Urbana framtidsvisioner

Berg en Dal Se på karta

– Om publikmedverkan enbart handlar om att trycka på knappar kan man ju lika gärna gå till en spelhall, säger Siebe Rossel, curator för ”Blueprints of paradise”. Femke van Zeijl berättar om en utställning som förmedlar urbana framtidsvisioner från den afrikanska kontinenten.

Barn leker på den ockragula ställningen, vars sluttande sidor har blivit till en rutschkana. På de flata ytorna sitter vuxna med glas i händerna och samtalar med andra museibesökare. De gula skivorna skyddar dem mot solen som lyser in genom glastaket. Den nigerianske arkitekten Oladayo Oladunjoyes design fungerar redan precis som det är tänkt: Ett offentligt rum där människor kan träffas, leka och samtala. Man kan enkelt föreställa sig kvinnor som säljer frukt här, eller företagare med mobiltelefonerna tryckta mot örat. Byggnadskonstruktionen Redesigning the Temporal ingår i en ovanlig utställning om framtiden för Afrikas bebyggelse, vid Afrika Museum i Nederländerna. Innehållet i utställningen Blueprint of Paradise har uteslutande bestämts av arkitekter och konstnärer från den afrikanska kontinenten.

Grundades av präster

Museiverksamheten grundades 1954 av katolska präster inom samfundet Helgeandsfäderna (i Europa även kända som spiritanerna), som ville visa allmänheten de många föremål som man samlat in under organisationens missionsarbete i Afrika. Museet ligger i Berg en Dal, ett landsortssamhälle i östra Nederländerna, och har utvecklats avsevärt sedan det först grundades, säger dess direktör Irene Hübner.

– Prästerna försökte visa respekt för de afrikanska kulturerna, men samtidigt skulle de rädda så många själar som möjligt och samla in pengar till missionen. Därigenom blev syftet med museet något tveeggat. Verksamheten fick en underton av ”se här hur hemskt dessa människor har det, de behöver oss verkligen”.

Ändrad syn

Museet växte snabbt och på sjuttiotalet hade driften till största del övertagits av sekulära yrkesgrupper, främst antropologer. I och med detta ändrades synen på samlingarna och hur de borde presenteras.

– Museets ledning började fundera över hur man skulle kunna ställa ut föremålen på ett sätt som gav besökarna djupare insikt om livet i Afrika.

Grönsaksland gav plats åt bosättningar

Det som tidigare hade varit prästernas grönsaksland fick nu ge plats åt modeller av afrikanska bosättningar: en dogon-by, ett ghananskt samhälle och ett av bakapygméernas läger. På så sätt skapades en koppling mellan maskerna, statyerna och vardagsföremålen i museets samlingar och de samhällen som föremålen hämtats från.

Bygger in reflektion

Hübner har arbetat på museet sedan 1982 och är sedan tre år tillbaka direktör för verksamheten. Under dessa år har hon sett idéerna kring hur en främmande kultur bör representeras växla.

– Nuförtiden bygger vi in ett visst mått av reflektion. Vår tolkning av en annan kultur säger ofta mer om oss än om kulturen i fråga. Det som tidigare kallades för fetischer, avgudabilder, definieras i dag som konst, till exempel. Historien om hur vi betraktar andra har blivit en del av utställningen i sig.

Samtida konst

Numera fokuserar Afrika Museum inte bara på den traditionella samlingen utan bygger även upp en välrenommerad samling av samtida konst från Afrika och den afrikanska diasporan, där verk av bland annat afro-amerikanska Renee Stout, Eneida Sanches från Brasilien och skulptören Eduard Duval-Carrié från Haiti ingår. Vid den senaste utvidgningen av museet, år 2006, fördubblades utställningsytan till sammanlagt 42 000 kvadratmeter, vilket har berett plats för fler moderna konstverk i stora format.

– Tiden då ett etnografiskt museum i väst kunde säga ”så här ser det ut där borta” är över, säger Hübner. Under det tjugoförsta århundradet är en person från en annan kultur vår granne. – Därför bör dessa människor vara med och påverka hur deras bakgrund porträtteras, fortsätter hon. Utställningen Blueprints of Paradise är den yttersta konsekvensen av den här filosofin.

