Storslaget myller när bok blir utställning

Göteborg / Stockholm Se på karta

Riksutställningars Mathias Strömer besöker två utställningar som skapar tredimensionella världar utifrån bokens två dimensioner. Kohagar, snus och mästerligt tecknade maskiner är vad som möter besökaren. Men är det ens möjligt att översätta platta bilder till rumsliga upplevelser?

Om Stig ”Slas” Claesson och Jan Lööf kan man säga hur mycket som helst. Folkkära – check. Har riktat sig till barn – check. Grymma tecknare – check. Förknippas gärna med gamla Pilsnersöder – check. Historieberättare – check. Har skapat egna konstnärliga ”universum” – check. Månar solidariskt om den lilla människans rätt – check. Har supertydliga stilar – check. Har gjort filmer – check. Deras bildvärldar är på riktigt, fantasifulla men så extremt välkända och älskade, lojt och krypande politiska, rätt rappa och samtidigt kontrollerade, stilsäkra.

Båda författarna/bildkonstnärerna är aktuella med varsin utställning. ”Slas – Jag minns dig nog” och ”Jan Lööf – bildmakaren”. De är producerade av Kulturhuset i Stockholm med Pia Kristoffersson som curator respektive av Göteborgs Konstmuseum med Anna Hyltze som curator.

Storslagna gestaltningar

Båda utställningarna är storslagna rumsliga gestaltningar med ljud, rörlig bild, scenografi, original, fördjupande material och finurliga blinkningar till publik och ”original”. Utställningsmediets verktygslåda har använts så det står härliga till och de platsanpassade installationerna är välgenomtänkta. Vissa aspekter – framför allt scenografiska element – är farligt nära genialitet. Båda utställningarna är dessutom turnerande – eller kommer åtminstone visas på fler platser än invigningsortens. Vi försöker snart titta lite mer på ”översätta”. Men först lite mer om utställningarna.

Tre olika universum

Vi börjar med  Slas – han föddes ändå tolv år före Jan Lööf, närmare bestämt 1928. Tecknaren, konstnären, författaren, reseskildraren och porträttmålaren Slas har åtminstone skapat tre olika slags universum som man kan träda in i som betraktare/läsare men också i fantasin. Det ena kan vi döpa efter Slas genombrottsroman – Ynge Frejland. Det har sitt epicentrum 45 minuter rakt österut om Skara, men kan återfinnas varsomhelst i Sverige. Det finns kohagar och snus, kluriga tanter och grusvägar, identifikation med plats och jord, kort och bra dialog och är både på väg att rivas nästa år, växa igen eller överges med denna generation men också ett evigt mentalt landskap.

Typiska teckningar

Utställningen har översatt detta universum framför allt genom att visa några typiska teckningar: kossor och horisonter, torp och årstider. Det fungerar bra. Alla böcker Slas gjort – och de är många – är stiligt stående på högkant med omslaget vänt mot oss. Allt i en och samma bokhylla. Omslagsteckningar får oss att tänka på berättelserna inne i böckerna. Och så film, fantastiska film. Röster som läcker ut ur rum. Det andra universum Slas skapat har två epicentrum beroende på smak. Antingen på Kocksgatan 24 eller på någon av krogarna på Boulevard Montparnasse. Det är 50-tal, arbetarklass möter överklass, Pär Rådström, världen ligger inför ens fötter, bygga ett nytt samhälle och återvända glad och nöjd. Världen behöver en minsann och världen är den där kosmopolitiska Bulls-Eye träffen som finns i en perfekt southpaw, en perfekt bar-sanning lite för högt med cigaretten otänt vinklat 11 grader och tågkupéer och snedlugg. Alltid tåg. Och rörelse. Man går på gator som alla kan heta Boulevard Europa eller älskar idrottsmannens sträckta vrist och träning, träning, träning.

Släpig och loj röst

Detta universum är översatt i utställningen på flera sätt. Det är genialt gjort. En gigantisk finsk flagga från Slas ateljé på krypavstånd från Kocksgatan 24, en välanvänd (herregud, tänk om det varit en ny ful logotypförsedd historia!) boxningssäck på träningshöjd och en klumpig gammal tv där Slas halvliggande berättar om konst och Giacometti. Med släpig och loj röst, lite disträ så där, slänger han ur sig one-liners efter varandra och man hör det i rummet runt omkring. Varför man håller på med konst, vad Giacometti tyckte, hur man kan värdera konst. Det tredje universum Slas skapat är Röntgen. Porträttmåleri som klär av personer, ofta rätt kända, in på bara tänderna. Det ser ibland så slafsigt ut att man undrar vad den avporträtterade egentligen tyckte. Blev inte folk förbannade?

