Spana! säger tack och adjö

Visby

Nu stänger vi locket för Spana. Foto: Staffan Cederborg.

 

KRÖNIKA. Under ett antal år har Riksutställningar omvärldsbevakat museiområdet i nyhetsbreven Spana! och Spana Teknik. Eric Fugeläng, chefsanalytiker på myndigheten, funderar i en krönika över hur bevakningen började och vad den åstadkommit. 

Det du just klickat upp är den sista artikeln som någonsin kommer publiceras i Riksutställningars nyhetsbrev Spana!. Det är dessutom en krönika, sannolikt olikt allt du läst här tidigare. Jag som skriver den har blivit ombedd att författa en avskedshälsning som på något sätt ska markera slutet för ett decennium av arbete med att samla in och förmedla erfarenheter från världens alla hörn. Uppgiften tycks omöjlig men ska likväl lösas. Spana förtjänar att få hälsa farväl och få säga tack till alla er som genom åren tagit del av och bidragit till museisektorns egna och alldeles unika omvärldsredaktion.

Att författa en krönika om Spanas gärning känns både ärofyllt och läskigt. Just nu har jag därför ägnat halva min lunch åt att googla varför folk tycker omvärldsbevakning är viktigt. Andra halvan spenderade jag åt att läsa om vad som kännetecknar en bra krönika. Båda delar var troligen så nära ett komplett slöseri med tid man kan komma. Inte bara för att jag vet svaret på den första och är bortom hjälp för den andra, utan också för att gärningen redan är författad. Omvärldsredaktionen Spana har, genom sina många nyhetsbrev och artiklar, redan utmärkt sig som en av Riksutställningars allra största framgångar. Det kanske låter skrytsamt men jag tänker att jag som inte är och aldrig har varit redaktör för Spana kan säga det. Åtminstone kan jag få tycka det. Och stryker vi den här krönikan från Spanas historia kan vi konstatera att omvärldsbevakningen varit en av de saker som museisverige verkligen kommit att älska.

Barn i åldern 9–10 år från Hadrian Primary School på Arbeia Roman Fort & Museum. Foto: Colin Davidson.  

När vi i våra marknadsundersökningar frågat er läsare vad ni tyckt om vårt arbete har responsen gjort oss stolta och ödmjuka. Nästan alla har menat att nyhetsbreven Spana! och Spana Teknik har haft ett värde för er i ert arbete och att läsningen på ett betydande sätt ökat era teoretiska kunskaper. Låt oss för enkelhetens skull säga att det rör sig om fler än nio av tio. En stor andel av er läsare säger dessutom att artiklarna har kraft att påverka aktiviteter, samarbeten, beteenden och annan utveckling inom era organisationer. I den senaste museiutredningens betänkande Ny museipolitik, i flertalet remissvar och i regeringens efterföljande proposition Kulturarvspolitik lyfts Riksutställningars arbete med omvärldsbevakning också upp som något efterfrågat och värdefullt.

Dan Corsons verk Sonic Bloom är placerat utanför Pacific Science Center i Seattle. De stora solrosorna absorberar solenergi som gör att de lyser på kvällarna. Dagtid fungerar de som interaktiva ljudinstallationer som beroende på besökarnas rörelser bildar ett körverk av olika toner. Foto: Dan Corson.

 

Så jag tar tillfället i akt och tillåter mig själv att bli en smula sentimental. Alla minnen om hur vi diskuterat syften och målgrupper, format och kanaler, funktioner för nyhetsbrev, riktlinjer för texter, bilder, filmer och poddar samlas nu i magen till en obeskrivlig känsla av stolthet. Spana har gjort ett jobb som uppenbarligen betytt väldigt mycket för väldigt många och vi är alla glada över att få ta med oss den känslan hem nu när sista arbetsdagen på Riksutställningar väntar.

Omvärldsbevakning fyller flera behov. Övergripande kan man säga att det är ett sätt för oss att slippa gissningar och spekulationer och för att finna inspiration och kunskap. Vi använder den för att förstå hur museer utvecklas, var sektorn befinner sig och hur framtiden kan se ut. Goda och ibland mindre lyckade exempel ger oss handfasta råd om hur vi kan lösa konkreta utmaningar och behov. Kunskap om hur omvärlden utvecklas och hur aktuella trender ser ut ger oss förutsättningar att ställa relevanta frågor och fatta beslut som tar oss dit vi vill. Omvärldsbevakning är också en metod för att förstå vår egen position och vilka våra styrkor och svagheter kan vara. Omvärldsbevakning har å andra sidan onekligen också kommit att bli något av ett modeord och min lilla lunchgoogling resulterade i relativt många trötta klichéer. Denna text är säkert inte helt fri från dessa heller.

