsområdet Pilastro upp ögonen för konstnärliga uttrycksformer. Men det blev en tuff process, berättar Ilaria Del Gaudio, museipedagog.

Bostadsområdet Pilastro ligger i stadsdelen San Donato utanför Bologna. Här bor nästan bara flyktingar från före detta Jugoslavien, främst Kosovo och Montenegro. Att någon härifrån gör sig besväret att besöka konstmuseet Mambo – Museo d´Arte Moderna di Bologna hör inte till vanligheterna. Ilaria del Gaudio på museets pedagogiska avdelning bestämde sig för att försöka ändra på det. Resultatet blev projektet City Telling − en interaktiv stadskarta och en vandring genom Pilastro där ungdomar från området berättar om sina liv.  

Hitta deltagare svåraste utmaningen

Den första utmaningen, och på många sätt den svåraste, blev att hitta deltagare till projektet, berättar Ilaria.
− Vi föreställde oss en ganska blandad målgrupp, med deltagare i olika åldrar och med olika ursprung. Till att börja med arbetade vi på egen hand, genom att presentera projektet för människor i området och via skolorna.
 
Men det visade sig snabbt att något inte fungerade. Människor var inte intresserade av att delta och många var misstänksamma mot museets personal, berättar Ilaria.

Slutet samhälle

Pilastro är ett slutet samhälle med tät sammanhållning. Alla känner alla, och receptet för att vinna invånarnas förtroende visade sig vara tid och närvaro.
− Människor var misstänksamma mot mig, för de visste inte vem jag var!  

Länkar MAMbo

Men ett bra sätt att skapa förtroende var att bara röra sig på gatorna och prata om allt möjligt, inte bara om konst.
− Jag började åka till Pilastro i stort sett dagligen under två veckors tid. Till slut visste de flesta vem jag var och varifrån jag kom. Alla pratade med mig, ställde frågor till mig och hjälpte mig tillrätta när jag gick vilse.

Lokal ungdomsgrupp nyckel

Den viktigaste nyckeln till Pilastros unga befolkning var dock kontakten med den lokala ungdomsgruppen Katun, som arbetar med att stötta unga som vill skapa egen konst och kultur. Katun är uppdelad i två undergrupper, en som arbetar med yngre tonåringar upp till 16 år och som arbetar med unga upp till 25-årsåldern. Alla medlemmarna är flyktingar eller barn till flyktingar.

25-tal unga

Genom Katun fick man ihop en första deltagargrupp bestående av ett 25-tal unga, främst killar. De första träffarna skedde på museet, där deltagarna kunde närma sig begreppen modern och samtida konst och konstens olika uttrycksformer: performance, video, fotografi med mera. Deltagarna valde också en plats i sin närmiljö som man ville berätta om. Denna plats blev utgångspunkten för ett konstverk.
− Vi arbetade utifrån en stor karta av Pilastro. Ungdomarna valde ut sin favoritplats och skapade tillsammans en personlig, intim stig genom stadsdelen, med uppehåll på de platser som deltagarna ville presentera. En av killarna valde den park där han upplevde sin första kyss, en annan den fotbollsplan där han träffar sina kompisar varje dag. Deltagarna berättade för oss om sina platser utifrån ett eget, konstnärligt uttryck!

Polaroidkamera facinerade

En av deltagarna valde att skriva en låt − den handlade om Pilastros köpcenter − medan en uttryckte sig med hjälp av fotografier tagna med en mobilkamera. Flera valde att använda sig av polaroidkamera.
− Många av deltagarna fascinerades av polaroidtekniken, där bilderna kommer ut ur kameran direkt efter fotograferingen.  

Några få valde att ägna sig åt det skrivna ordet, i form av berättelser.
− Det var svårt för deltagarna att ägna sig åt skrivande. Man kommer från en tradition där man inte skriver förutom i officiella sammanhang.

Samlat på dvd

Ett 40-tal fotografier, en låt och tre skrivna berättelser blev slutresultatet av den första produktionsperioden. Allt finns nu samlat på en dvd där man även presenterar en videodokumentär om projektet.
− Vi hade en filmare med oss i varje ögonblick av projektet, även de tuffaste stunderna, då förtroendet för oss från museet var mycket lågt.

Nästa steg i projektet är att att skapa en interaktiv karta på nätet utifrån deltagarnas konstpromenad genom Pilastro. Något motsvarande Google Maps, en geoemotionell karta där deltagarnas platser finns markerade och deras verk presenteras.
 −Vi vill också involvera fler från Pilastro, säger Ilaria. Vi har goda relationer med människor i området men vi vill fördjupa den, till exempel genom att arbeta tillsammans med hela familjer. Förhoppningsvis kan vi också nå ungdomar utanför samarbetsorganisationen Katun.

Bara en tjej

Bara en tjej deltog i City Telling ända fram till slutproduktionen. Det tog ett tag innan Ilaria och hennes kolleger förstod vad det handlade om:
− I familjetraditionen hos många av Pilastros invånare gifter sig flickorna tidigt. Vi hade flera flickor med från början men efter halva tiden hade nästan alla försvunnit. Vi förstod inte varför förrän andra deltagare talade om för oss att de gift sig och därför inte fick fortsätta i projektet för sina familjer!
 
Hur hanterar man det?
− Jag skulle vilja veta mer om flickornas värld och hur deras verklighet ser ut. Det handlar om att samtala med människor på plats för att kunna få en förståelse av vad jag kan göra − och vad jag inte kan göra!

Första försöket får fortsättning

City Telling är Mambo:s första försök att nå utanför skolan och museets egna lokaler i sitt pedagogiska arbete. Projektet kommer att få en fortsättning, men Ilaria hoppas också på att hela museets verksamhet ska utvecklas med bakgrund i de erfarenheter man fått i projektet. 
− I framtiden hoppas vi att museet ska utvecklas till en plats för utbyten, och en startpunkt för alla möjliga processer. Vi vill fortsätta arbeta med människorna i Pilastro och vi är mycket glada att Katun själva kontaktade museet efter det första City Telling-projektet och ville fortsätta samarbetet!

Mårten Janson

Sidan uppdaterad: 17 dec 2009 13:46