A Space Exodus, Larissa Sansour, Mejan Labs
Händelsernas centrum bortom museet: Ett nytt synsätt gentemot utställningen som kommunikationsverktyg
Eduardo Navas forskar kring konst, kultur och media. Som korrespondent på Riksutställningar har han undersökt hur svenska museer och kulturinstitutioner använder ny medieteknik för att nå en bredare publik.
Mot slutet av 2009 kunde man ana en förändring i den internationella inställningen till utställningar på museum och institutioner. Tyngdpunkten låg på teman snarare än på historia. Trenden togs upp av curator Jan Debbaut under hans presentation vid seminariet “Mountains of Butter, Lakes of Wine” på Stockholms Stadsteater i november. Denna förändring har inte bara, som Debbaut poängterade, ändrat formen för hur utställningar finansieras internationellt, utan även hur de hanteras och kontextualiseras. Denna tematiska ingång placerade under 2009 utställningen som kommunikationsform utanför galleriets fyra väggar, vilket skapade ringar på vattnet inte bara för museum utan för alla typer av utställande institutioner. Enligt min åsikt genljuder detta hos flera institutioner i Göteborg och Stockholm, vilka jag som korrespondent för Riksutställningar besökte under oktober och november 2009. Det som följer är en utvärdering av hur institutioner som dessa använder utställningar som kommunikationsverktyg.
Förändrad infrastruktur för museerna
Under sin presentation förklarade Debbaut, som är före detta huvudcurator vid Tate Collection, att museum i Europa och i USA innan 1980-talet till stor del var understödda av staten, men att museernas infrastruktur under 80- och 90-talet alltmer började införliva finansiering från både privata och allmänna källor. Debbaults resonemang gick ut på att denna utveckling underlättades av uppkomsten av större privata och statliga konsthallar och gallerier (Gagosian, Saatchi, Pinault), fonder/stiftelser, konstmässor samt det öppna intresset för marknadsstyre inom konstvärlden. Vidare menade han att nya epoker stod under utveckling under denna period: genus, mångfald/ny berättartradition, konstobjektens tidsmässiga fördelning, liksom en ny intern struktur med experter och ledningsgrupp anpassad efter en hybrid global ekonomi (både privat och statlig finansiering). Han noterade även att många av dessa förändringar hade influerats av de nya mediernas roll.
En pågående dialog med publiken
En annan utveckling som Debbault nämnde – möjligen den viktigaste för utställningen som medium – är att händelsernas centrum placerats utanför museet. Innebörden av detta var att andra forum, som konsthallar och biennaler, intog en fast position på den internationella konstscenen. Följden blev att museet som institution tvingades att omvärdera sin roll inom kulturen. Min bedömning är att denna nya modell av kulturproduktion resulterar i att man närmar sig utställningen som en process – en pågående dialog med publiken. Men även konsthallar och icke kommersiella gallerier måste försäkra sig om att behålla sin relevans, då verksamheten inte nödvändigtvis stannar kvar: tack vare de kulturella nätverken förflyttar den sig varstans som erbjuds i vårt globaliserade samhälle.
Bortom de fyra väggarna i Göteborg
Göteborgs Stadsmuseum, Sjöfartsmuseet och Världskulturmuseet förklarade hur de utvecklar utställningar med hjälp av den regelbundna respons de får av sina besökare. De är ofta beroende av ny medieteknik för att göra sina utställningar intressanta för en modern publik. Världskulturmuseet primära intresse är att utveckla visningar anpassade till globala kulturförändringar, vilket har lett till att de förvärvat en samling som överensstämmer med varje utställnings syfte. Cajsa Lagerkvist, ledare för utställningar och kunskapsbyggnad, förklarade tillsammans med sina kollegor att uppbyggnaden av en samling inte är deras främsta drivande intresse – trots att museet ärvde en samling av Göteborgs investering i etnografi under 1800-talet. Många av föremålen som ställs ut är inlånade från olika delar av världen. Några av dem kan komma att bli en del av deras samling, men i regel återlämnas föremålen till dess ursprungsort. Under mitt besök höll museet två stora utställningar, “Vodou” och “Bollywood.” Båda utställningarna presenterade material som delvis var lånat direkt från respektive del av världen – Vodoumaterial från Haiti och Bollywoodmaterial från Indien.
