"Archetype Heads", skulptur, Helen Lieroos, "Our thirsty land", mixed media, Gillian Rosellini.Zimbabwes konstnärer tassar fram
Medan Zimbabwe sluter sig allt mer mot omvärlden spirar den politiska konsten
under ytan.
− Konsten är en av få arenor där kritik mot regeringen fortfarande är möjlig, säger Manuel Bagorro, konstnärlig ledare för festivalen HIFA, Harare International Festival of Arts.
I februari 2007 firade Zimbabwes president Robert Mugabe sin 83-årsdag. Av ledningen för sitt eget parti Zanu-PF uppvaktades han med en uppstoppad krokodil − en symbol för visdom och klokhet. Ett TT-telegram rapporterade att brödet samma vecka tog slut i de flesta av huvudstaden Harares butiker.
För tio år sedan var Zimbabwe, beläget mellan Mocambique och Botswana, den afrikanska kontinentens hopp. Sedan dess har presidentens alltmer oförutsägbara ledarskap drivit landet mot ruinens brant. Inflationen är för närvarande 1 600 procent − högst i världen. Arbetslösheten ligger på 80 procent.
Femte omgången av konstfestival
I detta land med mycket begränsad yttrandefrihet och en splittrad opposition förbereder man ändå som bäst den femte omgången av konstfestivalen ”HIFA” − Harare international festival of arts. Att försöka intervjua festivalens konstnärliga ledare Manuel Bagorro blir som en illustration över villkoren för alla som arbetar i landet. Att komma fram på telefon är som en lotterivinst och ständiga strömavbrott lamslår all datorkommunikation i timmar åt gången, vilket gör e-post lika vanskligt. Efter närmare en veckas fruktlösa försök lyckas vi ändå få kontakt.
Unikt i hela Afrika
− Zimbabwe efter självständigheten 1980 var unikt i hela Afrika, säger Manuel. Optimismen under de första åren gjorde att konsten och kulturlivet blomstade. Många konstnärer som levat i exil flyttade hem igen. De tog med sig kunskaper och massor av inspiration från Väst. Det var en oerhört produktiv period, då även populärkulturen hittade en publik. Nu är det tvärtom, många skickliga kulturutövare flyttar härifrån, mest av ekonomiska skäl.
Dolda budskap
I ett samhälle där alla former av opposition trycks ner spirar ändå den politiska konsten, berättar Manuel.
− Faktum är att teater och bildkonst är de enda arenorna som finns kvar för att uttrycka ilska och frustration gentemot Mugabe. Meddelandena är ofta dolda eller kodade, men nog så tydliga för allmänheten!
Zimbabwe har slutit sig mot omvärlden de senaste åren. Har det påverkat konstnärernas arbete?
− Absolut! Det har blivit mycket svårare för alla. Organisationer som funnits i 15 år eller mer har nu svårt att fortsätta verka. Tillgångarna i olika bidragsfonder krymper och konstnärerna själva tillbringar det mesta av sin tid åt att få ekonomin att gå ihop.
Kan inte uttrycka vad som helst
− Det gäller att tassa fram. Man kan inte uttrycka vad som helst!
Det berättar Addelis Sibutha, chef för konstgalleriet i Bulawayo, Zimbabwes andra stad och provinshuvudstad i Matabeleland i södra Zimbabwe. Även denna intervju försvåras rejält. När ett mejl med hennes svar på omvärldsredaktionens frågor slutligen når fram har det varit på resa genom kabelnätet i två dygn.
National Gallery in Bulawayo är en få konstinstitutioner i södra Afrika som gjort sig ett namn i Europa. Mycket tack vare dess förra chef Yvonne Vera, som också var en framgångsrik författare. Hon avled 2003.
Svårt att arbeta internationellt
Sanktionerna mot Zimbabwe och landets dåliga rykte utomlands gör det svårt för galleriet att arbeta med internationella utställningar. I stället satsar man på lokal och regional förankring för att lyfta fram konstnärskap från Bulawayo och Matabeleland. Man lägger också stora resurser på vandringsutställningar för att nå ut till nya målgrupper utanför staden. På det sättet hittar man också nya talanger som kanske så småningom kan få en chans att ställa ut sina verk
− Galleriet sträcker sig över många gränser: ålder, kön, hudfärg och social ställning. Förr var det här ett reservat för en vit överklass. Så är det inte längre, nu är alla välkomna på samma villkor!
Måleriet utvecklas mest
Den mest internationellt kända konstformen i Zimbabwe är de stenskulpturer som härstammar från den dominerande folkgruppen Shona. Under 60-talet orienterade sig många stenskulptörer mot mer västinfluerade uttryck och teman. Shonaskulpturerna har fortfarande en viktig plats även om många anser att den konstnärliga kvalitén försämrats de senaste åren.
Måleriet är den konstart som utvecklas mest, påpekar Manuel Bagorro, och det beror inte minst på de ekonomiska omständigheterna.
− Vi har sett flera äventyrliga experiment med installationer och konceptkonst. Intresset för hur till exempel installationskonst skulle kunna användas för att ställa politiska frågor är intensivt. Många är också intresserade av multimedier − videokonst och datorgrafik med mera − men här finns varken rätt utbildning eller rätt utrustning.
Materialbrist ett hinder
Bristen på material är ett hinder för de flesta av Zimbabwes konstnärer. Även när förbrukningsmaterial som färg, dukar och annat finns att tillgå är det få som har råd med det.
− Men bristen skapar också kreativet: Många konstnärer har börjat arbeta med
skrot och upphittade föremål, berättar Addelis Sibutha.
Hiv och aids, fattigdomen, arbetslösheten och hyperinflationen − det är viktiga teman för många av de konstnärer som ställer ut på National Gallery in Bulawayo. Men också människors stora värme och generositet trots Zimbabwes svåra situation.
− Det är ingen snygg historia. Det handlar om mänskligt lidande. Många konstnärer söker tröst i sitt arbete. De uttrycker förhoppning och en strävan efter förändring, de söker ett nytt sätt att leva, ett liv!
Mårten Janson, omvärldsredaktör på Riksutställningar