Spana besökte Art Hack day

STOCKHOLM

Björn Norberg ser att tillfälliga och snabba processer som Art Hack Day kan ge institutioner nödvändig energi. 

Vad händer när hackers, konstnärer och programmerare producerar en utställning i expressfart? Och hur curerar man det?
– En viktig lärdom för institutioner är att saker kan göras snabbare, säger Björn Norberg, projektledare på Bonniers konsthall och för Sveriges första Art Hack Day.

Det är lördagskväll i konsthallen. Genom sorlet hörs en digital version av temat till Star Wars och ett intensivt brummande. Ljuden kommer från Richard Dahlstrands konstverk, en 3d-skrivare styrd av musik. Besökarna väljer ett stycke och skrivaren värmer plast som skrivs ut i tunna strängar. Resultatet blir kvadratiska spindelnät där man ser tydlig skillnad på Star Wars och Carmen.
– Skrivaren drivs av tre olika motorer, och varje motor är kopplad till en stämma i musiken, förklarar han.

Utställning för en kväll
Richard Dahlstrand var en av drygt 60 deltagare på första svenska versionen av Art Hack Day som tidigare arrangerats i bland annat New York och San Fransisco. Konstnärer, hackers och programmerare möts i två dagar och skapar och hackar verk, tillsammans eller sida vid sida. Resultatet blir en pop up-utställning för en kväll.
Mycket händer i mötena mellan yrkesdisciplinerna: nya tankar föds och och nya kontakter skapas, 
– Konstnärerna får lära sig nya tekniska lösningar och som någon sa; ”Jag har fått bättre kontakter här på en kväll och en dag, än på fem år”, säger Björn Nordberg.

Elisabeth Wahl

Tove Kjellmark.

”Generöst”
Konstnären Tove Kjellmarks verk blev ett tydligt exempel. Rörliga gosedjur som i ursprungsverket låg i en glaskuvös utan sina mjuka ytterhöljen, och symboliserade människans hudlöshet, kopplades nu samman med bland annat ett oscilloskop. Deras rörelser började skapa musik och en bild på de hudlösa små djuren projicerades med ljudvågor på väggen. Det blev ett verk som nästan inte gick att slita blicken eller öronen ifrån.
– Jag hittade en supergenial hackare här och jag är själv förvånad över hur bra det blev, säger Tove Kjellmark entusiastiskt.
Hur tycker du att Art Hack Day har varit?
– Det har generöst och inbjudande på ett sätt det inte alls är i den vanliga konstnärsvärlden. Här frågar man ”är det någon som kan det här?” och så får man hjälp.

”Kan lära av näringslivet”
Björn Norberg tror att arbetsformerna under Art Hack Day har mycket att ge även andra kulturinstitutioner.
– En av de viktigaste lärdomarna är att saker kan göras snabbare och jag tror att det är nödvändigt att fler institutioner inser det. Sedan kan man inte ha en sådan här sak varje vecka.
Kommer ni att göra om det här?
– Absolut, jag tror det är nödvändigt både för oss och för andra att få in den här energin i verksamheten. Samtidigt är det här något som inte bara pågår i vår institutionsvärld: tittar man på näringslivet arbetar de också med andra typer av tillfälliga verk som pop up-stores. Där tror jag vi kan lära en del: man kan ha snabba rörelser, men ändå behålla den fasta butiken samtidigt.

Höga krav på curatorn
Björn Norberg menar att arbetssättet inte bara utmanar idéer och föreställningar om hur man skapar en utställning, utan att det också påverkar konstverken i sig.
– Att skapa tillsammans gör verken mer tekniknördiga än vanligt, samtidigt som de visuellt kan vara lite trevande. Det kan bli så när man vill tänja på gränserna. Och samtidigt har många här jobbat mycket med just visualiseringen.
Även arbetet som curator påverkas. Deltagarna har visserligen varit väldigt självgående men det intensiva arbetssättet har ställt höga krav.
– Egenskaperna man alltid måste ha som curator drivs till sin spets. Man får aldrig skapa dålig atmosfär och inte snäsa, hur trött man än är. Hade jag gjort det en enda gång så hade det spridit sig och skapat dålig stämning i hela gruppen. Det har varit jätteviktigt att vara lugn när alla är så stressade, säger han.

Vad har varit din bästa erfarenhet från det här projektet?
– Att man måste ha minutiös planering – nästan minut för minut. Du måste veta vad som ska hända och var alla grejer finns. Man kan inte lämna en massa ”vi får se hur det blir” hängande. Om det står 60 personer i kö för utlämning av teknisk utrustning då måste man veta exakt var allt ligger, nästan på millimetern. Annars funkar det inte.

Och någon dålig erfarenhet?
– Jag har faktiskt ingen sådan. Jag tycker det har gått väldigt bra.
 

Elisabeth Wahl

Emil Sandström och Jonatan Heyman skapade en wordle för att visa på olikheterna i hur mäns och kvinnors bilder kommenteras på Facebook.

Elisabeth Wahl

Can Kilicbay bredvid sin stol – som talar när man sätter sig i den.

Elisabeth Wahl

Jacek Smolicki har skapat ett verk där han registrerat sina promenader via GPS och sedan skrivit ut dem i 3D-skrivare. 

Elisabeth Wahl
Frilansjournalist

Uppdaterad: 29 Apr 2013 21:59 Print