© Lida Abdul
Lida Abdul: "Man kan aldrig stanna i den värld man föds till"
Ruiner hör till konstnären Lida Abduls viktigaste råmaterial. I sina videoverk ger hon sig i kast med frågor om minne och förlust. Men begreppet ”kulturarv” har hon svårt för.
Afghanistans sönderbombade kulturarv är ett viktigt tema i Lida Abduls konst. Videoverket "Bamiyan" visar hur tjugo män bankar stora stenar mot varandra. Stenarna är rester från de världsberömda Buddhastatyerna som talibanerna sköt sönder med kanon år 2001.
I "White House" målar hon Kabuls husruiner vita.
− Genom att måla ruinerna försöker jag antyda lösningen på problem som är betydligt svårare än att bygga upp ett sönderbombat hus. Men jag ville också bevara ruinerna för framtiden, inte som monument utan som ruiner.
I Kabul halva året
Lida Abdul är född i Afghanistans huvudstad Kabul. När Sovjetunionen invaderade landet tvingades familjen fly och hon växte upp i Tyskland och Indien. Numera bor hon i Kabul halva året, resten av tiden reser hon mellan sina utställningar på olika platser.
"De andras" kultur
Ett problem med begreppet "kulturarv", enligt Lida Abdul, är att allt för många bara accepterar den kultur som man kan identifiera sig med.
− Om du inte känner igen "de andras" kultur − bomba dem, och sedan kan du ge dem pengar till att bygga upp nya monument i ditt namn!
Ändå tycker hon det är viktigt att bevara kulturarvet. Frågan är vems historia man ska berätta när man bygger museer för att bevara det förflutna.
− Traditionella museer handlar väldigt ofta om krig − vi kan gå dit och känna att allt har blivit bättre. Själv har jag alltid tyckt att dem som hyllar kriget är det största hotet mot fred och försoning.
Varför valde du att bli konstnär?
− Det finns ingen rak linje som binder ihop den jag är i dag med den jag var för flera år sedan. Att bli konstnär handlar mycket om att bli avvisad, att misslyckas. Kanske inte i sin konst, men i relation till den värld man växer upp i. Man kan aldrig stanna kvar i den världen − men man måste ha den intill sig så att man kan gå in den i när ens fantasivärld blir alltför välbekant.
Du involverar ofta afghanerna själva i dina installationer. Hur reagerar de på dina frågeställningar, och på det sätt du närmar dig dem?
− Först brukar folk tänka att mina grejer är lite knäppa. Efter en dag eller så kommer många fram till mig och säger att "På något sätt förstår jag nu vad det är du försöker göra!" Sedan ger de sig iväg och ägnar sig åt sina egna grejer. Det blir rätt stökigt med mycket förseningar, vilket jag gillar på något vis.
Vilken sorts utveckling skulle behövas i Afghanistan för att ge samtidskonsten en starkare ställning?
− Tja, titta på vad som fortfarande sker i landet! Vi behöver massor av tid, vi måste ägna oss åt att gräla och argumentera. Vi behöver avslut och nya öppningar, nya grupperingar i samhället. Så småningom kommer något nytt att växa fram. Jag tror inte att det kommer att hända innan det sker större förändringar i hela landets kultur.
Mårten Janson
Sidan uppdaterad: 04 mar 2009 13:23 |
|