Att läsa mothårs

Spanas! Tigran Feiler intervjuar Ariella Azouly, curator och konstteoretiker som vill omformulera den israeliska samtidshistorien.

På ett bokcafé vid Rabin-torget i Tel Aviv (en stenkast från platsen där Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin mördades 1995) träffar jag den israeliska curatorn och konstteoretikern Ariella Azouly. 2008 publicerade hon "Civil Contract of Photography", en teoretisk bok med ett nytt förhållningssätt till fotografiet. I sitt arbete som curator granskar och omformulerar Azoulay den israeliska samtidshistorien genom att närma sig historiska fotografier på ett kritiskt sätt. Hennes två senaste projekt har resulterat i två utställningar och två böcker – "Act of State", foton från 40 år av israelisk ockupation på Västbanken och Gazaremsan (1967-2007) och "Constituent Violence", foton från åren kring staten Israels bildande (1947-50).

Vilket är ditt teoretiska förhållningssätt till fotografiet?

– Inom ramen för det jag kallar "Civil Contract of Photography" försöker jag läsa fotografier på ett nytt sätt och gå bortom det etablerade ramverk som använts av bland annat Susan Sontag. Jag vill inte syssla med "the pain of others". Fotografiet handlar inte bara om situationen för ”offren” som syns på bilden utan även om mig som betraktare. Jag måste därför avlägsna mig från den konst- och fotografidiskurs som betraktar fotot som enbart fotografens produkt. Jag ser fotot som ett möte mellan fotografen, den fotograferade och betraktaren. Jag försöker genom min syn på fotografiet att återskapa en annan verklighet och en annan syn på verkligheten. Det är ett arbete som innebär att sluta betrakta fotografiet som ett konstföremål. Jag vill komma bort från känslan där man kommer in i ett galleri, ser tio uppförstorade foton och säger "wow!" eller "nej, det rör mig inte". Jag har därför curerat båda projekten som arkiv, innehållande viktig historisk och politisk information.

Utställningen "Act of state" består av 732 fotografier från privata arkiv som på olika sätt belyser kontinuiteten i den israeliska ockupationen av palestinska områden. Utställningen har förutom i Israel visats i Ferrara i Italien och ska snart till Johannesburg, Milano och förmodligen Genève.

Vilka var dina kriterier för urvalet av fotografier till "Act of state"?

– Jag arbetade teoretiskt och praktiskt mot påståenden om att "folk är trötta på att titta på fotografier" och "den israeliska publiken är less på foton på palestinier och det som händer i de ockuperade områdena". Jag sökte efter fotografier där varje enskilt foto berättar en ny historia. Och hur berättar man en ny historia? Jag har utvecklat ett teoretiskt och praktiskt redskap som jag kallar för "political imagination". Det innebär att man samlar på sig så mycket information som möjligt om fotografiet och sedan sätter sig in i rapporter om det som händer på de ockuperade områdena. Detta gör det möjligt att identifiera berättelser i fotografierna – den fotograferades blick vid vägspärren eller vägspärrens specifika arkitektur.

Hur valde du att presentera fotografierna i utställningen?

– Det viktiga var inte bara att välja ut 732 fotografier bland tusentals utan också sättet på vilket jag placerade dem. I utställningen skapade jag en tidsaxel av 250 fotografier varifrån det sedan löper ut tematiska axlar. Utställningen var kronologisk men avbröts tematiskt av dessa miniserier. Varje fotografi presenteras med en text på 150-200 ord som hjälper till att göra varje enskilt foto unikt.

Dina projekt handlar om tydligt avgränsade historiska perioder. Hur valde du ut årtalen?

– Först arbetade jag med de fyrtio åren av ockupation (1967-2007) vilket kändes mer närvarande och akut. Efter det projektet kände jag ett behov av att gå tillbaka till tiden kring staten Israels grundande. Där valde jag att inte fokusera enbart på året 1948, för då tar du grundandet av staten Israel för givet. Jag ville utvidga fältet så att det inte bara handlade om ett krig mellan Israel och arabländerna, utan också om en begynnande statsmakt som använde våld för att påtvinga nationalstatens logik på den blandade befolkning som bodde i området. Vad jag upptäckte var att separationen mellan judar och araber är ett resultat av detta våld som skapade en ny segregerad verklighet.

"Constituent Violence" är en utställning bestående av 214 fotografier, presenterade på Zochrot Gallery i Tel Aviv. Zochrot är en organisation som arbetar med att återuppliva minnet av de palestinska samhällen som förstördes när staten Israel bildades.

Vad var din utgångspunkt för arbetet med "Constituent Violence"?

– Jag tog fotografier från officiella arkiv i Israel och försökte att utifrån dem berätta en alternativ historia. Utgångspunkten är fotografiets ontologi – att foton innehåller spår. Därför kan man ta statens officiella fotografier och läsa dem "mothårs", på ett annat sätt än vad som var avsikten. För mig handlar det inte om att arbeta med det historiska minnet. Det är ett försök att använda fotografiet som ett redskap till att skapa nya former av historier och medborgarskap.

Ariella visar ett foto från utställningen som enligt de officiella arkiven visar palestinska flyktingar och judiska Haganah-soldater:

– Om man tittar noggrant ser man andra saker. Vi ser en palestinsk kvinna som går utan någon form av militär övervakning samtidigt som männen fängslas och blir krigsfångar. Det vi hittar här är alltså spår av separation av befolkning. Av fotografiets datum kan man deducera att det inte handlar om flyktingar, först två år senare blir de det. Genom att kalla dessa människor för flyktingar rättfärdigar man i förväg deras flyktingstatus.

Fotografierna i dina utställningar åtföljs alltid av omfattande texter. Vilken är din syn på textens betydelse?

– Fotografiet talar inte, i motsats till myten, för sig självt. När jag tittar på de här fotografierna för första gången förstår jag inte vad jag ser. Vem är den här personen? Vad gör han eller hon där? Varför befann sig fotografen där? Stämmer den officiella beskrivningen i arkivet med vad jag verkligen ser? Det krävs en hel del rekonstruktion av "scenen" för att förstå vad som försiggår.

Hur har reaktionerna på dina två utställningar varit i det israeliska samhället?

– De som kom till utställningarna var mycket intresserade och tillbringade två-tre timmar för att titta på varje fotografi. Varje utställning hade omkring 3000 besökare. Men det är svårt att tala om reaktioner i det israeliska samhället eftersom media valde att inte rapportera från de här utställningarna på samma sätt som man gör från andra utställningar.

Tigran Feiler, frilansjournalist