Trendspaning: Ett museum i varje kvarter

Kerkrade Se på karta

Hans Gubbels, ordförande i den europeiska science center-organisationen Ecsite, ser in i i en framtid där de stora institutionerna gett plats åt mindre ”kvartersmuseer” med nätet som största kunskapskälla.

Kommer framtidens museer att lösas upp i samhället? Det är i alla fall vad Hans Gubbels tror. Han är ordförande för Ecsite, den europeiska organisationen för science center. Han är även chef för Continum, ett science center i Kerkrade, Holland. Hans Gubbels tankar på museernas upplösning bygger bland annat på en tanke om hållbarhet. I framtiden kommer det inte vara möjligt att skapa hållbara affärsmodeller för institutioner med stora, ikoniska byggnader som kräver stora anslag och massor av besökare per år. De kommer inte heller vara hållbara ur besökarperspektiv. I stället måste institutionerna i framtiden hitta andra sätt att visa och förmedla kulturarvet.

Nya behov

Utvecklingen av sociala medier och av nätet som kommunikationsmedel skapar nya behov hos vår publik och ställer krav på nya arbetssätt. I grunden menar han att publiken blir mer medveten och kravställande.

En institution i varje stadsdel

Några decennier från nu ser Gubbels en ny typ av institutioner, med relativt litet besökarantal, 10-20 000 besökare. Sådana institutioner finns, om inte i varje gathörn, så i alla fall i varje stadsdel. Nätet används som en enorm kunskapskälla för både kommunikation och delning av information, som människor i närmiljön bidrar till. Museet, eller science centret, blir då både en social och digital mötesplats där en stor del av den publika verksamheten äger rum på webben. Institutionen blir som ett öppet hus där människorna som finns runt omkring äger samlingen och deltar i en kontinuerlig dialog om hur dessa ska visas och användas.

Fler röster

Det senare kräver en förklaring. Faktum är att fler och fler museer och science center utvecklar modeller för dialog med besökarna i syfte att lyfta in fler röster i narrativen, att berätta besökarnas historier och inte bara museets. Eller som Cynthia Sharp uttrycker det:

”Museet har en historia att berätta, men varje besökare som kliver in genom dörrarna har också en historia, hon kommer inte in tom. Och om du vill få till ett möte med besökaren måste du möta henne halvvägs. Om vi inte möts halvvägs utan bara säger – ´Detta är vår historia´, så kommer vi aldrig att spela den roll som vi vill spela.”

Ny affärsmodell

Denna moderna bild av museet eller science centrets dialog med publiken menade Hans Gubbels kräver en ny affärsmodell för museer och science centers. Hans Gubbels menar att grunden till denna modell är att samlingarna dels är uppbyggda med skattebetalarnas pengar, dels är hämtade från publikens förfäder. Det ger publiken dubbelt ägarskap till samlingarna och borde således innebära att publiken även får vara med och bestämma över dessa.

En känsla av ägarskap

På Continum i Kerkrade har denna syn lett till att man arrangerar samtal mellan publik och personal men också samtal mellan publik och forskare för att diskutera olika frågor. Inte frågor som, ”Gillar du denna utställning?” utan snarare av typen ”Vad ska vetenskapens roll i framtiden vara?” eller ”Varför tror ni att Continum finns till?”. Genom denna typ av samtal, där publiken på riktigt deltar i en diskussion kring framtidsfrågor ökar också känslan av ägarskap. Han medger att publiken i början var tveksam. ”Kan jag ha en åsikt om detta?”, ”Är min synpunkt intressant för er” var frågeställningar som dök upp. Men efterhand som man såg att personalen var genuint intresserade av svaren så ökade också intresset att delta.
Det Gubbels ser är alltså en framtid med mindre institutioner som är uppbyggda kring en öppen affärsmodell där publiken upplever både ett ägarskap och en stark delaktighet i verksamheten och där webben blir en naturlig del av museets publika verksamhet och inte bara en informationskanal.

Göran Björnberg