© Francesca Ferguson

På drift i städernas tomrum

Före detta journalist, numera ad hoc-curator med fokus på städernas bortglömda platser. Francesca Ferguson förnyar utställningsarkitekturen – och utställningen om arkitektur. 

Francesca Fergusons väg in i curatoryrket skiljer sig från den gängse. Vid tiden för Berlinmurens fall befann hon sig i staden som korrespondent för brittiska ABC News. När kontraktet tog slut stannade hon kvar på kontinenten för att bevaka de omvälvande händelserna i Östeuropa när Sovjetunionen och järnridån föll samman.

Intensivt resande

Efter några års intensivt resande genom Östeuropas nya statsbildningar började hon känna att nyhetsrapporteringens snabba tempo inte längre räckte till för att härbärgera de frågeställningar som intresserade henne. Hon tog itu med att föreslå utställningsprojekt för olika institutioner, och började också så småningom att göra utställningar på egen hand, utanför de konventionella institutionerna − ”ad hoc-curating” som hon kallar det.     
− Jag hade kontakt med alternativa arkitekturscener i Berlin, men också i London, där lågkonjunkturen inneburit att massor av arkitekter inte längre hade möjlighet att uppföra några byggnader. Många yngre arkitekter valde att vända sig till konstvärlden. De utvecklade en annan syn på hur staden och stadslandskapet kunde förändras, aktiveras och påverkas.
 
− Under den här tiden, 90-talets mitt, fanns det också massor av tomma byggnader i staden som man kunde utnyttja för utställningar. Till exempel hus som stått alldeles intill Berlinmuren, eller helt nya hus som saknade hyresgäster. Dem kunde vi använda som tillfälliga utställningslokaler. Det fanns fantastiska möjligheter att presentera utställningar!

Du menar att kristider kan vara en bra tid att vara visionär?
− Nja, men att nöden är uppfinningarnas moder! Man kan nog säga att bristen på arkitektuppdrag skapade en diskurs där man kunde ifrågasätta de allmänna platsernas roll och natur, frågor omkring hur staden är programmerad, designad, övervakad med mera. Arkitekter och konstnärer samarbetade för att påverka den allmänna diskursen inom arkitekturen.

Skakade liv i debatten

En av Francescas första utställningar hette ”Stadtluft macht frei” (stadsluften gör dig fri). Den visades alldeles intill Checkpoint Charlie och var en grupputställning som reflekterade över stadslandskapets förändring. Bland annat deltog konstnären Sophie Ricket, som då för första gången visade sina fotografier där hon urinerar stående mot olika byggnader i Londons affärskvarter.
− Den här sortens projekt skakade liv i debatten om urbanism och arkitektur och gjorde den tillgänglig för en bredare publik!

En ursäkt för att driva frågor

Tio år efter murens fall gjorde hon utställningen, “Big Blue”, tillsammans med curatorn Peter Lewis. Den visades på caféer I både östra och västra Berlin. De inbjudna konstnärerna och arkitekterna uppmanades att skapa verk som var politiska, gärna i form av posters eller videoverk.
− Under den här tiden höll det politiska samtalet på att försvinna från caféerna och de allmänna platserna, vi ville ta det tillbaka dit!

− Framförallt var utställningarna ett slags ursäkt för att driva frågor i det offentliga samtalet, säger Francesca. De var oftast snabbt producerade, billiga och tämligen low tech.

Planlös vandring

Vid den här tiden utvecklade hon också varumärket “Urban Drift” som hon fortfarande använder sig av för att arrangera utställningar, seminarier med mera. Ordet ”drift” kommer av situationisternas dérive, som betyder driva. Situationerna vandrade planlöst omkring i olika stadsmiljöer och la märke till hur de påverkades känslomässigt av vad de upplevde. Ur detta utvecklade man teorier om hur fysiska miljöer påverkar människans känslor.

Francesca intresserar sig för perifierin, de minde kända stadsterritorierna, men också av postindustriella landskap. Sådana som stadsplanerare och arkitekter ofta undviker eller ignorerar eftersom de är svårarbetade. De är illa, slumpmässigt planerade, eller inte planerade alls.

90-meters fotopanorama

I utställningen “Deutschlandscape” som var Tysklands bidrag till Arktekturbienalen i Venedig valde att hon att fördjupa sig i problematiken med stadens bortglömda landskap.
− Vi samlade fotografier av ett antal sådana här platser  i tyska städer och satte ihop dem till ett 90 meter långt fotopanorama, en enda Photoshopfil. I detta panorama lät vi arkitekter sätta in renderingar av hus som de skulle vilja se på dessa platser: modiga, vågade, nya former och dynamisk arkitektur.
 
