Breddad kulturfinansiering – vilka blir konsekvenserna?

Stockholm


David Karlsson är idéhistoriker och kulturskribent. Måndag den 4 juni ledde han samtalet  ”Som man breddar får man ligga”, om breddad finansiering av kulturen, i ABF-huset i Stockholm. Här skriver han om kvällens slutsatser för Spanas läsare. 

Det dök upp 2010  – men vad begreppet ”breddad finansiering av kulturen” står för är långt ifrån uppenbart. Och vilka blir konsekvenserna? Detta är temat för en serie utfrågningar arrangerade av en rad konsthallar i Stockholm.

Själv var jag – tills jag kontrollerade saken – övertygad om att uttrycket stammade från Kulturutredningen. Det vill säga från den statliga utredning som hade regeringens uppdrag att se över hela den svenska kulturpolitiken och som, under stor uppmärksamhet, avlämnade sitt betänkande i februari 2009. Den kulturutredning som myntade begrepp som ”aspektpolitik” och ”portföljmodell”, glosor som sedan dess flitigt förekommit i svenska  kulturbyråkratiska diskussioner, hade säkert, tänkte jag, även hittat på uttrycket ”breddad finansiering”. Jag borde veta, för jag var själv under ett år sekreterare i denna utredning och minns de intensiva diskussioner vi förde. Och som jag mindes det pratade vi mycket om just breddad finansiering. Men kanske minns jag fel, eftersom uttrycket inte förekommer någonstans på utredningens niohundra sidor.

”Stärks om den värnas av många”
Nyligen kallade ett antal aktörer i konstvärlden till debatt i frågan. Den 4 juni fylldes Kata-salen i ABF-huset i Stockholm av åhörare redo att ta del av en diskussion under rubriken ”Som man breddar får man ligga”. Själv hade jag i uppdrag att leda samtalet. I inbjudan hade arrangörerna – konsthallarna i Botkyrka och Tensta, Konsthall C, Mossutställningar och Marabouparken – citerat ett annat uttryck från Kulturutredningen: ”Kulturens frihet stärks om den värnas av många”. Denna trosbekännelse till värdet av pluralism på kulturfinansieringens område förekom flitigt i Kulturutredningens presentationer av sitt arbete, men inte heller detta uttryck sattes på pränt i det slutliga betänkandet.

Samtidigt med planerna på Kulturbryggan
Efter att ha grävt lite i diverse skrivelser, promemorior och rapporter kan jag konstatera att uttrycket ”breddad finansiering” förefaller komma upp till ytan på kulturdepartementet någon gång under år 2010.  Uttrycket förekommer exempelvis inte i den viktiga proposition som 2009 skrevs på grundval av Kulturutredningen, Tid för Kultur. Inför 2010 får däremot Kulturrådet i sitt regleringsbrev veta att de ska kartlägga, analysera och undersöka hinder för ”breddad finansiering av kulturverksamheter i Sverige”. Samma år börjar planerna på Kulturbryggan, den länge emotsedda efterföljaren till Stiftelsen framtidens kultur, ta form. Och i det arbetet dyker formuleringen upp, och blir sedan viktig för dess arbete. I den utredning Kulturbryggan presenterade i mars i år (SOU 2012:16) talas det om att ”hitta modeller för”, ”skapa incitament för” och ”uppmuntra” till breddad finansiering.

”Finns sällan stor plan”
Men vad betyder då detta ”breddad finansiering”? Är det ett sätt att säkra kulturinstitutioners överlevnad i en tid av sviktande offentliga finanser? Eller är det en nyliberal dimridå bakom vilken nedskärningar i de offentliga kulturutgifterna planeras? Eller är det möjligen en listig överlevnadsstrategi för kulturaktörer som inte vill vara helt överlämnade åt offentliga beslutsfattares välvilja? Det vore nog en överdrift att påstå att alla dessa frågetecken rätades ut under diskussionerna på ABF-huset. Men kanske klarnade ändå något.
Jonas Anderson, ännu några veckor VD för den snart nedlagda Stiftelsen framtiden kultur, tillbakavisade de mest konspiratoriska tolkningarna av vad ”breddad finansiering” innebär. ”Efter att ha tjänstgjort på regeringskansliet under tre kulturministrar, kan jag bestämt hävda att det sällan finns någon stor plan. Ministrarna lagar efter läge. De reagerar. Inte så mycket mer.”

Frågan är vad som avses
Nu kan man naturligtvis invända att själva uttrycket ”breddad finansiering” inte är det viktiga. Frågan är vad som avses. Så talade till exempel Kulturutredningen flitigt om behovet av ”enskild finansiering”. Och i propositionen Tid för Kultur sägs att det ”är positivt om inslaget av icke-offentlig finansiering ökar även i Sverige”. Propositionstexten är intressant inte minst genom den motivering man ger till varför det vore bra med mer icke-offentlig finansiering. Dels skulle ”fler kulturprojekt komma till stånd”, dels skulle ”kultursektorns beroende av politiska beslut […] minska”. Det sistnämnda anser alltså regeringen vara eftersträvansvärt.

”Handlar om förankring bland många”
– Jag har pratat om breddad finansiering sedan jag valdes 2006, hävdade Madeleine Sjöstedt, folkpartistiskt kulturborgarråd i Stockholm,
– Möjligen har jag kallat det en annan sak. Breddad finansiering innebär att uppmuntra kulturlivet att ta större plats. Det offentliga ska kvalitetsmärka och inte stå i vägen för att kulturen kan bredda sig. Det handlar också om förankring av kvalitetskulturen bland många.

