”Alla museiföremål borde kopplas upp på internet!”

Visby

Tänk om du kunde berätta om din favoritmålning för dina barnbarns barnbarn – långt efter din egen död. Om det bara var att prata in några ord i mobilen, trycka på ladda upp och så fanns din upplevelse där, bifogad till verket för all framtid. Månadens gästkrönikör Jason DaPonte från webbyrån The Swarm skriver om vad museer har att vinna på att ta steget ut på ”Föremålens internet”.


Harry Potter-böcker med digitala arkiv på The National Museum of Scotland. T h Jason DaPonte.

Varför är inte alla museiföremål anslutna till internet? De är trots allt definierade som världens intressantaste föremål. Som uppkopplade skulle de kunna få även en digital historia och museer hade kunnat skapa digitala arkiv över besökares tankar och reaktioner. Arkiven skulle sedan visa hur verkens betydelse ändrades över tid.

"Föremålens internet" är en term för det ökande antal icke-levande objekt  som är anslutna till och kommunicerar på internet. Tills nyligen har nästan allt på internet skapats av människor (eller av program skapade av människor). Nu ser vi ett skifte, som gör att nästan allt kan kommunicera på internet.

Skiftet sker tack vare:

  1. Utvecklingen av "subphones" – enheter som är anslutna till internet via tekniken för mobil telefoni, men som vanligtvis inte används för att ringa eller skicka SMS med. Amazons läsplatta Kindle är en subphone.
  2. Utvecklingen av växande sensor- och sändarnätverk som gör att vardagliga föremål kan sända och ta emot data. De finns redan i enorma mängder i västvärlden, bland annat på bussar, i vattenrör och stoppsignaler. (Ja, jag fick för ett tag sedan böter för att ha kört igenom en "ansluten STOPP-skylt!")
  3. Förmågan för allt att bli unikt identifierbart på internet. Detta sker med hjälp av QR-koder som kan skannas av med mobiltelefonkameror och QR-taggar som kan skannas med specialutrustning.

Det låter som science fiction, men tänk på hur ofta du ser någon läsa på en läsplatta, en fotbollspelare med trådlösa monitorer för pulsmätare under träning eller en QR-kod i en annons.
Tiden är inne för att börja använda dessa tekniker, även om de inte är helt vanliga än. För att illustrera hur stort ”Föremålens internet” är kan jag nämna att amerikanska mobiljättarna AT&T och Verizon förser fler apparater än människor med mobilnät sedan 2010.

Så, hur kan detta användas av museer? Personligen tror jag att det finns anledning för utställningssektorn att ta ett jättekliv in i den tysta men gigantiska konversation som utgör ”Föremålens internet”. Jag tror att det finns stora användningsområden för all den levande data som genereras här, i utställningar, inom forskning och bland besökare. Ett par museer har också inlett spännande exempel.

The National Museum of Scotland låter besökare berätta om sina reaktioner på olika föremål via plattformen Tales of Things. Museum of Australian Democracy har tagit in RFID, radiofrekvensidentifiering, och pekskärmar för att skapa nya former för skolbesök. Eleverna får en personlig resa där de "leker" sig igenom museet och deras svar på olika frågor hjälper museet att utvärdera och forma besöken.

I ett anförande på konferensen Museum Next i Barcelona i maj uppmanade jag publiken att föreställa sig möjligheten att stå vid ett verk och bifoga sina känslor och tankar digitalt. Kanske genom att skanna en QR-kod och sedan tala in i mobilen. Detta skulle kunna leda till två fantastiska effekter. Dels skulle det skapa ett digitalt arkiv med en mängd data över hur verket uppfattats över åren. Dels skulle människor kunna söka i arkiven och se hur vänner och familj, och på sikt även förfäder, reagerat på samma verk. Vilken öppning för att skapa djupare och personligare kopplingar till verk och föremål.

Detta exempel illustrerar också en viktig sak att komma ihåg om ”Föremålens internet”. Värdet ligger ofta i vad som kallas ”stordata”. En persons minne är kanske inte historiskt signifikant men en samling med tusentals minnen som kan analyseras över tid är en ovärderlig källa.

Jag såg en gång installationen Aire av Teresa Margolles på PS1 i New York. Besökarna gick gå igenom ett rum i galleriet där luften fuktades med vatten som använts för att tvätta döda kroppar. Tänk om man hade kunnat fånga kommentarer och ansiktsuttryck när besökarna gick ut från galleriet med insikten de just haft ett intimt möte med döden. Olika åldrar, andlighet och generationer skulle lämnat olika tankar som man senare skulle kunnat analysera och potentiellt skulle en sådan insamling bidra till ökad förståelse av verken och vår tid.

En annan utmaning jag gav Museum Next-publiken var att hitta sätt för att använda levande data i utställningar om klimatet. Data över föroreningar och luftkvalitet samlas in över hela världen hela tiden och skulle ge utställningsrummet en kraftfull bild av verkligheten i realtid.
Kopplingen mellan besökare och museet skulle stärkas om museibutiken dessutom sålde luftkvalitetsmätare som besökarna kopplade upp mot utställningen hemifrån. Det skulle bli ett projekt där museum och besökare deltog i en större global rörelse av klimatövervakning. Museet skulle dra fördel både av att exploatera och använda de ”stordata” som skapas på ”Föremålens internet” och av att ansluta och bidra till ”stordatan”.

Låter detta svårt att genomföra? Tekniken finns. Det som är nödvändigt för curators och utställningsdesigners är att tänka på hur de knyter ihop dessa upplevelser till övergripande användarupplevelser. Vi behöver skapa berättarsystem som ger användarna något av värde. System skräddarsydda för att hjälpa dem tolka data till kunskap och visdom. Detta som är den verkliga utmaningen, inte tekniken.

Jason DaPonte
Managing Director & Executive Producer The Swarm

Uppdaterad: 20 Mar 2013 11:49 Print