Rijksmuseums pedagogiska satsning Teekenschool är multi-disciplinär och mottot för verksamheten är att ”lära sig att se genom att göra”. Foto: Rijksmuseum.

 

När Riksutställningar för ungefär tio år sedan byggde upp verksamheten med omvärldsbevakning var bakgrunden att myndighetens stödjande uppdrag förutsatte en bredare kunskapsinhämtning. Vi behövde helt enkelt kunna luta oss mot fler erfarenheter än våra egna för att kunna bidra till en hållbar utveckling av musei- och utställningsområdet. Under årens lopp förändrades sedan såväl de interna som de externa förutsättningarna betydligt. Myndighetens uppdrag fokuserade på att främja utveckling och samverkan och den egna produktionen av vandringsutställningar minskade. Allt större resurser lades på arbetet med att samla in och förmedla erfarenheter och kunskap och omvärldsredaktionen fick också chansen att växa. Fler delar av världen och fler delar av musei- och utställningsområdet kunde bevakas. Nyhetsbrevet Spana! fick ett syskon i form av Spana Teknik, och de redaktionella formaten utvecklades till att utöver text och bild även inkludera ljud och rörlig bild, exempelvis genom podden Utställningsradion.

Läsare uppmanades även att delta i omvärldsbevakningen inom ramen för konceptet med Armkroksresor. I samband med att vi utvecklat nya format och testat nya kanaler för delning har dock läsarens behov och förutsättningar varit det allra mest centrala. Den absoluta majoriteten av innehållet skulle förmedla ”konkreta och relevanta erfarenheter och kunskaper som en mångfald av museer kunde omsätta inom ett till fem år”. Endast ett fåtal av artiklarna som publicerades fick ta upp och förmedla idéer som merparten av våra museer sannolikt inte skulle kunna realisera. Vi kallade dessa för ”dyra tapeten”, en metafor för inredningsmagasinens inspirationsuppslag som innehåller prylar som väldigt få egentligen har råd med.

Camilla Lindahl från Röhsska museet armkrokade till konferensen Museum Next i Newcastle 2014. Foto: Anja Sjögren.

 

Mitt i denna hjärtnupna text ska jag dock passa på att varna dig för min saluföring av Spana och dess syften. I många texter, föreläsningar och möten har jag mässat om värdet av omvärldsbevakning och omvärldsanalys. Att vi måste se och framför allt förstå omvärldens föränderliga behov och möjligheter för att kunna utvecklas och fatta kloka beslut, för att vara angelägna och relevanta över tid. Jag står fast vid det, men känner också att något kanske saknats – vikten av invärldsanalys. För i vår iver att försöka fästa blicken bortom horisonten finns också risken att vi går vilse. Att vi stundtals tappar bort vad som verkligen är kärnan i vårt museums uppdrag och roll – oavsett teknologiska eller politiska trender.

Idag finns många olika kunskapsinstitutioner, mötesplatser, demokratiagenter och minnesinstitutioner. I framtiden kommer några av dessa sannolikt ha spelat ut sin roll och nya aktörer kommer att ha tagit deras plats. Så, parallellt med att vi söker efter nya kanaler och format eller nya samarbeten och roller för att tillgängliggöra samtida eller historisk kunskap, konst och kulturarv bör vi nog vara vaksamma på vad det egentligen är som gör just vårt museum unikt. Det samtida museet, så som jag känt och upplevt det under mina år på Riksutställningar, är en generös institution som mer än gärna täcker upp där samhället behöver det som mest. För demokratiutveckling. För den sociala sammanhållningen. För integration, tolerans, öppenhet och jämlikhet. För hållbar regional utveckling och för elevers behov av alternativa rum och upplevelser för lärande. Listan kan göras lång. Av ekonomiska och politiska skäl väger dessa roller också ofta tungt när vi själva sätter ord på museets värde och framtid. Men vad är vi som inga andra är? Vilken kunskap, vilka upplevelser och vilka möten kan museet erbjuda dagens och framtidens medborgare som inga andra kan? Vilket ansvar har vi som ingen annan har? Att vara ensam i sitt slag är en sällsynt och ytterst värdefull tillgång – vi får inte tappa bort den.