Guidad rundtur för mobiltelefoner
Världskulturmuseet använder ny medieteknik i en innovativ ansträngning att skapa kontakt med sin publik. De arbetar med en nedladdningsbar guidad rundtur för mobiltelefoner. Detta verktyg är på betastadiet, men kommer förhoppningsvis att lanseras inom en snar framtid. Den guidade turen är särskilt utvecklad för en ny generation besökare som använder sin mobilutrustning i näst intill all dagligt aktivitet. Britta Malmberg, ledare för förmedling, förklarade att turen kan laddas ner av vem som helst och att användaren inte behöver vara på plats på museet för att komma åt programvaran. I princip är detta ett sätt att vidga utställningen förbi museets väggar, ut i det lokala samhället – ett möjligt resultat skulle kunna vara en förhandsvisning av vad som väntar publiken under deras museibesök.
Teknik lockar ung publik
I likhet med Världskulturmuseet är Sjöfartsmuseet lyhört för sina besökares behov. Museichef Anna Rosengren förklarade hur curatorer utformar utställningar i syfte att utveckla en pågående relation med publiken. Sjöfartsmuseet lockar nämligen en del av stadens yngsta publik, vilket är logiskt med tanke på barns fascination av myter om pirater och havet. Naturligtvis vaktas ingången till museet av piratdockor. Curatorerna Britta Söderqvist och Linda Noreen och deras kollegor förklarade hur de använde ny media för att engagera sin publik. När man besöker museets stora utställningshall, som vid mitt besök bjöd på en glimt av hamnstadens historia, får man lära sig om galjonsfigurerna som brukade fästas i skeppens för. Dessa figurer sitter nu högt uppe på utställningshallens väggar. Besökare får lära sig om de olika figurerna genom att med hjälp av ett roder rikta en kamera mot dem. En beskrivning av den specifika figuren och dess historia visas då på en skärm.
Virtuellt akvarium
Utställningen visar också ett virtuellt akvarium, en LCD-skärm kopplad till en webbkamera placerad i det närliggande havet. Besökare kan betrakta fiskar och annat havsliv i dess naturliga miljö. Men viktigast, bortsett från att använda ny medieteknik på ett handfast vis, är att curatorernas inställning till utställningar tydliggör synen på visningar som ett sätt att skapa dialog. Noreen leder ett projekt som går under namnet “Shoreline”, i vilket tonåringar genom konst, text och andra kreativa kommunikationsformer får reflektera över hur det är att leva i en hamnstad. Verken ställs ut i ett av museets gallerier. En stor del av denna aktivitet vidareutvecklas på nätet via en webbplats där ungdomarnas arbete dokumenteras – ett bokstavligt exempel på hur utställningen förflyttats utanför galleriets väggar. Debbauts iakttagelse att verksamheten sträcker sig bortom utställningslokalerna är en verklighet som både Världsmuseet och Sjöfartsmuseet hanterar på ett konstruktivt sätt genom att hitta lösningar som gör utställningar tillgängliga via mobiltelefoner och internet.
Kulturhistoria med moderna teman
Stadsmuseet är, likt sina systerinstitutioner, väldigt lyhört gentemot sina besökares behov och utforskar nya sätt att se utställningen som en process och en kommunikationsform. Curator Christian Penalva och projektledare Charlotta Dohlvik förklarade tillsammans med tre av sina kollegor hur de omkonstruerar några av museets permanenta installationer för att vara lyhörda i samspelet med publiken. Detta var en intressant med tanke på att av de tre institutioner som jag besökte i Göteborg stämde Stadsmuseet väl med bilden av ett kulturhistoriskt museum som en förvaringsplats för arkeologiska och etnografiska föremål. Museet har en rad viktiga föremål från Vikingatiden, liksom objekt från handelns tidiga dagar under 17- och 1800-talet samt utöver detta en imponerande samling kostymer från svensk dans och teater. Christian Penalva berättade om museets intresse att introducera en innovativ syn på utställandet, vilket förklarar varför de stödjer moderna teman samtidigt som de främjar stadens historia. Under mitt besök visade Stadsmuseet ett urval hämtat från Göteborgs Konstbiennal som gick under titeln “What a Wonderful World”, curerat av Celia Prado och Johan Pousette.
Gemensam struktur
Synen på utställningen som en kommunikationsform, ofta genom att introducera ny media, verkar vara en aktuell struktur för dessa tre museer. Världskulturmuseet är ett tydligt exempel på hur statliga institutioner hanterar verksamhetens förflyttning: “Världskulturmuseet vill vara en arena för diskussion och reflektion där många och olika röster kommer till tals, där kontroversiella och konfliktfyllda ämnen kan tas upp samt en plats där människor kan känna sig hemma över gränser”. “En arena för diskussion” var en term som återkom också hos forum som jag besökte i Stockholm.
