10 tips till museer som vill uppdatera basutställningen

funäsdalen

Sara Lindquist och Elfrida Bergman. Foto: Sara Lindquist, CC
Projektet Arkiv Q har fört in fler berättelser och perspektiv i Fjällmuseets samlingar och basutställning. Här delar museichefen Ola Hanneryd och konsulterna Elfrida Bergman och Sara Lindquist med sig av sina tips till andra museer som vill uppdatera sina utställningar med enkla medel.

1. Sätt igång. Bara gör det.

2. Sök upp gräsrötter där de befinner sig, på deras arena. Förvänta er inte att de ska komma till er även om ni bjuder in. Arvodera alla gräsrötter och representanter från olika grupper. De ska inte känna tacksamhet för att ni tar upp deras perspektiv, det är museet som ska vara tacksamma för att de är beredda att hjälpa er utvecklas.

3. Bjud in till kritik. Anlita någon för att vara riktigt hård mot er basutställning, er tillgänglighet, er verksamhet. När ni får kritiken ni efterfrågat, lägg inte energi på att förklara varför det är som det är. Ta istället avstamp i kritiken och fokusera på hur ni ska göra saker bättre framöver. Bjud också in till kritik från besökarna. Synliggör tydligt att ni vill vara ett demokratiskt, tillgängligt och normmedvetet museum och att ni välkomnar besökarna att berätta för er när ni misslyckats. Be dem att ge förslag på vad ni kan göra bättre. Var specifika och uttryck att det handlar om mänskliga rättigheter, demokrati och normer – om ni bjuder in till allmängiltig kritik riskerar ni att bara få omdömen om fikat i kaféet eller att det är ”mysigt att gå på museum”. Meddela besökarna att personal på museet välkomnar besökarnas åsikter – och se till att det verkligen är så.

4. Synliggör att ni är i en process. Ni behöver inte vänta tills ni är färdiga med att offentliggöra satsningen. Detta fungerar särskilt bra om ni också tar emot kritik med öppna armar.

5. Fråga efter berättelserna.  De flesta av oss har säkert egna historier om människor som stått utanför samhället, kanske varit i beroendeställning eller inte varit inkluderade i den egna familjen – tag fasta på dem! Fråga äldre närstående om de till exempel har känt personer som kanske inte gifte sig eller som bröt mot konventionerna när det gällde den egna försörjningen, och prata om orsakerna och om hur de här människorna levde. Att på måfå leta spår direkt i arkiven kan vara svårare, då är det lättare att ta hjälp av en släktforskarförening för att fråga vad de har stött på under sitt arbete – marginalanteckningar i kyrkböckerna, rättsfall, bilder och berättelser. Dela ut blad med frågor till besökare på hembygdsgården eller föreningshuset. Använd sociala medier och synliggör och berätta om det pågående arbetet. Berätta att detta är långsiktigt. Sök allierade, som kan stötta med råd och dåd under arbetet.

6. Låt det ta tid. Ett förändringsarbete behöver processas under en längre tid, det kan inte vara en happening utan behöver byggas in i strukturerna och i det vardagliga arbetet. En erfarenhet av projektarbetet är att det är tidskrävande att arbeta med det historiska materialet, eftersom det vi är intresserade av ofta är så fragmentariskt bevarat, i form av korta anekdoter eller marginalanteckningar.

7. Använd specialistkunskap. Det krävs ibland också särskild kunskap om vissa samhällsfrågor under olika epoker – till exempel i synen på sexualitet, arbete och brottslighet – för att spåren ska bli synliga. En annan erfarenhet är att det kan krävas särskilt stöd i arbetet, just vad gäller frågeställningar om funktionalitet, genus, queerteori, normativitet, också ur ett historiskt perspektiv, och att museets – eller personliga – erfarenheter inte alltid räcker som underlag.

8. Använd flera expertiser.  Arkivarierna måste inte bli queerteoretiker eller normkritiker, precis som att de normkritiska konsulterna inte behöver vara experter på arkivering. Samarbeta, kommunicera, utbyt perspektiv, erfarenheter och tankar. Om var och en gör det de är bäst på men samtidigt är nyfikna på andras kompetenser och perspektiv kan det uppstå magi.

9. Involvera hela organisationen.  Säkerställ att det finns ett genuint engagemang på flera, helst alla, nivåer på institutionen, exempelvis styrelse/ägare, ledning, pedagoger, arkivarier, kuratorer. Det är nödvändigt för projektets implementering och långsiktighet, men också för att förenkla och fördjupa utförandet. Alla behöver inte ha samma driv, men det måste finnas en vilja att hjälpa till i projektet. Om ni tar in konsulter: Tro inte att de kan göra hela arbetet. De som arbetar på museet är de som är bäst insatta i den lokala/regionala historien och föremålen i arkiven. Hitta olika motiv och drivkrafter som kan tilltala olika anställda på museet. Ordna föreläsningar/utbildningar för personalen där innehållet är anpassat för olika instanser på museet.

10. Det är lättare än du tror. Motståndet från omgivningen har i alla fall i vårt fall visat sig vara litet eller obefintligt. Att tala om utanförskap och om människor som inte har varit inkluderade i samhället eller i sin egen familj har väckt förståelse för frågorna. I mötet med andra små organisationer, till exempel hembygdsföreningar brukar Ola Hanneryd ta upp att även om den här typen av arbete kräver tid och tålamod, och ibland hjälp i fråga om kunskap, är erfarenheten att det egentligen inte varit så svårt. Berättelserna har ibland kommit till oss, nästan sökt upp oss. Ta på nya glasögon, och försök att läsa mellan raderna. Sök de möjliga, alternativa berättelserna!

Läs också: Så förnyade Fjällmuseet sin basutställning


Ola Hanneryd, museichef på Fjällmuseet. Foto: Härjedalens fjällmuseum AB
 
 

Dennis Josefson
Marknadsförare

Uppdaterad: 2 Feb 2017 15:57 Print