Här hittade jag porten till präriens själ

Alberta

Desperata bufflar som hetsas utför branta klippor. Jag hade läst om indianernas jakt i årtionden, men det var först när jag själv stod vid stupets rand som jag hittade hela vägen in i platsens kraftfulla berättelse.

Riksutställningars Tomas Carlsson skriver om interpretativa center

Första gången jag såg ett ”naturcenter” var på Ölands södra udde en solmättad och blåsig aprildag i mitten på sextiotalet. Där mellan himmel och hav, med sin djupblå fasad, tycktes byggnaden sväva fritt i sin ensamhet. Det var Jan Gezelius nybyggda flyttfågelmuseum, vars moderna arkitektur väckte beundran hos många. Med stor andakt minns jag ett sommargylling-bo hängande i taket, ett nystan av strån och dun invävt i en liten trädgren. Boet hade hittats i Ottenby lund. Museet skildrade fågelflyttning med planscher och uppstoppade fåglar. Museets arkitektur var trendigare är dess utställningsform…
Det var kanske det första moderna naturcentret/museet i Sverige. Ett besökscentrum för upplevelse och kunskap placerat mitt i det som platsen handlade om. Flyttfågelmuseet gestaltade på ett synnerligen passande sätt platsens själ eller ”Genius Loci” som det ibland kallas.  Både runt om och ovanför, ibland till och med ovanpå, myllrade tusentals fåglar på sin väg mot norr eller söder.

Öppna det osynliga 
Genius Loci borde vara det centrala för alla interpretativa center. De ska utan att göra våld på området uppenbara platsens ande, den kraft som finns just där och tydligöra de tecken som är osynliga för den vanlige betraktaren. 
Många center får den vackra naturen på köpet. Så också på Öland. Där är dessutom flyttfåglarna uppenbara och ljudliga. På andra platser kan det centrala temat vara osynligt för den vanlige betraktaren, stenarna i marken eller historiska händelser behöver tolkas.

Från utsikt till magi
Jag stod en gång på en höjd och såg ut över den kanadensiska prärien. Klippan var inte olik en gotländsk klintkant.  Men istället för raukfyllda stränder bredde grässlättens enorma vidder ut sig till väldens kant. Det gjorde platsen enastående vacker. Området är med på UNESCOs världsarvslista. Det är inte valt på grund av utsikten, utan därför att det är ett av få ännu oförstörda ställen där prärieindianerna under tusentals år drev hjordar av bisonoxar utför stupet, för att sedan kalasa på köttet i månader. Där finns ett besökscenter, ”Head-Smashed-In Buffalo Jump Interpretive Centre”, det ligger i delstaten Alberta och skulle kunna vara vilken vacker utsikt som helst. Men med hjälp av centret, berättas platsens myter och legender, det illustrerar händelser, naturfenomen och föreställningar. Centret fångar just den själ och magi, som är viktig för kontakten mellan besökaren, platsens historia och naturen.

Inbyggt i klippbranten
Centret berättar genom utställningar om indianernas liv och historia under flera tusen år samt det sorgliga slutet på bufflarnas betydelse för präriekulturen. De sextio miljoner bisonoxar som strövade på prärien före geväret och den vite mannens rovjakt är nu praktiskt taget borta, liksom den kultur som grundade sig på tillgången till bufflar. Centret är till stor del inbyggt i klippbranten, det lilla som är synligt av byggnaden liknar den skiktade sandsten vilken är själva berggrunden i trakten. 

Ett besökscenter ska tjäna som en port in till områdets själ. Ofta finns dessa center, vare sig de har sin grund i naturfenomen eller i historiska skeende, på ställen där platsens själ är extra stark och berättelsen särskilt kraftfull. Head-Smashed-In är ett av de finaste interpretationscenter jag sett. Det kombinerar alla viktiga faktorer på bästa sätt.  Genom min upplevelse där förstår jag mer om indianhistoria och präriekultur än genom årtionden av böcker och filmer på temat.

Tomas Carlsson