”Everybody&Fumbles” av Takao Sugiura. Foto: Hyogo Prefectural Museum of Art & Takao Sugiura.

 

Den sista maj kommer Riksutställningar att avvecklas. Kontoret i Visby har därför i skrivande stund fler flyttkartonger än skrivbord, men på något sätt är ljudet i landskapet ändå förvånansvärt bekant. Bortsett från att några hantverkare använder slagborr för att iordningställa lokalen under oss för nya hyresgäster så är människorna runt omkring mig som vanligt upptagna med att prata om museers behov, om kunskaper som ska delas och om möten som ska hållas. Någon ska åka iväg och ge rådgivning. Ett annat gäng planerar för ett utskick av en helt ny publikation som ska packas ihop och skickas ut den 31 maj. Om leveransen från tryckeriet blir sen så ska vi ses dagarna efter för att packa och skicka ut. Vaktmästaren har lovat hjälpa oss få iväg leveranserna. Det här är en dag, en gemenskap och en övertygelse som är en del av vår historia och du som läser detta är en del av den.

Spanaredaktionens texter, bilder och filmer kommer efter maj att förvaltas och göras tillgängliga av Riksantikvarieämbetet. Myndigheten tar då över Riksutställningars tidigare uppgift att främja utveckling och samarbete. Att samla in och förmedla kunskap inom museisektorn och att erbjuda teknik och metodstöd till museer är en del av detta. Regeringen har bedömt att en större myndighet har bättre möjligheter till en bredare och mer ändamålsenlig omvärldsanalys samt en mer solid och mångfacetterad kunskapsuppbyggnad. Och med tanke på hur jag känner inför vad som redan gjorts så ser jag därför med stor förväntan fram emot något väldigt, väldigt bra.

Jag öppnar fliken med råd för en bra krönika igen. Min text är på flera ställen en sumpmark av onödiga ord och svårlästa bisatser och jag inser hur jag sannolikt vanärat Spana i mitt sätt att skriva. Min poäng hoppas jag dock har kommit fram. Omvärldsredaktionen Spana har erbjudit ovärderliga erfarenheter och kunskap om vad museer kan vara och hur museer kan verka från världens alla hörn. Vi som arbetat med eller nära de som skapat Spana känner också oerhörd stolthet och glädje över hur du som läsare har berömt oss. Omvärldsbevakningen fyller en ovärderlig funktion för den som vill finna inspiration och kunskap, för oss som inte har råd att uppfinna hjulet på nytt eller som inte vill gissa oss fram. Som krönikör har jag också försökt argumentera såväl för som emot. Det förstnämnda var enkelt. Nu återstår att avsluta texten, gärna på ett sätt som knyter an till dess inledning.

Att ta sig an ett uppdrag genom att googla hur andra löst uppgiften kanske inte kvalificerar sig som den skarpaste omvärldsbevakningen i världshistorien. Och som chefsanalytiker borde jag kanske ha andra ess i rockärmen att ta till men så fick det bli. För dig som söker lite bättre verktyg än så kan vi dock tipsa om Internetstiftelsens guide för effektiv omvärldsbevakning online . Där får du tips om ett träffsäkert användande av RSS-flöden, Facebookgrupper, Twitterlistor och poddar med mera. Du kan med fördel också prenumerera på nyhetsbrev och flöden från personer, branschorganisationer och företag som lever på att leverera omvärldsbevakning och trendanalyser. Har du möjlighet kan ett engagemang i exempelvis någon av ICOMs kommittéer också leda till värdefulla nätverk och utblickar. Se dock upp så du inte skapar ett för snävt fönster. För att se och förstå museernas framtid behöver vår utblick rymma flera samhällsområden och flera näringar. Vi behöver också då och då vända blicken inåt. Påminna oss själva om vilka vi är och vad vi har – att vi är unika och värdefulla.  

Spana hälsar med dessa ord farväl och vi riktar ett stort tack till alla er som genom åren tagit del av och på olika sätt bidragit till museisektorns egna och alldeles unika omvärldsredaktion.

 

Eric Fugeläng
Chefsanalytiker

Uppdaterad: 17 Maj 2017 14:00 Print