Går på känsla

Utställningen kör varken med hörlurar, bås eller ljudduschar. Ljudet är lite högre än behövligt så det kan höras överallt när man knallar runt. Den här utställningen går på känsla och själ, siktar säkert mot det som ”är” och gör precis som kritiken mot Slas i stort sett alltid gjort (oavsett om det gäller bilder, böcker eller annat): det finns något utöver representationen. En kossa är inte bara en kossa – nej, den kan vara en tyst vrede över att vi förlorat den harmoni mellan människa och jord/djur som en gång var allomfattande och självklar. I dag växer skiten bara igen. Skapelsen blir ett ord och inte något vi ”är” och är en del av. Kossan är mat

Re-presentation / per-ception

Kritiken mot Slas och även nu denna utställning (samt de flesta böcker om Slas) menar att det finns ett mycket litet avstånd mellan bild/rumslig gestaltning och verkligheten (alltså, den verklighet som ”är”). Själva ordet re-presentera och per-ception visar om inte annat på en rumslig och tidslig åtskillnad. Derrida skrev en gång: ” jag vet inte vad perception är och jag tror inte att något sådant som perception existerar”. I samma stund som något uppfattas som något särskiljs det från omvärlden med ett system för betecknande som bild eller text. Nyckeln till Slas-utställningens översättning blir därför, utöver de detaljer som redan nämnts, att utställningen inte innehåller re-presentationer av Slas presentationer. Ett exempel: utställningens titel ”Jag minns dig nog” kommer från en schlagertext som Slas skrev till 1974 års melodifestival. Ett hopplöst år att tävla – ABBA ställde upp med Waterloo – och låten kom på 7:e plats. Det var endast juryn i Stockholm som gav låten mer än två poäng. Utställningen hade lidit svårt om utställningsmakarna hade dundrat på med Göran Fristorps tolkning av låten. Georg Riedel skrev för övrigt musiken. Ett annat viktigt bort-val är att inte översätta och förklara vad Slas menade med sina många semipolitiska bild/text-journalistiska betraktelser. Särskilt i Svenska Dagbladet förde Slas fram under många år den ena efter den andra träffsäkra åsikten om Stureplansmorden, Stockholms bostadsmarknad, ungdomsvåld och nationalism, med många fler.

Två aspekter

Utmaningen med denna utställning (och även Lööf-utställningen) är framför allt två aspekter. Den ena rör formateringen, att överge publikationen och teckningen/målningen som medium. Den andra rör att överge själva konsumtionsmönstret, som i fallet med både Lööf (som författare) och Slas (som författare) kan sägas vara koncentrerat till bokläsande, säkerligen i bådas fall i inte blygsam grad högläsning. Det här måste utställningsmakarna lösa och det har de också gjort. I Slas-utställningen finns som sagt böckerna som en vägg-av-bilder och inte böcker.

Specialbyggd soffstation

I Lööf-utställningen finns i stället som allra första rumslig gestaltning en stor specialbyggd soffstation med böckerna slängda huller om buller. Lööfs bilder bildar serier i så stor grad att det inte duger att ta med enskilda bilder eller jobba med starka symboliska artefakter/originalföremål (som med Slas finska flagga). Detta har utställningsmakarna järnkoll på (precis som tror jag alla barn som älskar Lööfs böcker). Originalteckningar är med i sekvenser, enkelt uppträdda bakom plexiskivor. Hela väggar med myllrande scener omsluter besökare – bilder att förlora sig i en stund. Eskapism och hyllandet av barnets oändliga visdom och aldrig stillande nyfikenhet.

Mästerlig teknik

Lööf har gjort mycket. De tecknade serierna Ville och Felix, politiskt satir, filmer… Och så klart alla ”barnböcker” om tomten, röda äpplen, Pelle, maskiner, fantasiresor och så vidare. Utställningen fäster uppmärksamhet på två saker: Dels Lööfs mästerliga teknik i att måla maskiner av möjliga slag – flygplan, motorer, bilar och såklart tåg. Inte alltid tåg, men oftast. Maskiner som symboler för rörelse, människans sätt att kontrollera och förstå världen, genom att pyssla, knåpa, laga, vara i rörelse. Men inte bara måla – i utställningen finns en hel miljö med modeller. Den hittar man såklart längst in i utställningen, formgivaren Martin Jämtlid och de andra utställningsmakare vet hur man bygger ett navigationssystem i en utställning. Modellerna är från dockfilmerna om Skrotnisse. De är underbara och det kan inte vara många som sett dem live, som de ”är”.

Barnet som hjälte

Lööf byggde modeller på 70-talet med sin vän Lars-Åke Kylén. Kylén är den som kommer på hur de vuxna männen ska kunna försörja sig på sin hobby: Genom att göra dockfilm. Med hjälp av vänner och barn byggs och filmas det under många år. Filmen kan man också se i utställningen, i en specialbyggd liten biograf. Den är lite för liten och här har vi bryggan till det andra som utställningen fäster uppmärksamhet på: Det universum som Lööf tecknat, målat och till och med alltså byggt. Där barnet är hjälten, den som vet, kan och ser. Den som lär oss på sina vis och om och om igen visar oss hur världen ska vara.  Om det är något som Lööf-utställningen därför saknar är det just en rejält fint uppbyggt verkstad. I själva utställningen. Anledningen till att detta saknas kan vara att utställningen inte är en ”barnutställning”, utan en utställning om bildmakaren Lööf. Kanske också att kontexten är konstmuseum. Hur som helst. Det som slutligen det lyckade översättningsarbetet har gjort är: skapat utställningar som är egna världar med de viktigaste dragen från ”originalen”, samt just därför skapat en lust att slänga sig in i ”originalens” världar. Vare sig man gör det inne i utställningarna, i sin fantasi, under högläsning eller eget modellbyggande. Detta hade svårligen åstadkommits utifrån så särskilt många andra än Lööf eller Slas.  

”Jan Lööf – bildmakaren” visas på Göteborgs Konstmuseum fram till 22 januari 2012. Därefter kommer den att visas på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. ”Slas – Jag minns dig nog” visas just nu på Ystads konstmuseum.

Mathias Strömer