“Deutschlandscape” blev en unik utställning om arkitektur, inte minst därför att den inte innehöll en enda modell. I stället rörde sig publiken längs den långa panoramabilden som slingrade sig genom rummet, en installation som blev två- och tredimensionell på en och samma gång.

Transparenta lager

Under två år var Francesca chef för arkitekturmuseet i Basel, där hon fortsatte att arbeta enligt samma metoder som hon gjort tidigare. Utställningen “As found” arbetade med begreppet “provisorisk estetik” (provisional estehics) och lyfte fram arkitektur som omformats och anpassats till nya förutsättningar med så små förändringar som möjligt. Utställningen bestod framförallt av fotografier i flera transparenta lager, med den ursprungliga stukturen underst och så tilläggen ovanför. På det sättet kunde man åskådliggöra materialen, byggnadernas texturer och de nya tilläggen sida vid sida. Alla objekt och bilder var utplacerade på packlådor och utställningens påverkan på rummet blev minimal, berättar Francesca.
− Vi ville att det provisoriska skulle synas även i utställningsrummet!

”En stor maskin”

2006 producerade hon utställningen “Talking Cities” i Zollverein, en sedan länge övergiven kolförädlingsanläggning i Hessen i norra Tyskland. Anläggningen ritades i Bauhausstil och invigdes 1932. Efter att ha förfallit under många år efter stängningen på 80-talet blev den utsedd till världsarv av Unesco. Francesca fick uppdraget att i samarbete med ett antal andra institutioner utveckla en utställning inne i anläggningen.
− Platsen är flera kvadratkilometer stor och innehåller alla möjliga sorters rumsligheter, själva raffineringsfabriken, en anläggning för att sortera kolet i olika kvaliteter innan den transporterades iväg med tåg med mera. Hela platsen är som en stor maskin och när den drevs var det mycket få personer som arbetade där. Strukturen är i dag rostig och förfallen samtidigt som alla linjer är förvånansvärt eleganta i sin enkelhet.

− Vi fick tillgång till ett 500 kvadratmeter stort utrymme högst upp. Jag undrade vad man skulle kunna göra med den här platsen eftersom den ju står på världsarvslistan. Man fick inte fästa något på väggarna eller pelarna.

− Uppdraget var att visa ny design i anläggningen. Det skulle kännas märkligt att inplantera nyskapande design på denna plats.

Konceptuell basar

Francesca löste problemet genom att skapa en ganska enkel pelarstruktur, en, “plug in-struktur” i rummet som var  mer tillåtande mot olika tillägg än det ursprungliga rummet. 37 organisationer och enskilda personer fick i uppdrag att skapa installationer i detta rum.
− Det blev som en konceptuell basar, en plats för ideer där arkitekter, formgivare och andra som arbetar med stadsutveckling i liten skala, men som alla ingriper i det offentliga rummet, möttes.

Urbana interventioner

Bland deltagarna fanns Temporary Gardens, en rörelse i Berlin som anlägger trädgårdar på övergivna platser. Stephan Rehtig, arkitekt från Leipzig, hade tidigare designat ett bibliotek av ölbackar som han staplade upp på ett torg i en ganska nergången del av staden. Han tog sitt ölbacksbibliotek till utställningen.  
− Alla dessa olika urbana interventioner förde vi ihop i en serie av installationer som tillsammans dokumenterade en mikropolitisk vision. Vi skapade en kritisk massa, en mångfald av socialt och politiskt medveten design.

En ”konceptuell basar” låter som ett väldigt spännande sätt att beskriva en utställning på!
− Ja, om utställningen handlar om informella rörelser och strömningar så kan beskrivningen nog passa bra. Jag var i viss mån  inspirerad av hur städerna ser ut i Balkan, där många stilar möts på en liten yta, en gammal byggnad från kommunisttiden näst intill en modern snabbt uppförd kioskbyggnad intill ett toppmodernt bankpalats.

Transdisciplinär filosofi

Allt Francesca gör har sitt avstamp i en transdisciplinär filosofi, där många olika uttryck och yrkeskompetenser ger sitt avtryck i slutresultatet. En sådan öppenhet gentemot flera discipliner har blivit vanligare hos curators i dag, tror hon, inte minst inom arkitekturen.

Mårten Janson