Ett konstliv bortom postkommunismen

I Rumänien har den planekonomiska lunken lämnat plats för en aggressiv konkurrens. Svenskrumänen Stefan Constantinescu berättar om dem som hamnat längst bak i tåget mot framtiden. Ceaucescus statusprojekt Dacia är en av hans favoritmetaforer.

Fyrkantig, klumpig, motorsvag − men laddad med symbolvärden som vida översteg dess köregenskaper. Dacia 1300 är ett typiskt exempel på en bil från det gamla östblocket.

Propagandafilmer berättar om hur projektets ingenjörer låg ett år före planen i utvecklingen av bilen och om hur de löpande banden i fabriken Pitesti spottade ut en ny, glänsande Dacia var tolfte minut. Men egentligen var det inget annat än en Renault 12, en fransk lågbudgetbil tillverkad på licens.

Återkommande tema

Konstnären Stefan Constaninescu är född 1968, och årsbarn med Dacian. Detta statusprojekt för diktatorn Ceaucescus kommunistregim har blivit ett tema som han gärna återkommer till. Hans videoverk ”Dacia 1300 − my generation” från 2003 visar svartvita bilder från fabriken varvat med en kavalkad av Daciabilar. På ljudspåret skräller en propandasång med mäktig kör.

− Dacia tillverkas fortfarande, men i dag ser den ut som vilken modern bil som helst. Men kommer man närmare ser man att detaljerna är slarvigt gjorda, det är en bra metafor för det rumänska samhället!

Bor i Vällingby

I dag bor han i Stockholmsförorten Vällingby med familj. Men de första 24 åren av sitt levde han i Rumäniens huvudstad Bukarest. Han kom in på konstakademin 1989, samma år som Ceaucescus välde föll.

− Det där var ingenting man märkte av så mycket. Jag drömde om samma saker som de flesta andra konststudenter, att få en ateljé av staten och kunna ägna mig åt att måla, kanske ställa ut på målerisalong i Sofia och Warszawa.

Utbildningen var traditionell, med fokus på krokiteckning och klassiskt måleri. Stefan berättar hur han gick på konstgallerier och sökte efter en konst som arbetade med det som hände där ute.

− Men det fanns absolut ingenting under ytan. Det gjordes nog en del ganska tråkig konst på den tiden!

Vill berätta historier

Hans bror och föräldrar hade redan lämnat Rumänien och flyttat till Sverige. Efter examen från konstakademin valde Stefan att följa efter sin familj. Han sökte och kom in på Mejan i Stockholm. I Sverige väcktes Stefans intresse för video och i dag kallar han sig helst ”narratör”.

− Jag vill berätta historier. Och jag har valt video eftersom det är ett oerhört effektivt sätt att berätta.

Positiv inverkan från EU

Stefans analys av dagens Rumänien är att mycket hänt de senaste två-tre åren. EU-medlemsskapet har redan haft en positiv inverkan på rättsväsendet, det politiska livet och inte minst på ekonomin. Men det finns en baksida. Liksom i många andra gamla kommunistländer lämnade den planekonomiska lunken plats för en aggressiv och brutal konkurrens.

− Alla pratar om pengar, det viktiga är att ha framgång, men ingen bryr sig om hur!

Detsamma gäller även konstlivet, påpekar han.

− Tittar man på det utifrån ser man att det är oerhört rått, vissa konstnärer säljer sig själva som man säljer bilar. Parallellt med detta kommer en ny våg av konstnärer 

som börjar ta plats på olika festivaler och museer i världen. 

− Utvecklingen är närmast explositionartad just nu!

Hur upplever du intresset för rumänsk samtidskonst?

− Det ökar hela tiden. Rumänsk konst är hett! Att vara rumän har blivit exotiskt och intressant, tidigare hade vi dåligt rykte. Det känns konstigt för mig.

Glappet ett problem

Det stora problemet med dagens rumänska konstliv är det stora glappet mellan kulturpolitiken och kulturens utövare, tycker Stefan. Rumänien har många internationellt erkända konstnärer − förutom Stefan finns namn som Dan Perjovschi, Mircea Cantor, Irina Botea och Aurelia Mihai − men de som har ansvar för kulturfrågorna saknar kunskap om den internationella konstscenen och att tolka samtiden, tycker han.

− Institutioner som Rumänska kulturinstitutet gör ett bra jobb, men de flesta politiker har ingen koll, och ingen plan för hur de ska verka för en framgångsrik kulturpolitik. De har andra prioriteringar just nu.

Hur yttrar det sig?

− Tja, när staten vill satsa på att föra ut rumänsk konst internationellt, så väljer de att lyfta fram någon som var stor på 70- och 80-talen, utan internationellt renommé och utan relevans för dagens konstliv. Sådant har hänt flera gånger, trots att vi har massor av intressanta konstnärsskap att visa upp internationellt.

Du arbetar oftast med rumänska teman, ändå har du valt att verka i Sverige, varför?

− Fördelen är att jag har perspektiv, och jag är inte beroende av rumänska institutioner för att kunna arbeta. Nackdelen är att jag inte har en tydlig identitet. Jag blir betydligt oftare kontaktad av rumänska curators än av svenska! Det är märkligt för mig.

Just nu arbetar han på en retrospektiv utställning på MNAC, Rumäniens museum för samtidskonst: ”Stefan Constaninescu 68−07”, som öppnar i juni. Muséet är inrymt i Ceaucescus enorma palats i centrala Bukarest, världens näst största byggnad efter det amerikanska militärhögkvarteret Pentagon.

− Jag har länge vägrat att ställa ut där. Det känns fel att ha ett konstmuseum i en byggnad som förknippas med en regim som tog ifrån människor allt de hade. Men till slut fick jag ge mig!

Ceaucescu hör till det förflutna

Mihnea Mircan är curator på MNAC. Han påpekar att arvet efter Ceaucescu hör till det förflutna. Visserligen finns en del konst med referenser till diktatorn, men då mest med ett ironiskt tonfall.

− Men för mycket ironi är inte bra om man vill upprätthålla en genuin förståelse för den tiden − kanske kan det vara ett problem.

Han håller med Stefan om att det rumänska konstlivet förändrats radikalt.

− Men om rumänska konstnärer åren efter revolutionen främst ägnade sig åt att förse en västpublik med bilder av postkommunistiskt elände, har diskurserna förgrenat sig markant de senaste åren. Viktiga teman för dagens konstnärer är bland annat urbaniseringens konsekvenser och att omtolka konsthistorien.

− Allra viktigast är nog hur man hittar en konstnärlig röst som är relevant för det moderna Rumänien, den frågan är många upptagna med. 

Fokus på äldre generation

Stefan Constaninescus Daciaprojekt kommer att få en fortsättning. Nyligen färdigställde han tillsammans med den spanske filmaren Julius Soto Gurpide piloten till en längre dokumentärfilm om Dacian, den här gången med fokus på en äldre generation rumäner.

− Många, framför allt de gamla och fattiga, kan inte acceptera dagens förändringar, de vill tillbaka till det gamla systemet. I filmen vill vi berätta deras historia.

Nästa är fyller Stefan 40 år, tillsammans med sin favoritmetafor för ett Rumänien i snabb men ojämnt fördelad förändring.

− Då ska jag köpa mig en egen Dacia och ta till Sverige!

Mårten Janson