– Vi hade kunnat göra en utställning om den afrikanska staden själva, men vi valde att fråga människor i Afrika hur de ville se sin verklighet framställd.

"Presentera din vision"

En arkitekturtävling drogs igång i samarbete med organisationen African Architecture Matters (AA Matters), initiativtagare till nätverket ArchiAfrika som spänner över flera kontinenter och samlar arkitekter och andra intresserade av arkitektur och stadsbyggnad i Afrika. Tävlingsuppgiften löd: Presentera din vision av Afrikas framtida bebyggelse. Endast personer från Afrika eller den afrikanska diasporan bjöds in att delta i tävlingen, och tanken var att tävlingsbidragen tillsammans skulle utgöra grunden för en utställning med samma namn.

Det blev en spännande väntan, berättar konservator Siebe Rossel vid Afrika-museet:

– Vi visste inte vilken kvalitet bidragen skulle hålla eller vilken typ av material vi skulle få att jobba med till utställningen.

Fokus på offentligt rum

Mest förvånande var att knappt något av bidragen utgick från de förväntade betongkonstruktionerna eller tegelbyggnaderna. De allra flesta fokuserade i stället på det offentliga afrikanska rummet, något som man inte hade väntat sig.

– Vi trodde att vi efterfrågade byggnader, men i stället gav arkitekterna oss utrymmet mellan dessa tänkta byggnader. Men mot bakgrund av en kontinent där livet försiggår utomhus i större utsträckning än inomhus var det kanske inte så konstigt att formgivarna koncentrerade sig mer på gatan, där gatuförsäljare kan erbjuda allt från telefonkort till möbler och där bardiskarna består av tre tomma lådor som sätts upp och tas ned allt eftersom natten kommer och går.

Torgkänsla

Det offentliga rummet blev utställningens huvudtema och den utformades för att ge känslan av ett torg eller en marknadsplats i det moderna Afrika, med allt vad det innebär av ljud och rörelse. En sittplats med rött parasoll, Oladunjoyes skyddande gula konstruktion som vann delad första plats och en mycket sinnrikt ihopkommen kiosk vars utformning, utförd av ghananske arkitekten Kobinna Banning med partner, fick hedersomnämnande – alla samspelar de i utställningen och ger publiken en känsla av det offentliga rummet i dagens Afrika.

Curator Siebe Rossels personliga favorit bland bidragen är Bannings Living Kiosk, en flerfunktionell anpassning av den typ av skjul som ofta används som kiosk.

– Ett bidrag som är så praktiskt att det tilltalar alla typer av publik.

Lekte affär

Han har bland annat fått se hur ett litet barn klämt sig igenom den halvöppna dörren till det lilla huset för att leka affär med sin mormor på andra sidan disken. Samtidigt läste kvinnan beskrivningen till bidraget; om hur butiksinnehavarna ofta bor långt från platsen där de arbetar och därför måste stiga upp så tidigt som klockan tre på morgonen. Med den här allt-i-ett-lösningen, med kombinerat sovrum och kiosk, skulle deras liv bli enklare.

– Det är en lösning på såväl ett ekonomiskt som ett infrastrukturellt problem som till och med ett barn förstår, fortsätter Rossel.

Enligt honom är den här typen av medverkan från besökarna precis vad ett museum bör sträva efter.

– Deltagande har bara ett egenvärde om det leder till eftertanke. Om människor kan relatera till något och därigenom börja fundera på saker – då har du uppnått något. Då är de mottagliga för information.

Plan för outvecklad mark

Ett annat exempel är Garden City Park, det andra bidraget som fick dela förstapriset. Det är en plan för en outvecklad bit mark mitt i staden Kumasi i Ghana. I planen ingår många olika typer av aktiviteter, bland annat en marknad, en lekpark, ett offentligt konstgalleri och olika trädgårdar. Själva ritningen utformades som en sorts ”popup-bok”, där linjer kopplar samman ritningen på golvet med bilder på väggarna över de olika tilltänkta områdena i parken.

