Storlekens betydelse - för besökaren

Johannesburg Se på karta

En liten aktör helt utan pengar och en jätte med megabudget och fem miljoner besökare om året.
”Musen och elefanten” möttes på Tensta i en diskussion om institutionernas framtid och vad de kan lära av varandra.

Maria Lind tillträdde som chef för Tensta konsthall för ett år sedan och nu har verksamheten satt igång ordentligt med utställningarna Bidoun library och Abstract possible. Sedan i höstas pågår också seminarieserien Vad gör en konstinstution? ¬– ett samarbete med Konstfack och CuratorLab, där internationella aktörer berättar om hur de arbetar. Det tredje seminariet hölls 2 februari under titeln Storlekens betydelse och gästades av Tate moderns chef Chris Dercon, frilanscuratorn Gabi Ngcobo från Johannesburg och Kim Einarsson, chef för Konsthall C i Stockholm.

Att omtolka historien genom konst

Gabi Ngcobo representerade de små konstnärsdrivna institutionerna och är för att locka både lokal och internationell publik till sina projekt. Bland annat verkar hon ideellt för Center for Historical Reenactments – en oberoende plattform som genom konsten tematiserar Sydafrikas historia och sätter den i en ny kontext.

Flytande gräns mellan curator och konstnär

Centret har inget ekonomiskt stöd och inga anställda, och Gabi Ngcobo betonade under sitt anförande vikten av att omvärdera strukturen i organisationer. Hon vill heller inte yrkesbestämma sig. Gränsen mellan curator och konstnär blir i hennes fall flytande. ”Don’t be cool, be relevant” står det på en skylt i entrén till centret.

Utställning i det gamla passkontoret

2010 curerade hon utställningen Pass-ages: references & footnotes i apartheidregimens gamla passkontor i Johannesburg. När utställningen flyttade in hade lokalen länge använts som härbärge för kvinnor och vildkatter.
Gabi Ngcobo menar att konst kan omvända den här typen av politiska platser – som ännu inte är erkända som platser för motstånd och kamp, och därmed etablera en ny politisk känslighet. Konstnärerna har genom text, bild och video gjort sina tvärvetenskapliga tolkningar av hur historien har konstruerats.

Det stora museet

Chris Dercon är chef för Tate Modern sedan ett år tillbaka och har tidigare arbetat för Museum Boijmans Van Beuningen i Rotterdam och Haus Der Kunst i München. För publiken på Tensta konsthall berättade han om när han i mitten på 1990-talet satt i den rådgivande kommittén till brittiska Art council, och bad dem att minska pengarna till Tate, eftersom han tyckte att de småskaliga institutionerna behöver dem bättre.

Fruktbart samarbete

Han gjorde också en liknelse till sina barns dataspel och de ibland gömda fält som inte tycks ha något egentligt syfte, men som ger en annan och spännande dimension till spelet. Det är på de små institutionerna som nya utställningsformer skapas, menar han och kallar det ”konstens ekologi”.
Vad betyder då det för ett museum som Tate Modern, som har 5 miljoner besökare per år och snart en yta på 60 000 kvm? Att det finns utrymme för fruktbara samarbeten, där det stora museet kan lära av de mindre om hur man verkligen satsar på sina besökare, oavsett om det dyker upp 40 eller 400 personer.

”Var inte en romantiker”

Tate Modern är i färd att bygga ut sina enorma lokaler, just för att skapa ett kunskapscenter där aktörer utifrån kan bidra med nyskapande idéer. Chris Dercon understryker att den här typen av nischad verksamhet är precis lika viktig som de stora utställningarna. Men viktigast av allt – menar han – är att tillsammans bilda en motpol till den mängd privata och vinstdrivna museer som byggs runt om i världen. Chris Dercons råd till de små institutionerna är att inte vara romantiker. Att våga misslyckas och ta sig an det omöjliga. Att ständigt ifrågasätta sin existens och vara tuff.

”Vi måste acceptera att museet i dag är ett massmedium”

”Livet börjar likna konsten mer och mer”, säger Chris Dercon och berättar om vardagliga scener i Londons stadsmiljö, där det ibland är svårt att skilja en politisk demonstration från ett modeevent. Museet blir en plattform för vårt sekulariserade samhälle, och individen blir mindre intresserad av dess auktoritet.
”Det handlar inte längre om att hitta nya målgrupper, utan om ett sätt att engagera dem. Vi måste acceptera att museet i dag är ett massmedium. Vi får tusentals frågor via Twitter, Facebook och Tate Online – och bara en liten andel handlar om konst. Vi är som en gigantisk databas som besökaren vill kunna interagera med. Vad curatorns roll handlar om är att vara en ’selector’. Vi tar de magiska besluten att välja vad som ska visas på museet, vilket förstås är ett stort ansvar. Men vi har inte längre kontroll över information, och museet kommer att användas på många olika sätt i framtiden. Dessutom har vi väldigt aktiva besökare som gärna tar på konstverken… kanske finns det en industridesigner i publiken som kan hjälpa oss ta fram en skyddsbarriär? (skratt)”

Färgade av sin tid

I en avslutande paneldebatt ledd av Kim Einarsson från konsthall C fick Gabi Ngcobo om hon skulle kunna tänka sig att jobba på ett museum som Tate Modern. Efter en stunds tystnad svarar hon: ”Nej. Eller jo…. om jag fick arbeta på mina egna villkor, utan ett hierarkiskt system. Jag har arbetat på ett etablerat museum, men förstod aldrig riktigt min plats där.”
Chris Dercon svarade med att Tate Modern har en ny arbetsstrategi i sin riskkalkyl, och hoppas kunna arbeta med den inom en snar framtid. Han tar Centre Pompidou i Paris och olika institutioner i Amsterdam och Rotterdam som föregångare på området.

Sanna Svanberg

Tensta Konsthall

Tate Modern