348 namn ristade i huden

− Det är viktigt att de som sett mina arbeten ifrågasätter det de just varit en del av. Det kan jag bara uppnå genom att använda mig av min egen kropp i min konst,  säger Mary Coble, som gestaltar USA:s intolerans mot queersamhället.

Klockan är 14.00 lokal tid, lördagen den 28 juli 2007. Konstnären Mary Coble står på ett podium i korsningen av 13th Street och U Street i centrala Washington DC. Hon är omgiven av människor som skriver med spritpenna på hennes bara överkropp: hatord som ”dyke”, ”faggot”, och ”nigger”.

Kände sig sårbar

Det är andra gången Mary Coble uppför sitt performanceverk ”Marker”. Första gången var i New York, i oktober 2006. I ett pressmeddelande beskriver hon hur hon hoppas ”att själva handlingen, att fysiskt märka en annan människa, ska orsaka känslomässigt obehag för både konstnär och deltagare.”

− Jag kände mig väldigt sårbar medan ”Marker” pågick. Men å andra sidan, om jag funderar över hur sådana här ord får människor att känna sig, så var det värt det, säger hon senare till omvärldsredaktionen.

Viktigt att ifrågasätta

Omgivningens hat och oförmåga att acceptera avvikande beteende är ett viktigt tema för Mary Coble och ofta använder hon sin egen kropp som målarduk. Det är det bästa sättet att få publiken att knyta an till de känslor och tankar hon vill förmedla, berättar hon.

− Det är viktigt för mig att de som sett mina arbeten ifrågasätter det de just varit en del av. De ska få en unik och ”äkta” upplevelse. Det kan jag bara uppnå genom att använda mig av min egen kropp i min konst!  

I verket ”Aversion”, 2007, utsatte hon sig själv för samma slags ”aversionsterapi” som man använde för att ”bota” homosexuella i USA ända in på 1970-talet: ”Patienten” fick titta på diabilder av nakna män och kvinnor. Varje gång bilden föreställde en person av det egna könet fick han eller hon en elekrisk stöt.

Homosexualitet en mentalsjukdom

Verket började med att Mary Coble gjorde research omkring föreställningen om homosexualitet som en mentalsjukdom. Så klassificerades homosexuell kärlek enligt det psykiatriska referensverket The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, (DSM), ända till år 1973.

Vilka reaktioner fick du från de som såg “Aversion”?

− Många visste inte ens att sådan här ”behandling” har förekommit. Jag tror att mitt performanceverk gjorde dem medvetna om vad som skett i USA tidigare, men också vad som sker i dag.

Sådant här händer väl inte nuförtiden?

− Inte inom sjukvården. Men många religiösa organisationer talar om “the power of prayer” − att de kan omvända homosexuella genom bön. Det finns fortfarande de som försöker göra bögar straighta – metoderna är annorlunda men motiven är desamma. Googla "gay conversion therapy in the US" och du kommer att bli förvånad!

Ristade namn i huden

“Aversion” pågick under en halvtimme, den ungefärliga längden för en riktig behandling. I ”Note to self”, från 2005, letade hon fram namnen på på 348 människor −  HBT-personer och transsexuella − som mördats i hatbrott de senaste åren. Namnen lät lät hon rista in på sin hud med en tatueringsmaskin utan färg. När varje namn skrivits färdigt lades ett akvarellpapper över namnet. De spegelvända avtrycken av Mary Cobles eget blod hängdes upp på väggarna i rummet.

Performanceverket uppfördes i galleriet Conner Contemporary i Washington och varade i mer än 12 timmar.

− Man hinner tänka och känna en hel del under den tiden. Jag försökte koncentrera mig på ögonblicket, reflektera över vad som skedde och varför. Tanken att varje namn som tatuerades på min kropp var namnet på en person som blivit mördad utan annan anledning än att han eller hon varit den hon varit gjorde mig enormt ödmjuk. Vad jag än kände fysiskt under tiden verket uppfördes kunde det inte jämföras med det pris dessa människor fått betala. Det var en tuff upplevelse, framförallt känslomässigt, men samtidigt väldigt givande.

Växte upp i North Carolina

Mary Coble växte upp i Julian, ett jordbrukarsamhälle i North Carolina på USA:s östkust. ”Ganska konservativt”, som hon själv beskriver det. Även om här fanns en liten grupp homosexuella gjorde de inte mycket väsen av sig. Flytten till Washington DC öppnade hennes ögon för att det gick att leva öppet som homosexuell.

− Här fanns möjligheter till en mångfacetterad och spännande livsstil som jag aldrig upplevt tidigare!

Fotografi befriande

− Jag gick en del konstkurser när jag var yngre men det var när jag tog en kurs i fotografi på college som jag insåg att jag ville arbeta med konst. Att fotografera lät mig uttrycka mig på sätt som jag aldrig tidigare upplevt och det var enormt befriande.

Dessa insikter ledde till fotoutbildning vid universitet i North Carolina och senare till en MFA (Master of Fine Arts) vid George Washington University i Washington DC.

− Under den tiden träffade jag massor med intressanta konstnärer. Jag upplevde konst som öppnade mina ögon för möjligheter jag aldrig hade funderat över. Det var motiverande att se andra ta risker i sitt arbete!

Det var också i Washington DC som hon kom i kontakt med de frågeställningar och ämnen som hon i dag ägnar sig åt i sin konst.

− Mångfald och acceptans är teman som jag alltid arbetar med, oavsett vad mina verk handlar om. Många av de orättvisor jag ser omkring mig beror på att båda saknas!

Har du egna erfarenheter av hatbrott?

− Nej, men religionen tar väldigt stor plats i hela USA. Man hör ofta saker som att ”den som  är queer hamnar i helvetet”. Många människor tänker att queer är något man väljer att bli. Att det bara är att bestämma sig för att bli straight. Självmord är dessutom väldigt vanligt bland gayungdomar.

Flera studier, bland annat från USA:s federala hälsovårdsmyndighet, pekar på att självmord är betydligt vanligare bland homosexuella ungdomar än bland straighta.

Hur skulle du beskriva klimatet i USA i dag, för konstnärer som arbetar med queerteman?

− Själv känner jag mig trygg, men det är också spännande att jobba med queerfrågor. Jag är trygg i den stad jag lever i, och med det mottagande jag får för mitt arbete. Det är spännande att queerfrågor ofta bemöts negativt och att mitt arbete kanske kan påverka samhället positivt: Att förändra en persons tankar, att göra det möjligt för en enda människa att ifrågasätta sina förutfattade meningar om queersamhället. En sådan förändring kanske påverkar fler och fler människor, tills den dagen kommer när det inte spelar någon roll om du är bög eller straight, svart eller vit, man eller kvinna! 

Mårten Janson