Postmodernismen som utställning

London

Just nu pågår utställningen ”Postmodernism: Style and Subversion 1970–1990” på Victoria & Albert Museum i London. Det är inte den första utställningen om postmodernismen. Garanterat inte den sista. Är det den bästa?

För den som mot förmodan har en lucka i sin museibildning är V & A ”the world’s greatest museum of art and design”. Med denna blygsamma slogan kan man tycka att publiken har all rätt i världen att förvänta sig utställningar i världsklass. Och därmed kanske också den bästa utställningen om postmodernismen. Det är i alla fall svårt för de flesta museer att matcha urvalet som V & A har att ösa ur till utställningen. Samlingen är enorm: smycken, tapeter, möbler, affischer, kläder, konst mm i en sanslös mängd. Jag har svårt att tänka mig att så mycket föremål av Memphisgruppen någonsin varit publikt samlat som i denna utställning. Stora salar med möbler, prototyper, ritningar, foton. Det är ohyggligt fultsnyggt, vilket är anakronistiskt att tycka förstås. Men det är likväl svårt att slita sig mellan estetisk kontemplation å ena sidan och historiskt studium å den andra. Curatorerna och formgivarna har jobbat seriöst med denna dubbelhet och lyckas bra i början av utställningen där starten tas upp. Själva panget med modernismen får självklart exemplifieras med pilgrimsliknande färder till Las Vegas neonupplysta stilchokade härlighet. Lite försiktigt presenterat men en bra konceptuell början. Man förväntar sig lite mer än helväggsvepor över The Strip, några citat rejält stort uppblåsta över väggen som i ett tonårsrum och neonskyltar. Men det fungerar ändå.

Även de allra sista salarna är bra gjorda. Hela rummen tas i anspråk, burar staplande på varandra i delen The Club med reliker från slutet av 80-talet (David Byrnes stora kostym t ex), inkilade projektioner med musik-videos – allt tonsatt med Journeys soundtrack från Bladerunner. Det är mulitsensibelt och skönt odistanserat – en hyllning till en svunnen tid. Man är mer inne i postmodernismen än lydigt tittande på den.

I salarna däremellan är det mer problematiskt. En del tongivande konst finns här och var. Det borde det inte gjort. Någon Jeff Koons, någon Barbara Kruger – det tillför inte mycket och skapar mest förvirring. Utställningsmakarna fäster störrre vikt vid de arkitektoniska postmodernistiska idéerna och miljöerna och lyckas ovanligt väl förmedla sitt arbete. Det är en fröjd att se det återskapade Garagia Rotunda av Charles Jencks – så välbyggt och välinstallerat att man nästan förflyttar sig till Cape Cod 75.  Det brukar annars vara svårt med arkitektur. Det blir ofta modeller och ritningar och foton.

Postmodernismen är i V & A’s utställning först och främst en attack på modernismen. En stilattack, ideologikritisk attack och hedonistisk attack mot smakgränser och kategoriseringar. Anything goes, liksom. Som så många redan påpekat duckar utställningens curatorer och formgivare skickligt under det intellektuella idébygget från postmodernismen.  Frederic Jameson, Lyotard, Baudrillard osv är så klart inte bortglömda eller osynliga, men spelar mycket perifera roller i utställningen. Det är lite överraskande. Istället lyfts Martin Amis roman ”Money: A Suicide Note” från 1984 stort fram som det litterära verk som mer än andra är postmodernismen. Det är enligt mig ett rejält misstag. Inte för att boken är dålig eller ens för att det är ett väl brittiskt snävt perspektiv (ungefär som om en liknande utställning på Nationalmuseum valde Per Hagmans ”Cigarrett”). Utan för att man istället för att ta till sig gestaltningen kring Amis bok tänker på hur urvalet gick till. Och vad som skulle kunna ersatt. Bret Easton Ellis ”American Psycho” från 91 kanske, även om den missar med 1 ynka år (precis som Cigarett) tidsramen för utställningen. Eller kanske hans ”Less Than Zero” från 85? Perspektivet är alltså bitvis i utställningen nyckelhålssmalt brittiskt. Om man tittar intensivt och fokuserat är det inga problem. Problemen uppstår om man för huvudet bara en liten aning från det brittiska perspektivet. Eller, ja, blundar och tänker efter en stund. När det kommer till den superduperförväntade redovisningen av popkulturens omfamning av postmodernismen blir det lite pinsamt. Det är rad på rad med post-punk, New Order, Hacienda och alla småbolags förälskelse i Bauhaus-estetik och futurism. Man tänker mest att ”ja de är väl överlyckliga att äntligen kunna visa alla grejer från sin ungdoms 80-tal”.  Brittisk postmodernism får i och för sig en fördjupad bild. Men de stora salarna med de Milanobaserade designgrupperna Studio Alchymia och Memphis, med Ettore Sottsass i spetsen, får inte samma behandling. Varför inte det? Hur kan man missa att problematisera och berätta om bakgrund och framtid, öst på mer med Olivetti och efterkrigstid, om ljusindustrin, om det nationella arvet, 80-talets disco och brygga till eurodiso? T ex och visst, det hade varit en annan utställning då. Men det är nog nu chansen finns.