”Bara begreppen som är nya”
I panelen – som av en frågeställare skylldes för att vara ”ideologiskt homogen” – satt även Ingrid Lomfors, chef för Kulturbryggan.
– Breddad finansiering är inget nytt. Den har funnits i många år, menade hon.
– Jag tror att många kulturprojektägare och institutioner egentligen levt med breddad finansiering sedan urminnes tider. Det är bara begreppen som är nya.”
I den bidragsförordning som styr Kulturbryggans verksamhet slås fast att ”krav på finansiering även från annan part ska ställas som villkor för statsbidrag”.

Experimenterar sig fram
Det är onekligen en stark markering och ett avsteg från tidigare kulturpolitiska principer. Endast den som redan har medel från annat håll har rätt att söka. Åt den som har ska varda givet. Men Ingrid Lomfors påminde om förordningens följande mening: ”Om det finns särskilda skäl, behöver dock sådant krav inte ställas”. Och Kulturbryggan var, hävdade hon, i början av sin verksamhet ”ganska liberala vad gällde tolkningen av vad som var särskilda skäl”.
Kulturbryggan är fortfarande en försöksverksamhet och Ingrid Lomfors beskrev det som att man ”prövar sig fram, experimenterar och utforskar, för att sedan dra slutsatser”.

”Låter brutalt – men fungerar”
Kravet på medfinansiering har man hittat ett sätt att hantera: 
– Vi lägger ansvaret på projektägaren. ’Hej, ska du söka pengar från oss, skaffa dig då flera finansiella källor, annars kan du inte söka!’.
Det är ett krasst sätt att tolka direktiven. Det kan låta brutalt, men det har fungerat menar Ingrid Lomfors.
– Till min stora förvåning gick det väldigt bra. Det visade sig att de 25 miljoner kronor som vi delade ut förra året genererade 65 miljoner i medfinansiering. Det kunde jag aldrig drömma om. Nio miljoner av dessa kom från privat håll.

Risk för fälla?
Här finns det skäl, tänker jag, att stanna upp och fundera lite. Inte minst om modellen visar sig fungera så väl som Lomfors hävdar att den gjort redan det första året. Lurar det inte i själva verket en fälla här? För vilket är egentligen syftet med offentligt stöd till konst och kultur? Bör offentliga medel vara ett komplement, ett alternativ eller en förstärkare av privata medel? Finns det inte en risk att staten – i form av Kulturbryggan – endast förstärker privata initiativ? Det vill säga avhänder sig möjligheten att bedriva politik?

”Helt fel bedömningsgrund”
Ingrid Lomfors delade inte dessa farhågor.
– Det är en fråga för politiken. Vad politikerna vill långsiktigt med Kulturbryggan kan jag inte svara på. Jag uppfattar inga sådana politiska signaler idag, men om det på lång sikt kan få sådana konsekvenser kan jag inte svara på.
Madeleine Sjöstedt, politikern i panelen, plockade upp handsken:
–Jag tycker nog att det finns skäl att problematisera frågan. Kulturpolitikens uppgift är att, förutom att utgöra en kvalitetsgarant, stödja konstnärliga uttryck som annars inte skulle klara sig. Om man då har ett system där den som lyckats ragga upp pengar från det privata, sedan knackar på det offentligas dörr och säger ‘hallå, hallå, nu vill jag ha lite från er också’ – det är ju helt fel bedömningsgrund.
Modellen skiljer sig också från vad man prövat i Stockholms stad:  ”Den kulturbonus vi infört i Stockholm bygger på att de som har ett offentligt stöd och lyckas öka sina intäker får lite extra från staden. Men det är avgörande att det offentliga ligger i botten.”

Svagt i europeisk jämförelse
Diskussionen om kulturens breddade finansiering är inte enkel. Några saker är ändå uppenbara. Sverige har vid en europeisk jämförelse ett svagt utvecklat privat kulturstöd. Kanske beror det på att vi haft en sådan stark kulturpolitik. Eller på att vi har ett så kulturellt ointresserat näringsliv. Eller möjligen, vilket många hävdar i den offentliga debatten, att skattereglerna på området är oförmånliga. Det är, hävdades det i en rapport från Kulturrådet häromåret, ”svårt att hitta något annat land som har en mer restriktiv skattelagstiftning än Sverige när det gäller att stimulera till privat stöd till kulturell verksamhet”.

Nödvändig riskspridning?
Avgörande är nog också hur man närmar sig frågeställningen. Är ”breddad finansiering” ett ovanifrån kommande krav eller är det en nödvändig riskspridningsstrategi för kulturlivets lika listiga som luttrade aktörer? Arrangörerna av debatten i ABF-huset varnade dock för både styrning och byråkratisering (Konsthall C, med en relativt blygsam ekonomi, har 9 bidragsgivare och 26 samarbetsparter och följaktligen många blanketter att fylla i).

Armlängden krympte
Vad gäller risken för styrning påminde Jonas Anderson om en kulturpolitisk princip som riskerar att falla i glömska: ”I Norden har vi haft ett relativt unikt system för stöd till konst och kultur. Det har även innefattat stöd till enskilda konstnärer, vilket är ovanligt. Mot bakgrund av erfarenheterna från andra världskriget hävdades länge principen om armlängds avstånd. Men under 70-talet började man tycka att pengarna skulle göra nytta. Det var då kulturturismen dök upp. Och politiken kröp närmre beslutsfattarna. Framåt 90-talet var armlängdsavståndet nästan borta.”
Debatten på ABF-huset spelades in och kan beskådas här.  Arrangörerna har utlovat fortsatta debattkvällar på liknande teman under hösten.

David Karlsson
Idéhistoriker och kulturskribent verksam vid Nätverkstan i Göteborg.

Uppdaterad: 30 Nov 2015 15:13 Print