Bortom de fyra väggarna i Stockholm
I Stockholm finns två forum som behandlar de frågor som tidigare diskuterats, men som också är direkt involverade i ny media, om än i andra former. Det första är Interaktiva Institutet, ett researchcenter som stödjer designprojekt inom ny media som med tiden kan komma att utvecklas till företag. Det andra är Mejan Labs, en utställningshall som fungerar som en förlängning av Kungliga konsthögskolan och som fokuserar på ny media som konstform. Som namnet antyder stödjer Interaktiva Institutet projekt som utforskar interaktivitet som koncept. Under mitt samtal med studiochef Halina Gottlieb fick jag veta att Interaktiva Institutet granskar användares interagerande inte bara som en upptäckande process, utan också som kommunikation. Projekt ”Flower Lamp” är designat i detta avseende, en reaktion mot energiförbrukningen i ett hem eller på en arbetsplats. När lampans metallblad öppnar sig betyder det att energiförbrukningen minskar, när det motsatta sker sluter de sig. Projektet kommunicerar energiflödet. Tanken är att användare ska bli mer medvetna om sin energikonsumtion genom konstant respons. I det här fallet får kommunikation även en utbildande roll.
Ny media som konstform i Sverige
Mejan Labs är ett konstnärligt forum hängivet åt att stödja projekt som med kritiskt öga reflekterar över olika former av teknik. Direktör Peter Hagdahl och curator Björn Norberg talade om Mejan Labs del i den pågående utvecklingen av ny media som konstform i Sverige. Under mitt besök presenterade Mejan Labs tre verk som fokuserade på astronomi. Ett intressant projekt var ”Space Junk Spotting” av Saso Sedlacek. Konstverket är en så kallad software mashup som placerar ett lager av information om rymdavfall från NASA:s databas över Google Earth. Installationen uppmuntrar användare att utforska en virtuell skildring av skräp som cirkulerar runt jorden. Verket tydliggjorde tendensen att utställningshallarnas installationer av ny media sträcker sig bortom rummet, som ett sätt att styrka sin auktoritet som föremål som berör verkliga frågor. Här kan man återvända till Debbauts observationer kring verksamheten och museet och konstatera att Space Junk visar hur användaren interagerar med programvaran som installation. I praktiken demonstrerar projektet hur utställningen blivit ett överbryggande rum där användare kan engageras men också har möjligheten att, om besöket intresserade dem tillräckligt, i efterhand ladda ner programvaran för att vidare utforska konstverken. Detta är specifikt för ny media och en direkt förlängning av att verksamheten lämnar museet.
Angel Nevarez och Valerie Tevere i sin studio på Iaspis
Hunt for the Unabomber, 2005, Ola Pehrson, Färgfabriken
 Flower Lamp, Interaktiva Institutet
|
Installationer som aktiva idéer
När verksamheten flyttas bortom galleriets fyra väggar uppstår en konkret utmaning i att försöka bygga upp en ansedd samling modern konst. Ett sätt att handskas med den frågan är att se strömningarna i utställningen som en form av kommunikation. Detta kan vara en av anledningarna till att Magasin 3 presenterar sig som ett konstforum som sträcker sig bortom sin fysiska lokal. På deras hemsida lyder verksamhetsbeskrivningen: ”Magasin 3 Stockholm Konsthall drivs som en integrerad filantropisk verksamhet av den privatägda koncernen Proventus AB”. Notera hur uttalandet inte binder verksamheten till en plats, utan befäster en processform. Curator Tessa Praun berättade om filosofin bakom Magasin 3 och faktiskt stötte jag på många liknande, överbryggande principer hos de institutioner som jag besökte både i Göteborg och i Stockholm. Utställningar på Magasin 3 blir medelpunkten för det evenemang, inklusive föreläsningar och diskussionsgrupper, som pågår. Under mitt samtal med Praun fick jag känslan av att de olika evenemangen marknadsförde kulturellt värde, vilket i sin tur gjorde verken relevanta ur flera aspekter än den rent fysiska formen – installationerna blev till aktiva idéer som människor kunde bära med sig. Curatorernas filosofi på Magasin 3 gjorde såvitt jag kunde se det mesta av denna möjlighet.
