Kramkalas på Piccadilly

London Se på karta

Jermyn street är gatan som gäller om man nu måste driva runt Piccadilly. Det är på Jermyn du hittar de seriösa klubbarna. De utan skyltar. Med tjocka gardiner och cigarrer och medlemmar och bilar. På Jermyn kan du köpa yachtbåtar som matchar finlandfärjor, handsydda hattar och kostymer, överklasskulpturer och vitrinskåpsporslin. Man promenerar med händerna på ryggen och dricker franskt bra vin. Det är flaggor, diskretion, portuppgångar med rosa marmor och regnskogsvirke, bedårande, förstaklass, exkluderande.

På den bredare granngatan Piccadilly dricker man skräpkaffe i pappmuggar från låtsasitalienska kedjor med rosterier runt Gatwick i stället för Linate. Man släntrar runt i fula kortbyxor i alla färger utom jordens. Man är turist och det är inte en chans att man sitter vid ett bord och äter. Mackor med så mycket bröd att det växer i munnen, hamburgare, langos, korvar – mat man håller i handen. Äter gående. Sitter gör man när en liten paus behövs. Helst på trottoarkanten. Det viktiga är att vara i vägen. Gatan är ett dockskåp över ”england” med skithotell som är svindyra eller svinbilliga, köer med 90 procent bussar och lastbilar, mat, kläder, burkar, skräp och oväsen. Man skulle lätt kunna ordna charterresor hit med nöjda kunder som inte tar sig ett steg från gatan. Ungefär som de listiga engelska charterbolag som ordnade resor till Turin och Rom innan de engelska lagen förbjöds att spela i de europeiska cuperna under ett par år. Det enda fansen såg var motståndarnas arena och ett centralt beläget torg där endast medresenärerna vistades. Lokalbefolkningen var livrädd och höll sig borta från de gravt onyktra falsksjungande sköningarna eller var mordisk till sinnet och hölls då borta av landets polismakter.

Mitt i härligheten Piccadilly i dag utgör finns sedan runt 10 år det formidabla galleriet Hauser & Wirths Londonfilial. I en stor före detta edwardiansk bank mellan en liten kyrka, en loppmarknad och en exklusiv köksbutik. Det här är galleriet som mönstrar kioskvältare inom den internationella samtida konstcirkusen. Galleriet som har råd. Som inte behöver hyra kyffen bland bilmeckar och kebabhak i Londons utkanter. Londongalleriet har visat rent vansinnigt bra utställningar genom åren. Det bästa har alltid varit mer eller mindre platsspecifika historier.

Så. Korvgrillningskonst skulle man kunna kalla en sorts konst som under 90-talet var det nya svarta. Konstnärerna iordningställde rekvisita som besökarna använde för att fullborda verket. Det lagades mycket mat, sportades en del. Umgicks. Den här konsten har ofta i Sverige kritiserats för att lite cyniskt behandla publiken som ovetande rekvisitapjäser. ”Jasså, var det ett konstverk jag var en del av… jag borde aldrig smakat gratiswoken”.

Under sommaren har turister och londonbor kunna släntra in på ett fullt funktionellt Community Center med ett rikt urval lektioner och möjligheter. Bönerum, datarum, bar och matsal. Kurser i yoga, speed dating för pensionärer och möten med lokala politiker. Den ideella organisationen bakom vill öka livskvaliteten för lokala medborgare genom att erbjuda hälsosamma och utbildande sätt att mötas och lära sig nya skills. För ung som gammal. Allt komplett med hemsida och kexiga affischer. Inte ett spår av galleriverksamheten eller konsten. Alltihop är förstås ett verk.

Jag ska ärligt erkänna att när jag släntrade förbi med gåmat i somras blev jag lite besviken över att Hauser & Wirth flyttat. Och att det nu drevs ett medborgarkontor där i stället. Jag gick inte in. Fäktning, tai-chi, samlingslokal för det konservativa partiet…herregud. Jag förstod inte vad det handlade om förrän jag råkade läsa en notis i Time Out någon dag senare. Dumstrut på.  Och besök direkt därefter.

Upplevelsen var förstås kraftigt präglad av fadäsen och det var inte samma entusiasm i mina yoga-övningar och grönsaksgumbos. Nu kommer den svenska politiskt korrekta miljondollarsfrågan: gissa hur många besökare som begrep att de var delaktiga i ett konstverk? Även om det kan vara givande att agera voyeur i ett sådant här sammanhang är upplevelsen ändå rätt begränsad. Verket heter medborgarkontor, ser precis ut som ett sådant och fungerar därefter. Ergo: det är ett medborgarkontor. Och om man nu ska besöka andras verkligheter är det kanske andra mikrovärldar som i alla fall får mig att ansöka om medlemskap. Hur behjärtansvärt det än är med konst som är så här pass nära människors vardag och gör skillnad. Det är den schweiziske konstnären Christoph Büchel som ligger bakom det hyperrealistiska allkonstverket. Büchel har gjort sig ett namn med sina uppbyggda specialmiljöer, ofta stora och kostsamma med överraskande detaljer. Lite mer slipad och smart än sin landsmans Ruedi Giger sf-miljöer och lite mindre poetisk än Mike Nelson, men i likhet med de båda klaustrofobiskt, mardrömsaktigt.

Poltitiskt sinnligt råbuseri med hjärtat på rätta stället och uppfuckat hjärnkontor. En särskilt skicklig del i Büchels verk måste ändå vara den fenomenalt fula baren, komplett med genialt dåligt urval drycker, affischer och rutten inredning. En Geigerliknande dystopi av det offentliga Englands nedmontering (pub betyder ju public house) någon? Fast bara med så mycket mer mänskliga monster lurande i skuggorna.

Mathias Strömer