Curatorernas primära estetiska discipliner har tydligt varit mode, design och arkitektur. Utställningen som helhet är i delar något slarvigt utförd. Det är verkligen inte utställningens designers och tekniker som är problemet. Tvärtom är utställningen mycket välbyggd i minsta detalj. Gummiväggar, perfekta pleximontrar, suveränt ljus – hantverk i världsklass. Nej, det är det konceptuella arbetet som brister. Det påminner mest om ett flygplan som modigt tar fart och skickligt startar med alla passagerare nöjda och belåtna. Mat och kaffe, på med hörlurar och film. Alla passagerare somnar till slut, ljuset släcks och luften är nu mycket tunn. Ingen vet var planet är på väg. I brist på annat fortsätter piloten obekymrat framåt, uppåt. Det är det enkla tills vidare. En institution som V & A måste väl ändå ha välgenomtänkta idéer om tiden efter postmodernismen?

Hur sammanfatta då en så omfattande utställning som denna? Förslagsvis att den är bra och modig, fulsnygg som sig bör, kitschig och fullproppad med programaktiviteter morgon till kväll. Och så är den då framtung. Rent av så obalanserad att sjösjukpiller borde säljas i stiliga små gummipluppar istället för allt junk kring utställningen som shopperna strategiskt innan och efter utställningen är belamrade med.

Utställningsmässigt allra bäst i utställningen vid sidan av en del återskapad arkitektur är den grafiska formen, gjord av byrån A Practise for Everyday Life.http://www.apracticeforeverydaylife.com/ De verkar ha haft ett lyckosamt samarbete med curatorer och tekniker och deras insats är det som mest av allt i utställningen klarar av att verkligen designa postmodernismen och inte bara ut-ställa. Byrån firar triumfer i de små färggranna plexiskyltarna här och var – subtilt smyckade med fräcka mönsterstölder i tunna band. Lite mer av denna respektlösa och publika metod hade de rumsliga gestaltningarna mått bra av.
För den som är intresserad mer i detalj av hur det gick till att producera utställningen finns en bloggliknande dagbok på V & A´s hemsida. Steg för steg kan man följa den rumsliga gestaltningen, framväxten av de grafiska uttrycken, byggandet av alla replikor och moduler och mycket annat. Bloggen är ett föredöme i sin öppenhet:

http://www.vam.ac.uk/content/exhibitions/postmodernism/postmodernism-creating-the-exhibition/

Utöver curatorernas arbete kan man undra varför V & A gör denna utställning. Vad det institutionella målet är. Med lite perspektiv till upplevelsen av utställningen, och så klart med genomläsning av den fina katalogen, tror jag det rör sig om två olika skäl. Dels att detta är något som en institution som V & A bara måste göra. Förväntas göra. Att detta självklara motiv inte instinktivt slår en besökare hänger säkert samman med att utställningen görs i senaste laget. Postmodernismens högtidsdagar inträffade ändå för 25 år sedan. Minst. Det andra skälet är svårare att se i själva utställningen men är desto intressantare. I och med denna utställning kan nämligen V & A packa ned alla sanslöst fula och opraktiska möbler i källaren, sortera in flyers och affischer efter konservatorskonstens alla regler och malligt ta sats för att göra utställningen om vad tiden Efter postmodernismen är för något. Museet har så att säga i och med Postmodernism krattat manegen för att göra utställningen om vår egen tids formvärld. När är det dags att vända blad? Hoppas det inte dröjer 25 år.

Utställningen visas fram till den 15 januari 2012.