Förklätt galleri

London Se på karta

Hauser & Wirth Gallery ligger mitt på Piccadilly i London. Helen Cocker berättar om när hela galleriet förvandlades till ett medborgarkontor – ett möte mellan konsten och livet.

Under den dallrande heta Londonsommaren tog något överraskande plats i den välbekanta miljön i stadens hjärta. Någonting oväntat bröt av mot den lokala miljön med trafik, turism, cityanställda och shoppare. De som strosade förbi Piccadilly Circus lade först inte märke till det. Allt verkade vara och kändes precis som det gjorde dagen innan. Men så småningom började man se att något var annorlunda med en viss byggnad. Det internationellt kända galleriet London Hauser & Wirth Gallery vid Piccadilly hade försvunnit och på dess plats tronade ett splitternytt medborgarkontor.

Bankfilial

Den historiska byggnaden som tillhörde Hauser & Wirth var ursprungligen en filial till Midland Bank. Den byggdes på 1920-talet av Sir Edwin Lutyens och förvandlades sedermera till ett konstgalleri 2003. I sedvanlig stil skrevs galleriets namn med nedtonade, men kraftiga, bokstäver tvärs över tegelfasaden och affischer annonserade om kommande utställningar i prydliga glasmontrar. Men i vad som verkade vara en tyst förvandling hade alla spår av galleriet nu försvunnit. På en ny skylt vid byggnadens entré kunde man utläsa Piccadilly Community Centre. Förbipasserande såg förvånade ut: Hade galleriet gått i konkurs?

Inget om konstnären

Trots alla frånvarande yttre tecken på det tidigare topprankade galleriets existens fanns Hauser & Wirth fortfarande i allra högsta grad kvar. Deras webbsida fortsatte att visa information om de senaste utställningarna, inklusive ett pressmeddelande om ”Piccadilly Community Centre”. Men inget skrevs om konstnären bakom projektet och under de första veckorna efter öppnandet fick man inte mycket information från de anställda. De som låg bakom projektet vägrade svara på frågor och menade att de “inte befann sig i en position där de kunde genomföra intervjuer” och att Piccadilly Community Centre var “ett projekt som initierades av Christoph Büchel, men det saknade intendent och därmed fanns ingen intendent att intervjua.” Man betonade att det bästa (och enda) sättet att uppleva det senaste verket av den schweiziske konstnären Christoph Büchel, berömd för installationer där besökaren deltar fullt ut, var att delta i utställningen.

Fullt fungerande medborgarkontor

Entrén till Piccadilly Community Centre var tom. En anslagstavla full med affischer annonserade evenemang för den kommande veckan: datakurser, graviditetsyoga, rockringsövningar, pensionärsfäktning, speed-dating för seniorer, filmklubbar med mera. Det var verkligen ett fullt fungerande medborgarkontor. Så vem organiserade alla dessa aktiviteter? Enligt webbsidan, som skapats speciellt för evenemanget, drevs kontoret “av en frivillig kommitté av engagerade människor från lokalsamhället”. Men snart kunde man skönja tecken på att det inte var en genuin social träffpunkt. De unga “volontärerna” avslöjade att de i själva verket var gallerianställda som anställts av och arbetade för Hauser & Wirth. 

Välkomnade besökare

I matsalen satt en anställd bakom ett skrivbord och välkomnade besökare. Han hälsade på alla med samma fras: “Välkommen, är du här för att ta dig en titt?” Utanför fanns ett litet kontorsutrymme med ett skrivbord med datorer där besökarna kunde slå sig ner och läsa sin e-post och surfa på Internet. Två äldre gentlemän och en ung kvinna var fullt upptagna med att surfa på nätet. Längs korridoren fanns små, inramade bilder med målningar av konstnärer som Van Gogh sida vid sida med kitschiga tryck av den typ man brukar hitta på loppmarknader. En andra våning hade installerats med en stor danslokal komplett med ljuskronor och trägolv samt ett bönerum, ett sällskapsrum och ett kontor. Allt såg använt ut, som om det hade funnits där i flera år. Till och med doften kändes autentisk. En tedans var i full gång i sällskapsrummet där en rockringskurs just hållits. Ett flertal pensionärer skrattade och skämtade över en fika medan de tittade på andra par som virvlade runt på dansgolvet och svängde på höfterna. Var detta framtiden för moderna konstgallerier? 

Second hand-butik

Längre ner i korridoren fanns en second hand-butik som sålde gamla videokassetter, kläder, tidningar, skivor och diverse andra föremål. En ung man satt bakom kassadisken.

– Allt här kommer från olika välgörenhetsbutiker, berättade han.

– När utställningen avslutas skickas det antingen tillbaka, eller så kanske konstnären vill köpa en del av det.

Mycket folk

En flicka i småprickig klänning kikade igenom en fyndlåda i jakt på en axelremsväska i läder.

– Det brukar vara mycket folk här, fortsatte mannen i kassan, och vi har sålt en hel del. Pengarna går till välgörenhet.

Mindre ledtrådar

Det fanns inga spår av det tidigare existerande galleriutrymmet där konstverk brukade visas. Bara mindre ledtrådar berättade om dess tidigare existens. Ett Mark Rothko-tryck i bönerummet antydde en mer konstlat kontemplativ konstvärld, en falsk reproduktion använd som meditativ rekvisita. Om man tog en mer ingående titt på de olika rummen kunde man snart se att allt var rekvisita, ett falsarium, eller en cynisk bild av både det etablerade galleriet och dess försök att nå ut till samhället.

