Tack!

Riksutställningars första utställning 1965. Foto: Per Lindgren

 

Riksutställningar läggs ned den 31 maj. Då har vi funnits i 52 år. Under dessa år har Riksutställningar producerat drygt 1 500 vandringsutställningar, ofta i samarbete med andra aktörer. Vi har också sedan sex år tillbaka verkat i rollen som en resursmyndighet för Sveriges museer och utställare genom vårt arbete med omvärldsanalys, metodutveckling där tanken och handens arbete hänger tätt ihop. Jag vill ge er en liten blick i backspegeln i denna min avslutande hälsning. ​

Statens försöksverksamhet med riksutställningar, som vi då kallades, startade våren 1965. Initiativet med Riksutställningar var en del i en kultursyn och kulturpolitisk ambition som den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade och som också bland annat manifesterades genom de andra två så kallade R:n, Riksteatern och Rikskonserter. Syftet med dessa tre ambulerande verksamheter var att nå ut i hela landet, det vill säga en demokratisk, pedagogisk och folkbildande ambition där kulturen sågs som en förändrande kraft. Oavsett bostadsort och socioekonomiska förutsättningar skulle alla beredas tillfälle till konst och kultur, teater och musik. I denna kulturpolitik fanns också ett fostrande drag, folket skulle fostras i att rätt uppskatta kulturen och även att undvika vad som rubricerades som “skräpkultur”. Skräpkultur var till exempel smutslitteratur, kolorerad veckopress och tippning och dessa sågs som ett hot mot arbetarnas chans att befria sig ur den sociala underordningen. Statens försöksverksamhet med riksutställningar väckte såklart mycket reaktioner i andra politiska läger och verksamheten debatterades bland annat i Riksdagen där Olof Palme försvarade Riksutställningars verksamhet och inriktning.

Riksutställningar har på många sätt varit en samtidsspegel genom den verksamhet vi bedrivit. Under de dryga 50 år vi funnits har vi återkommande arbetat med några tydliga teman och ämnen; barn och ungas perspektiv och rättigheter, invandring och migration, tillgänglighet, sociala orättvisor, svåra och till och med obehagliga ämnen, att med hjälp av konst och kultur belysa skevheter och osynliga grupper i samhället, att ständigt prova nya format och ny teknik och att ställa frågor kring sakernas tillstånd i samhället. Ledorden för kulturpolitik när Riksutställningar startade var ”medborgarinflytande”, ”delaktighet” och ”egenaktivitet”. Under dessa dryga 50 år har vårt samhälle förändrats och utvecklats och så har även museerna. Vi befinner oss mitt i en genomgripande förändring av samhället genom digitaliseringen med allt vad den innefattar av verktyg, tillgängliga informationsmängder och helt nya arbetssätt och yrkesroller. Men tankarna om allas rätt till kultur i olika former finner vi även i dagens kulturarvspolitiska proposition, men formulerat med delvis andra ord. Idag handlar skrivningarna om “kunskap”, “kulturupplevelser”, “fri åsiktsbildning” och allas rätt till kulturarvet, en definition som också pekar på en betoning av de historiska linjerna genom ordet arv, det vi bär med oss som ger en förankring och mening i tillvaron.

Det har varit fantastiska år. För mig personligen blev det 10 år inom myndigheten. År som har präglats av kreativitet, samarbete och en otrolig massa roliga möten med museiprofessionella inom en lång rad organisationer. Några saker vill jag speciellt lyfta fram från de år jag har arbetat inom myndigheten. Jag tänker på de fantastiska lokaler i Visby som vi arbetat i som nu Riksantikvarieämbetet kommer att ta över och fortsätta utveckla verksamhet i. Vår omvärldsbevakning vet vi har varit mycket uppskattad av alla våra målgrupper. Bevakningen och analyserna har vi delat genom nyhetsbreven Spana och Spana teknik och våra väldigt populära armkroksresor. Likaså vill jag nämna rådgivningen som varit viktig av flera skäl, förutom att den givit konkret stöd till museerna har den också varit viktig i skapandet av det nätverk som är en förutsättning för att kunna dela kunskap mellan institutioner som har knappa resurser. Rådgivningskontakterna har också varit en kontinuerlig temperaturmätare av museernas behov för morgondagen. Jag vill också nämna det mobila rummet, vår utvecklingsbara lastbil som turnerade med utställningar runt om i Sverige. Och slutligen Intensivdagarna som sista gången det arrangerades, 2014, var på temat Modiga Samarbeten – utställning, mångfald, teknik. Det temat sammanfattar på många sätt vad vi har arbetat med.

Avslutningsvis och viktigast av allt vill jag rikta ett varmt tack till alla samarbetsparter inom museisverige och alla ni som tagit del av och haft nytta av vårt arbete. Jag vill också rikta ett stort och innerligt tack till alla er som under dessa 52 år arbetat på Riksutställningar. Det är ni som har varit motorn och hjärtat i Riksutställningar och ni har all anledning att vara stolta över ert arbete.

Jesper Tammilehto, GD