Att söka själar på museet

Bryssel

Det finns inget ”Omångkulturellt” center i Sverige. Guskelov. Provokationer inom museivärlden kommer nästan alltid från samma sociopolitiska ringhörna. Men i resten av världen ser det annorlunda ut. Mathias Strömer funderar kring museets själ och museer som vill vinna besökarens själ.  

Har museernas hus något väsen och själ, eller gör det blott drängtjänst som tidens träl?

Esaias Tegnér undrade detta för bra länge sedan. I dag är han inte ensam. Tvärtom sysselsätter dessa frågor horder av personer, både på och utanför museerna. Vad är egentligen ett museums själ? Detta sökandets intresse har likheter med den curatoriella praktik som ofta benämns som ”paracuratoriell”, en praktik som tidigare mer skedde vid sedan av utställningsskapandet eller som förmedling. Den ungerska curatorn Lívia Páldis definition på det populära fenomenet är så klar att den bäst återges i sin helhet: ”the term, which encompasses lectures, interviews, educational events, residencies, publications, screenings, readings, and performances, implies an intertwining net of activities as well as diverse modes of operation and conversation based on more occasional, temporary alliances of artists, curators, and the public.” Detta är förstås en inte helt oproblematisk situation (i dagens flytande modernitet om man vill). Inom fragmentariseringen av kulturlivet och kaoset av “events” publiken befinner sig i, riskerar den ”paracuratoriella” praktiken att snarare bidra till förvirring än förståelse. Ännu mer förmedling, ännu mindre produktion. The American Museum of Association borde ha en hygglig uppfattning vad ett museum som sådant uppfattas som. Som USA:s nationella branschsorganisation för de runt 400 000 personer som arbetar inom museiväsendet i världens enda supermakt. Om inte annat.

Så här säger våra speciella vänner:

Americans view museums as one of the most trustworthy sources of objective information… People of all ages and backgrounds come to learn about the past and present, the natural and cultural world, and human creativitythrough unique museum experiences….

Children find the spark that inspires them to become scientists, artists, political leaders, historians, and entrepreneurs.

Barn som inte vill bli politiker, konstnärer, historiker, entreprenörer eller vetenskapsmän får alltså gå någon annanstans. Det besvärliga i sammanhanget är dock att människor, även i USA, tenderar att ha olika uppfattningar om sakernas tillstånd. Även om sakernas ursprung:

http://www.youtube.com/watch?v=7X2G2W43l44

Arkitekten Christian de Portzamparc, med kontor i Paris, New York och Rio, har i många banbrytande museibyggnader sökt skapa en byggnadens ”själ”. Han beskriver gärna själv sitt arbete som sökandet efter en ”platsens poesi”. Ett lyckat exempel från senare tid är Tintin-museet utanför Bryssel, Musee Hergé, invigt 2009. De Portzamparcs museer och kulturhus sätter tonen direkt – de försöker i minsta detalj uttrycka och framhäva verksamheteten. Starkt och ödmjukt på samma gång. Musee Hergé är i ett stycke en hyllning till ”den klara linjens mästare”, en byggnad som andas detta Hergés signum.

Den ”kulturella medinan” CasArt (ett jättelikt kulturhus som är planerat att invigas 2014 i Casablanca) som de Portzamparc ritat har alla möjligheter att bli ett kommande skolexempel på ett museum som lyckas med en och tydlig ”själ” vara integrerad i sin miljö.

Ett annat museum som redan har en mycket tydlig ”själ” är det lilla Museo Interreligioso, som huserar i borgen Barbarossas källare, högst upp i den medeltida bergsstaden Bertinoro i norra Italien. Museet visar den samhörighet och de gemensamma grunder som de abrahamitiska religionernas historia (islam, judendom, kristendom) runt medelhavet har.  Genom olika rum leds besökaren från århundrade till århundrade, kronologiskt fram till idag. Ett rikt urval föremål (borgen har agerat påveresidens en stor del av sin historia) tolkar tiderna, ”är” tiderna, har lika mycket dialog med varandra som besökaren. Museet uttrycker en häpnadsväckande sakral ”själ” och är den mest drabbande museisituation som försöker förhålla sig till Holocaust. Som åtminstone undertecknad mött.

Om (verkligen inte litet ”om”)ett museums essens – detta där som ett museum andas och uttrycker - kan beskrivas som en ”själ” är det kanske dags att den ”paracuratoriella” praktiken lägger till ”självsökning” till tjänstgöringslistan? Om detta är ett sätt att undkomma att vara ”tidens träl”? Praktiken får utvisa.

Not:  Bilden på dinosaurien kommer från Creation Museum i USA. Det är nog på sin plats att nämna att den inte har med museets utställningsverksamhet att göra. Den är ”…obviously just a fun part for kids…”, enligt museets chef. Bara så ni vet alla barn! Dinosaurien är för övrigt gjort av Buddy Davis, Kentuckys finest, och ingen annan. Buddy är den uppskattade låtskrivaren bakom örhängen som ”I Believe” och ”Lord, We Need More Godly Men”, vid sidan av sin karriär som palio-artist. Han har gjort över 60 dinosaurieskulpturer. Vad kan Creation Museums ”själ” vara? Ni vet var ni ska höra av er om ni vill ägna ett stycke ”paracuratoriell” möda åt det.

Lyssna så länge på Buddys ”I Know All the Dinosaurs”.

Mathias Strömer