Döva – kan de inte bara läsa på skyltarna?

Amsterdam

Hur pratar man om ett vinterlandskap på teckenspråk – när flera av orden om konsten inte ens finns som tecken?
Rikjsmuseum I Amsterdam antog utmaningen och lät en stum konstnär skapa nya möten mellan döva och hörande flera hundra år efter sin död.

– Man frestas att tänka: Men vad är problemet egentligen? Kan de inte bara läsa på de små skyltarna? Museipedagogen Renate Meijer hade just dragit igång ett specialprogram för döva och hörselskadade vid Rijksmuseum i Amsterdam och hamnade direkt i en egen läroprocess – där hon hon fick inse att besökare med hörselnedsättning ofta känner sig ovälkomna på museer.
– Jag insåg det inte förrän jag läste i en gästbok från specialprogrammet. Människor tackade för att vi äntligen talade till dem på deras eget språk; de kände att en dörr hade öppnats, säger Renate Meijer.
Idén om att arbeta med särskilda grupper fick hon 2008 när hon praktiserade på Tate Modern i London. I England är det lag på att museer ska ta tillvara utsatta gruppers intressen och Renate Meijer mötte psykiskt funktionshindrade och strokepatienter som fick chans att uppleva konst genom specialprogram på museet.

Värdelöst blev lärdom
Det sådde fröet till Rijksmuseums första initiativ på området, en uppläsningsfunktion för synskadade på museets hemsida. Tyvärr visade sig funktionen vara meningslös eftersom de flesta synskadade har egna datorprogram som läser upp texten på skärmen.
– Vi tyckte att vi hade kommit på något enastående men i själva verket hade vi kunnat använda våra resurser bättre. Det var en viktig lärdom: Utveckla aldrig någonting utan att först konsultera målgruppen. Det är de som är experterna på sin egen situation, de vet vad de behöver.
Efter lärdomen satte man ihop en fokusgrupp med lärare från olika dövskolor, medlemmar ur en teckenspråksteatergrupp och representanter från Nederländernas teckenspråksinstitut (Nederlands Gebarencentrum). Gruppen fick i uppgift att diskutera ett pedagogiskt program för döva och hörselskadade. Man kom snabbt fram till att man skulle behöva verka utanför museets fysiska lokaler.
– Utbildningsinstitutionerna för döva och hörselskadade ligger ofta ute i periferin, långt från Amsterdam. Att ta sig hela vägen till museet med en massa elever är ofta väldigt komplicerat”, förklarar Renate Meijer.

Stum och idealisk
Lösningen blev ett undervisningspaket med två lektioner och en video. Men vad skulle de handla om? Lite efterforskningar i museets samlingar ledde snart fram till den holländske 1600-talskonstnären Hendrick Avercamp. En landskapsmålare från Kampen som på sin tid var känd som ”Den stumme från Kampen”.  Avercamp var nämligen döv och därför en idealisk person att fokusera projektet kring.
– Han drev en konstnärsstudio som blomstrade. En framgångsrik person med ett sådant handikapp på den tiden var en lysande förebild att lyfta fram.
Museets största målning av Avercamp, ett vinterlandskap, fick bli utgångspunkten i programmet.
Av en slump planerade även Rijksmuseum en utställning med Avercamp och tajmingen erbjöd möjligheter man inte kunde missa. Panen blev därför en turné för Avercamputställningen, med särskild utformning för döva och hörselskadade.

Tecknen är modersmålet
Att ta fram utställningen bjöd på flera språkliga upptäckter och utmaningar. Till exempel: det är inte alls självklart att döva kan läsa textskyltar.
– De som föds döva har teckenspråk som första språk. Det är deras modersmål och även vid dövskolor lägger man mest krut på att lära eleverna teckenspråk, Att lära sig nederländska kommer senare.
En person som talar teckenspråk är alltså inte nödvändigtvis lika säker på att läsa. Museet anlitade därför teckenspråkstalande personer och utbildade dem så att de kunde ge visningar av Avercamputställningen på teckenspråk.

Fullständig aha-upplevelse
Rijksmuseum kunde också ta stor hjälp av Fotografiska museet Foam, som i ett tidigare projekt insett att man behövde nya tecken för att tala om konst.
– Många av de begrepp man ofta använder när man talar om konst fanns helt enkelt inte som tecken, säger Renate Meijer.
Behovet av nya tecken för att ens kunna samtala om konsten blev en fullständig aha-upplevelse för henne.
– Om du saknar ord för att samtala om något finns det ju i praktiken inte alls.
’Komposition’, ’gränspunkt’, ’gravyr’, ’etsning’ – begreppen var många och man gjorde en lista på ord som behövde översättas. Tillsammans med teckenspråksinstitutet och teckenspråkstalare listade man över 300 tecken och lite fler än 130 av dem var helt nya. Vissa bildades genom att kombinera befintliga tecken. Tecknet för ’curator’ blev till exempel en sammanslagning av tecknen för ’museum’ och ’expert’. Andra begrepp fick så kallade ikoniska tecken, där tecknet härmar den faktiska handlingen. Enligt den principen utförs tecknet för ’etsning’ med en mycket mjukare ”ritande” rörelse än tecknet för ’gravyr’, en process som kräver mer kraft att utföra.