– Popup-formatet är något man känner igen. Jag ser hur människor står kring kartan riktigt länge, följer linjerna och studerar varje del av designen på väggarna ingående. Det är ett bra exempel på att det finns fler sätt att låta publiken delta i en utställning än en massa modern teknik.

– Om publikmedverkan enbart handlar om att trycka på knappar kan man ju lika gärna gå till en spelhall.

Vardagliga scener

Nu innebär inte detta att det saknas knappar och andra tekniska prylar i utställningen. Arkitekten Berend van der Lans står på den gula plattformen i konstruktionen till Redesigning the Temporal. På väggen har en enorm pekskärm installerats och visar något som ser ut som rad spelkort, slumpmässigt utspridda på skärmen. På korten syns bilder av en man med videokamera, graffiti på husväggar, tvätt som hänger på tork, cigarettförsäljare, tidningsställ – vardagliga scener från en afrikansk gata. Genom att peka och dra bilderna kan de förstoras och arrangeras om. Särskilt barn verkar dras till det här inslaget i utställningen, noterar arkitekten.

– Det fungerar. Om man kisar lite kan man föreställa sig att allt det här på bilderna sker här, precis bakom det här skyddet.

Sätta afrikansk arkitektur på kartan

Van der Lans är en av drivkrafterna bakom så väl tävlingen som utställningen Blueprints of Paradise. Som medlem i ArchiAfrika och AA Matters är det hans mål att sätta afrikansk arkitektur på världskartan. När han först fick höra talas om Afrika Museum identifierade han sig genast med dess attityd till den afrikanska kontinenten. Båda organisationerna försöker förmedla budskapet att Afrika har sin egen historia och sin egen nutid.

Mottagliga för diskussion

När museet frågade AA Matters hur man skulle kunna visualisera det samtida Afrika för en bred publik var det naturligt för organisationen att föreslå en tävling – ett vanligt fenomen inom arkitekturen.

– För oss var det även en möjlighet att förstärka dialogen mellan människor på den afrikanska kontinenten och resten av världen. Projektet nådde ut till unga yrkesverksamma afrikaner som ännu inte fastnat i det traditionella, invanda afrikanska systemet utan fortfarande är öppna och mottagliga för diskussioner. De har fortfarande möjlighet att kritisera och reflektera, i mycket högre grad än den äldre generationen.

Tidsbrist

Den enda nackdelen med hela processen var bristen på tid att utforma och bygga utställningen. Från det att vinnarna av tävlingen tillkännagavs hade man bara fem månader på sig till dess att utställningen skulle öppna. Det var länge oklart exakt hur framställningen skulle se ut, vilket i sin tur gjorde det svårt att äska pengar. Budgeten blev därför minimal och möjligheterna tillika begränsade.

– Pekskärmen reagerar till exempel lite långsamt. Det fanns helt enkelt inte pengar till mer avancerad utrustning.

Lerjordsbyggnad från Mali

Curator Siebe Rossel hade även velat ha haft mer tid på sig att utveckla projekt för olika grupper inom ramen för Blueprints. Nu blev en grupp arbetare från Mali inbjudna att bygga en av sina traditionella lerjordsbyggnader på museets mark i augusti, men det hade funnits utrymme för fler sådana samarbeten. Nu blev det helt enkelt inte tid till det.

På det hela taget var dock såväl arrangörer som tävlande nöjda med detta museala experiment.

– Det har på ett effektivt sätt informerat allmänheten om dagens Afrika och väckt debatt om framtiden för afrikansk bebyggelse så väl i som utanför Afrika, menar Van der Lans.

– Världen håller på att förändras. Det enda sättet att förhålla sig till det är att vara öppen för andra kulturer och föra en aktiv dialog med varandra.

Femke van Zeijl Journalist och författare från Nederländerna, med fokus på Afrika söder om Sahara. Hon medverkade i juryn till tävlingen Blueprints of Paradise och hennes nyutkomna bok om stadsliv i Afrika, Gin-tonic & Cholera, ingår i utställningen.