Enkel stege

Ytterligare en trappa upp via en enkel stege tog man sig upp på taket, men inte utan att först passera en öppning i väggen till vad som såg ut som en gammal kvart. Urdruckna ölburkar låg slängda på golvet. En nedsutten fåtölj framför en flimrande tv-apparat rymdes bland en del av skräpet. Med tanke på att resten av byggnaden var utrustad som ett genuint medborgarkontor skorrade dessa utrymmen med skräp och människoliv i exil illa mot den övriga miljön. Det var tydligt för dem som vågade sig uppför stegen att saker och ting inte var vad de såg ut att vara. Kanske var det inget sammanträffande att utställningen hölls i en lokal som tidigare inhyst en bank.

Förklädd gallerianställd

På taket satt en annan gallerianställd förklädd till frivilligarbetare och läste en bok.

– Jag gillar inte att kalla det för utställning, sade hon och blickade ut över kycklingbenen och de smutsiga täckena som låg i travar i ett hörn.

– Snarare ett zoo för människor!

Här hände något obehagligt och man kände ett behov av att ifrågasätta. En trappa ner skrattade människor, dansade och drack te, men bakom stängda dörrar tvingade fullskaliga konstinstallationer besökaren att betrakta scenen igen och denna gång se den som något falskt. Eller kanske bara som ett galleri.

Social träffpunkt

Ändå kunde ingen förneka att byggnaden genuint användes som en social träffpunkt.

– Folk strömmar hit från alla möjliga håll och kanter, inte bara från de närmaste omgivningarna, sade gallerimedarbetaren.

– Många utrymmen i det lokala samhället har stängts och den här lokalen visar verkligen på behovet av ett medborgarkontor i området ... vi har förstås kunnat göra mer än ett genomsnittligt medborgarkontor eftersom vi har galleriets pengar i ryggen.

Lösa sociala problem

Under de senaste åren har Londons konstscen sett en ökning av konstnärer som skapar konst tillsammans med allmänheten utanför de konventionella gallerierna. Dessutom har statligt finansierade gallerier ofta drabbats av nedskärningar. Samtidigt förväntas gallerierna att arbeta mer med utbildning och med att involvera lokalsamhället. Statliga myndigheter anklagas för att använda gallerier för att lösa sociala problem där traditionella metoder har misslyckats. 

Vid Piccadilly Community Centre berättar den hyperrealistiska miljön, som Christoph Büchel skapat, motsägelsefulla berättelser, vilket gör dessa frågor komplicerade. Genom att skapa ett kortsiktigt, gallerifinansierat socialt centrum lyfte han fram frågan om konstnärens roll som social entreprenör och skapade möjlighet för besökaren att ta del av galleriet på ett oväntat vis. Frågan hängde i luften: Demonstrerade den här utställningen pressen på konstnärer och gallerier att skapa en social regeneration? Såg allmänheten att de blivit en del av en tillfällig lösning eller ett intrikat spel?  

Användes som mötesplats

Oavsett dessa frågeställningar och trots en och annan konststudent eller kulturellt medveten besökare som genomsökte korridorerna i jakt på tecken på konst kom de allra flesta dit för att använda utrymmet som just en social mötesplats. Och besökarna var inte de enda som drog fördel av detta: de gallerianställda trivdes verkligen med att jobba där. – Konstnären är inte här så det är vi som pratar med alla besökare. Vi har fått väldigt fin kontakt med människorna som använder det här utrymmet, många vänskapsband har knutits och vi försöker hitta en plats för det här lokalsamhället.

Sista dansen

Oundvikligen och obönhörligen närmade sig den sista dagen för Piccadilly Community Centre. Den sista tedansen hölls och deltagarna kom för att ta farväl.

– Jag kommer verkligen att sakna den här platsen, sade en man.

– Det är vad jag tänkte när jag gick uppför trapporna vid stationen i morse. Att komma hit har blivit en trevlig vana. 

Återgår till det vanliga

I dag kan man besöka Piccadilly Communitys webbsida och läsa om hur man “varje år sätter upp en minnestavla för en volontär som ett tack till samhällets alla frivilligarbetare.” Men det är bara fiktion. Den dystra verkligheten är att evenemangskalendern är tom. Alla människor som hade roligt under yoga- och krokikurserna är inte längre där. Galleriet återgår till det vanliga i höst med nya utställningar, men vad kommer att hända med Piccadilly Community Centre? Har projektet inspirerat till nya band som är tillräckligt starka för att skapa ett lokalsamhälle som får liv någon annanstans, eller var den alternativa användningen av galleriet helt enkelt en tillfällig förändring, som kritiserade ett system inifrån och lämnade deltagarna med minnen om en social scen de en gång tillhörde? Det är något som tiden får utvisa, men så här långt har utställningen fört med sig en fräsch syn på vad det innebär för ett galleri att omfamna den pågående kollisionen mellan konsten och livet.

E.H. Cocker är konstnär och författare bosatt i London

Länkar

Riksutställningars medarbetare Mathias Strömer reflekterar kring verket: Kramkalas på Piccadilly

Hauser & Wirth