Abstrakt blev onödigt
Under arbetet upptäckte Renate Meijer också att vissa ord som hon från början hade trott skulle vara nödvändiga i själva verket var helt onödiga.
– Teckenspråk är inte ett skrivet språk, det används i ögonblicket. Därför behövs inte vissa abstrakta förklaringar som annars är vanliga i böcker och kataloger. Det är till exempel vanligt att man beskriver penseldragens natur, men när man står bredvid själva målningen behöver man bara säga: ’Titta på de här fina penseldragen.’ Det som behövs är ord av mer praktisk natur.
Eleverna som deltog i Avercamplektionerna fick lära sig tecknen via ett DVD-lexikon som sammanställdes av teckenspråksinstitutet. På så vis blev samtalen om olika aspekter av Avercamps vinterlandskap både ett sätt att lära om konst och ett sätt att utöka ordförrådet på ett lekfullt och nytt sätt. Programmet innehöll också lektioner med en videopresentation av museet och konstnären, och en uppgift där eleverna själva fick skapa ett vinterlandskap i polystyrenplast.

Lätt för att gestalta
Grupperna som besökte museet under Avercamputställningen drog till sig mycket positiv uppmärksamhet berättar Renate vidare. En av uppgifterna barnen fick under besöket var att gestalta någon av figurerna från Avercamps vinterscen.
– Eftersom de var vana vid teckenspråk hade de så lätt för att uttrycka sig med sina kroppar, det var en fröjd att se hur de lyckades göra rörelser, kläder och till och med frisyrer från målningen alldeles levande. De var mycket mer frigjorda än de flesta hörande barn hade varit. Andra museibesökare stannade ofta till bara för att titta, berättar Renate Meijer.

Kostsamt men fullbokat
Efter en lite trög start blev Avercampvisningarna för döva och hörselskadade snart en stor hit. Man tog emot grupper en gång i veckan och varje grupp åtföljdes utöver den teckenspråkstalande guiden även av en talande tolk, så att även hörande kunde följa med. Den guidade gruppens storlek var begränsad till femton personer och snart var alla fredagsturerna fullbokade. När utställningen avslutades i början av 2010 stod det klart att programmet förtjänade att upprepas. Rijksmuseum avsatte ett par månader till utbildning av teckenspråksguider inför ett annat projekt, denna gång om Rembrandt.
Kostnaderna för specialprogram riktade till mindre grupper som hörselskadade kan bli ganska höga för museer varnar Renate Meijer. Just Avercampprojektet nådde ut till över 600 personer och ansågs därmed vara en stor framgång. Men med en budget på 50 000 euro kan man även säga att väldigt mycket pengar tillföll en tämligen liten grupp, även om de nya tecknen och lektionspaketet för skolor absolut kan anses ha längre livslängd än projektet i sig.
– Men så är det alltid när man vänder sig till en liten målgrupp. Det är inte ett skäl till att låta bli, men det är samtidigt något man måste ha med i beräkningarna, sager Renate Meijer.
Ett annat hon stötte på handlade om kommunikationen mellan den hörande världen och den döva. Många av de finare nyanserna i diskussionerna om konst och konsthistoria gick förlorade i översättningen, inte bara på grund av bristen på tecken utan också för att teckenspråksguiderna inte hade sin bakgrund inom konsthistoria.
– De var väldigt intresserade av att lära sig mer, men den mesta informationen finns ju i textform och det var ibland mycket för dem att ta in.
En av de tre frilansande guider man anlitat avbröt samarbetet av just det skälet. Med teckenspråk som modersmål och nederländska som andraspråk blev mängden information att bearbeta och lära in helt enkelt personen övermäktig.

”Är du verkligen döv?”
Förra sommaren hölls de sista guidade visningarna för döva och hörselskadade vid Rijksmuseum, åtminstone för den här gången. Den begränsade omfattningen och den enorma tid och kraft som projektet kräver har gjort att museet lagt initiativet på is åtminstone till efter nyöppnandet. Museet har under flera år genomgått omfattande renoveringar och förväntas stå färdigt för återinvigning under 2013.
Renate Meijer försäkrar att man då kommer att utveckla fler projekt för särskilda målgrupper. Det är viktigt, inte minst för att stimulera barnen, påpekar museipedagogen. Hon hade inte tidigare insett vilket stort intryck det skulle göra på de hörselskadade barnen som besökte utställningen att få träffa guider med samma funktionshinder.

– De kunde gå fram till den teckenspråkstalande guiden och fråga: ’Är du verkligen döv på riktigt? Men du jobbar ändå här på museet?’ Det vidgade deras vyer om vad de själva har för möjligheter i den hörande världen. Det var inspirerande att se vilka starka förebilder de teckenspråkstalande guiderna blev.

Femke van Zeijl

Läs mer om skolprojektet om Avercamp och den tillhörande videofilmen här.