Iaspis – en plats för diskussion
Iaspis, ett internationellt program för kulturutbyte, delar några filosofiska likheter
lokalerna samtidigt som hon förklarade Iaspis roll i svenskt kulturliv. På sin hemsida beskriver de sin verksamhet så här: ”Iaspis bildades 1996 som en utveckling av Bildkonstnärsfondens internationella program och har sedan dess spelat en stor roll i internationaliseringen av den svenska konstscenen. Vårt uppdrag är att utveckla kontakter mellan konstnärer i Sverige och aktörer på den internationella arenan och på så sätt bidra till konstnärlig fördjupning och förbättrade arbetsvillkor”. Återigen, detta är ett konstcenter, vilket skiljer sig nämnvärt från de utställningsforum som nämnts tidigare. Trots det beskriver de sig i liknande ordalag som en plats att hänge sig åt diskussion och process. Institutionen skulle kunna presentera sig tydligare som en lokal som rymmer konstnärliga ateljéer – men utifrån deras verksamhetsbeskrivning verkar detta vara självskrivet.
Engagera närsamhälletFärgfabriken, en gammal fabrik som gjorts om till en konsthall, presenterar sina utställningar som processformer, vilket till skillnad från andra utställningsrum och institutioner betonar utställningens fysiska närvaro. På deras webbplats står det: ”Färgfabriken är en konsthall och ett samtidslaboratorium med ett interdisciplinärt arbetssätt. Färgfabriken skapar nya kopplingar och möten. Vår verksamhet skapar förutsättningar för att ifrågasätta traditionella uppfattningar inom konst, arkitektur och samhällsutveckling.” Denna beskrivning kanske bäst beskriver institutionen som en fysisk plats, men fokus riktas också mot en dialog som sträcker sig utanför själva rummet. Projektledare Fia Palmgren förklarar att konsthallar ofta organiserar workshops och aktiviteter för allmänheten i syfte att engagera närsamhället.
Mobil utställningsproduktion
Riksutställningar, min värd under tiden som correspondent in residence, är
inget undantag när det gäller synen på utställningen som kommunikationsform. I själva verket har denna institution varit involverad i konceptet sedan starten 1965. På deras webbplats står att läsa: “Vi producerar utställningar, turnerar med utställningar och utbildar andra i hur man arbetar med utställningar. Vi vill hjälpa människor att förstå och påverka sin samtid. Utställningar är vårt verktyg.” Under mina upprepade besök i Visby, där Riksutställningar har sin bas, upplevde jag hur utställningen som kommunikationsmedel antog formen av en aktivitet, en process och en slags kommunikation. Personalen bygger alla sorters mobila utställningar runt om i Sverige, i alla upptänkliga former, inklusive en 85 kvadratmeter stor mobil utställningsenhet som rymmer upp till femtio personer. Om händelserna har lämnat museet, som Debbaut påtalade i sin presentation vid “Mountains of Butter”-seminariet, så började Riksutställningar utforska effekterna av en sådan utveckling redan innan det blev ett stående element på den globala marknaden i början av 2000-talet.
Bortom de fyra väggarna till Informationsskiktet
Det kan diskuteras huruvida utställningar traditionellt handlat om att sprida kultur utanför rummet. Så kan vara fallet, men vad man måste komma ihåg är att utställningens tillgänglighet som kommunikationsform med eftertryck framförs i verksamhetsbeskrivningen hos de institutioner jag besökt i Göteborg och i Stockholm. Dock är motivet till denna betoning inte unik för svensk kultur. På grund av den allmänna förekomsten av webbaserad kommunikation har forum runt om i världen gått in i en ny fas, vilken definieras av konst- och medieteoretikern Jose Luis Brea som ett fjärde lager i den ekonomiska produktionen, som han refererar till som immateriellt arbete. Detta lager hamnar ovanför lagren för jordbruk, industri och tjänster och som behandlar det konstanta informationsutbytet, kommunikation, som en vara. Denna utveckling verkar ha influerat de svenska kulturinstitutioner som jag besökt och kan demonstreras av fraser hämtade från respektive verksamhetsbeskrivning: utmaningen i slutet av 2009 är att låta sig uppslukas av en aktivitet (Magasin 3), på en plats (Världskulturmuseet) för att understödja internationellt utbyte (Iaspis), för att ifrågasätta, utveckla och skapa oväntade situationer (Färgfabriken), genom att använda utställningen som ett verktyg (Riksutställningar). Sammanställningen av dessa uttryck tydliggör att även institutioner som gagnas av en sådan utveckling behöver anamma en strategi av konstant omdefiniering. De måste bli det huvudsakliga kommunikationsmedlet.
Eduardo Navas
Översättning Emma Godin Wange