Lär av filmbranschen!

Uppland Se på karta

Pedagogerna på museer och konsthallar jobbar ofta ensamma och med små möjligheter till kontakt med omvärlden. Riksutställningars Lisa Lundström låter sig inspireras av en grannsektor med välutvecklad struktur.

Bland konstpedagoger talas det ibland om att det är svårt att locka skolklasser till museer och konsthallar. Själva logistiken är besvärlig och kostsam och det är svårt att motivera besöket. Det som museerna erbjuder är inte heller alltid synkat med läroplanen. Som pedagog är man ofta ensam på sitt museum och har sällan möjlighet att åka ut till skolorna och själva verksamheten kretsar oftast kring utställningarna och samlingarna. Bland musei- och konstpedagoger finns ett stort sug efter kompetensutveckling och inspiration till nya metoder och nya tankesätt. Det finns intresseföreningar som FUISM och Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik, nätverk som KOP (Konst och publik) som erbjuder regelbundna konferenser och möjlighet till fortbildning. Vill man ta del av internationella nätverk kan man bli medlem i ICOMs underavdelning för museipedagoger – CECA som erbjuder konferenser och lokala nätverk  Det brittiska nätverket för konstpedagoger, Engage, välkomnar också utländska medlemmar.

Inget övergripande ansvar

I Sverige finns ingen myndighet eller institution som har ett övergripande ansvar för att hålla samman och kompetensutveckla museipedagoger och konstpedagoger. Som en del i att kartlägga behoven och möjligheterna kan det vara intressant och se hur den pedagogiska verksamheten är organiserad i ett närliggande konstområde som film.

Stark filmpedagogik

De senaste 15 åren har filmpedagogiska verksamheter och metoder för barn och unga utvecklats starkt i Sverige. Det hänger nära samman med de regionala filmresurscentra som vuxit fram. I 19 län och regioner finns en filmkonsulent som har ansvar för lokal filmproduktion, biografutveckling och filmpedagogisk verksamhet. Dessa resurscentra har ibland bara ett fåtal anställda, men i vissa fall – som Film i Väst och Filmpool Nord – är verksamheten omfattande med egen långfilmsproduktion.

Louise Bown är filmkonsulent för Film i Uppland – ett mindre regionalt resurscentrum med endast 1,8 tjänster – förutom hennes egen heltid finns en filmpedagog anställd på 80 %. Tjänsterna är delvis finansierade av Landstinget i Uppsala län och är placerade vid Kultur i länet.  Varje resurscentrum får också delfinansiering från staten via Svenska Filminstitutet.

Tätt samarbete med lärargrupper

De flesta filmpedagogiska projekt i Uppland sker ute i skolorna i tätt samarbete med lärargrupper. Ett exempel är Digitala historier och består av tre sammankomster med elever på mellan- och högstadier, där ämnet för filmerna anpassas till teman som man jobbar med i skolan. Lärargruppen får först en egen utbildningsdag då de lär känna kamerorna och tekniken. Louise poängterar att det är viktigt att kunna utgå från den teknik som redan finns på skolorna, så att de känner sig trygga i att jobba vidare på egen hand med film. Denna metod är också en del av skapande skola i några kommuner.

Avancerade resurser

Ganska många filmresurscentrum jobbar med liknande metoder och uppsökande verksamhet. Vissa län har möjlighet att erbjuda avancerade tekniska resurser. Alla län har dock inte anställda filmpedagoger utan anlitar frilansare. Filmkonsulenterna träffas regelbundet och vissa samarbetar också med närliggande län. I Uppland har man nära samarbete med Sörmland, Västmanland och Örebro län där man också utbyter också idéer med varandra. Viktiga mötesplatser på riksnivå är Buff (barn och ungdomsfilmfestivalen) i Malmö och Göteborgs filmfestival. Då arrangerar Svenska Filminstitutet seminarier och fortbildning – ofta med filmpedagogiska teman. Det finns numer också ett fristående nätverk som kallas Film och mediepedagogik, vars hemsida också fungerar som en idébank.

Starkt stöd

Svenska Filminstitutet har genom åren varit ett starkt stöd för filmkonsulenterna – de har fungerat som rådgivare och fortbildare både inom filmteknik, filmhistoria och filmpedagogik. Inför regionaliseringen då de flesta filmresurscentra kommer att ingå i regionernas samverkansmodeller har Louise en farhåga. I stället för SFI som huvudman kommer de att ha Kulturrådet som sin statliga samarbetspart. Hon oroar sig för att det då blir svårare att få tillgång till expertkunskaper och att det därmed uppstår ett glapp i den höga kvalitet av fortbildning och inspirationsträffar som SFI ansvarat för. Att ha ett statligt organ som fungerar som en resurs för det egna verksamhetsområdet ser Louise Bown som mycket värdefullt.

Lisa Lundström